Jag kastade hjärtat. Rätt ut genom fönstret, så hårt jag bara kunde.

Det var mitt personliga sätt att säga mig själv att jag inte ville ha Justin längre. Jag ville inte ha hans hjärta.

Men jag visst ju att det var en lögn. Jag ville visst ha honom. Jag ville ringa honom och böna och be att han skulle ta mig tillbaka. Säga att min värld inte fungerade utan honom. Att jag inte fungerade utan honom.

Men jag hade raderat hans nummer just för att hindra mig själv från att göra något sådant. Justin ville inte ha mig längre och på något sätt måste jag acceptera det.

Abba sjögn I was in your arms, Thinking I belonged there… Tårarna fortsatte att rinna och jag torkade bort dem. Det var löjligt, egentligen. Här stod jag och lipade över en kille som säkert redan glömt mig. Dumt.

Ljudet av en bil fick mig att titta ut genom fönstret. Mina föräldrar hade kommit hem. Jag snörvlade och försökte svälja gråten. De fick inte se mig gråta. Vi, jag och mina föräldrar alltså, hade inte pratat om Justin. Men jag hade hört mamma säga till pappa: ”Prata inte om Justin med henne. Det är bäst om hon får bearbeta och gå vidare med det här på egen hand.” Och det var precis vad jag ville.

En timme senare satt hela familjen samlat runt middagsbordet och åt på en köttgryta. Jag tog mod till mig och frågade:
”Kan inte jag få ta körkort?”

Mamma och pappa stelnade till och stirrade på mig, som om jag föreslagit att vi ska ta över världen med hjälp av en osthyvel.

”Körkort?” sa mamma. ”Varför vill du ha ett körtkort?”

”Tja, låt mig tänka.” sa jag ironiskt. ”Kanske för att kunna köra bil och därmed ta mig från ett ställe till ett annat?”

”Du behövde aldrig ett körkort i San Diego.” påpekade min pappa ogillande.

”Men då fick jag ju skjuts hela tiden.” Jag behövde inte nämna vem som skjutsat mig.

Vid tanken på Justin sänkte mamma blicken och pappa såg upprörd ut. Han verkade med ens inte ha något emot att ge mig något som jag bad om.

”Men självklart att du ska lära dig köra bil!” sa han. ”Ja, vi får boka körlektioner genast.”

Mamma gav honom en förebrående blick men jag log stort. ”Tack pappa!”¨

Han ryckte på axlarna och såg väldigt belåten ut.  ”Var så lite så.”

Mamma harklade sig i tystnaden som följde.

”Nå, Alex.” sa hon. ”Hur var skolan?”

Jag grimaserade. ”Vill du verkligen veta?”

”Osh, var det så illa?” frågade pappa.

Jag ryckte på axlarna och kände mig nästan lite obekväm. För jag och mina föräldrar brukar liksom inte… prata. Vi sköter vårt eget. Min sen Justin dumpade mig hade mina föräldrar drabbats av en prata-med-vår-ledsna-och-nyligen-dumpade-dotter sjukan. Ibland var det skönt men oftast gjorde det mig bara irriterad och obekväm.

”Hur var jobbet idag då?” bytte jag ämne.

Mamma och pappa började genast att ivrigt berätta för mig om sina jobb.

Jag nickade och log men egentligen lyssnade jag inte. Jag var inte särskilt intresserad av att veta vad de gjorde på sina nya jobb, som ändrat min värld så totalt. För egentlig var det ju de här nya jobben som förändrat allting så för mig. Om inte de kommit hade vi aldrig flyttat, Justin hade aldrig dumpat mig och jag hade aldrig förändrat mig själv så som jag nu gjort. Tänk egentligen! Förut hade jag varit söta lilla Alex, med långt hår, vid kjol och som alltid sågs med sin pojkvän. I dag i skolan hade jag visat upp en hårda Alex, med relativt kort hår, tajta jeans och smink som varit otrevlig mot skolans snyggaste kille. Imorgon kanske jag till och med var en cheerleader.