Direkt efter sista lektionen gick jag till cafeterian. Där satt redan en massa ungdomar. Den första som jag kände igen var Fred.

”Hallå.” hälsade Fred, ungefär som han gjort imorse. Fast då hade jag inte svarat, men nu sa jag:

”Hej… ehm, känner vi varandra?”

”Chris har berättat om dig.” svarade Fred. Han var ganska snygg, egentligen. Hans hud var kastanjefärgad, och han hår svart och lockigt. Som alla i basketlaget var han också vältränad. Hans leende var brett och tack vare den mörka huden tycktes tänderna lysa.

”Jaså.” sa jag ogillande.

”Har du kommit för att få en extralärare? I så fall kan jag ordna så att du får mig.” Han blinkade å mig.

Var inte otrevlig nu, Alex, var inte otrevlig. Det var svårt att låta bli när han tog mig för en idiot.

”Nej, jag ska själv vara en extralärare.” sa jag. ”Så om du ursäktar.”

Jag trängde mig förbi en förvånad Fred, fram till läraren som satt vid cafeterian med papper och penna.

”Ursäkta?”

Läraren tittade upp och log vänligt. ”Hallå. Ska du anmäla dig till extraläranet?”

Det tog ett ögonblick för mig att förstå vad han menade. ”Ja.”

”Ditt namn?”

”Alex Pettier.”

Läraren noterade något på sitt papper. ”Din elev är Tyler Slater, i matte. Han sitter där borta.”

Jag följde hans pekande finger och fick syn på min nya elev, som satt ensam vid ett bord. Härifrån kunde jag bara se Tylers rygg och bakhuvud, som för den delen var dold av munkjackans gråa huva. Jag var osäker på hur jag skulle känna över att det blivit Tyler som jag skulle undervisa. Nu skulle jag nog få lära känna honom bättre, men ville jag verkligen göra det?

Jag vände mig mot läraren och bad om lite mer information angående den här extraläraregrejen. Han berättade att det var tänk att jag skulle undervisa Tyler minst en gång i veckan i minst en timme. När jag undervisade fick jag använda ett klassrum om jag ville, men vi (jag och min elev) var inte tvungna att befinna oss på skolan, jag kunde lika gärna undervisa på ett cafe. Jag skulle hjälpa Tyler att komma ikapp i matten. Han var tydligen långt efter.

När jag fått den informationen gick jag och satte mig bredvid Tyler. Han satt och lekte med sin penna och hade matteboken framför sig. Han tittade inte upp när jag kom.

”Hejsan.” hälsade jag så glatt jag bara kunde. ”Jag är Alex och jag…” Men så vände Tyler ansiktet mot mig och jag drog efter andan. ”Men herregud…! Hur fick du det där?”

Tylers vänstra käke pryddes av ett stort, otäckt blåmärke. Det såg ut att göra riktigt ont.

”Skateboard olycka.” mumlade han. Han mötte min blick för en sekund och tittade sedan bort igen.

Jag försökte minnas vars jag var. ”Ehm… jo, jag heter Alex…”

”Pettier.” avslutade Tyler tonlöst. ”Jag minns.”

”Okej…” sa jag långsamt. Jag hade slut på artighetsfraser. ”Läraren sa att vi fick använda ett klassrum, att studera i alltså.”

Tyler nickade utan att säga något.

”Så ska vi använda ett kanske?” frågade jag trevande.

Han nickade igen. Så reste vi oss, jag bad läraren vid cafeterian om en nyckel, och så började vi gå genom korridoren mot ett klassrum.