Efter franskalektionen hade vi lunch, vilket syntes i korridoren: Alla rusade mot matsalen som om det gällde livet. Jag lyckas (med hjälp av ett par armbågar) tränga mig fram till mitt skåp. Jag låste upp skåpet och lade in mina saker. Sedan stod jag kvar och stirrade på den gråa metallen. Jag kände mig så konstigt ensam. Jag hade aldrig tyckt om att ha en massa människor omkring mig, så det var inte det som jag längtade efter. Men åtminstone en vän. Eller två. I San Diego hade jag alltid haft Justin i närheten. Vi hade nästan aldrig skilts åt. I skolan hade vi haft alla lektioner tillsammans, vi hade pluggat tillsammans, gått på någon enstaka fest tillsammans. Man såg aldrig den ena utan den andre av oss. Vi hade hört ihop. Justin hade alltid funnits där för mig.

Jag märkte inte att mitt grepp om skåpdörren hade hårdnat. En klump hade uppkommit i halsen och jag försökte förgäves svälja ner den. Det sved i hjärtat.

Jag saknade Justin.

”Herregud!” utbrast jag lågt för mig själv när tårar började svida innanför ögonlocken. Varför var det så svårt att glömma honom? Han var ju ingen, bara en idiot som dumpat mig för att jag skulle flytta. Han var ju korkad, elak… snygg, smart, rolig…

Jag suckade tungt för mig själv. Jag måste hitta ett sätt att glömma honom på. Det måste ju gå, på något sätt. Han hade säkert redan glömt mig.

Jag låste skåpen och började gå genom den nästen tomma korridoren. Jag höll blicken fäst på mina sneakers och därför såg jag inte den springande tjejen förrän hon sprang in i mig.

Jag hann bara känna en hård knuff u magen innan jag låg nere på golvet och papper flög åt alla håll. Jag var för överrumplad för att göra något först och bara stirrade på den svarthåriga tjejen som började samla ihop sina papper.

Hon såg ut att vara lika gammal som jag, bara lite kortare. Hennes svarta hår var klippt i en page och hennes ögon stora och bruna. Hon hade på sig ett par svart shorts och en vit t-shirt där det stod Are you living or just existing? Jag återfick handlingsförmågan och började hjälpa henne att samla ihop alla papper.

”Kunde du inte ha sett dig för?” sa tjejen irriterat.

”Förlåt.” svarade jag osäkert.

Jag tänkte fortsätta, men tog just upp ett papper med en teckning på. Teckningen kunde lika gärna ha varit ett foto, så otroligt detaljerad var den. Den föreställde en kille som satt och spelade gitarr under ett träd. Jag satt bara och stirrade på den till dess att tjejen ryckte den ur mina händer.

Hon reste sig upp och jag gjorde det också. Tjejen pressade ner teckningen i en läderväska med blossande kinder. Jag lyckades klämma ur mig:

”Har… har du ritat den där?”

”Kanske det.” fräste tjejen utan att titta på mig.

Jag spärrade imponerat upp ögon.

”Wow! Du är ju sjukt duktig!”

Tjejen blev ännu rödare och skruvade på sig. ”Tack…”

”Du borde ju bli… illustratör eller något!” fortsatte jag. Tänk om jag kunde rita sådär.

Tjejen såg äntligen på mig. Hennes blick var granskande. Hon sa tillslut: ”Du är ny här, eller hur?”

Jag nickade. ”Japp.”

”Tjaa… jag är Tanya.” sa tjejen och log lite.

Jag log lättat mot henne. Äntligen något som pratade med mig, utan att vara stöddig, otrevlig eller att vara en lärare. ”Jag heter Alex.”

Tanya skruvade på sig och sa efter en lång tystnad.  ”Ja, jag hörde att de serverar pizza idag. Ska vi äta lite?”

Jag nickade ivrigt och vi började tillsammans gå mot matsalen. Vi började prata lite blygt, sedan allt mer öppet och snart skrattade vi högt.

Och så gick det till när jag blev vän med Tanya.