Ett rop skar genom den tystnad som uppstått mellan mig och Chris.

”Hey, Newland! Dumpa bruden och kom! Vi har världens grej på gång!”

Några killar en bit ner på stranden vinkade åt honom att komma. Chris såg frågande på mig.

”Gå du.” sa jag.

Han sa hejdå och sprang iväg till sina vänner. Jag satt kvar och tittade på vågorna, med Chris kyss fortfarande inom mig. Han var den första person jag kysst, som inte var Justin. Jag önskar verkligen att jag kunde ha känt något speciellt, för då hade jag äntligen kunnat glömma Justin. Då hade jag i alla fall vetat att jag kunde glömma honom, och ha känslor för någon annan.

En hemsk tanke slog mig: Tänk om jag inte kunde bli kär i någon annan?

Jag reste mig och började gå för att skaka av idén. Snart fick jag syn på en välbekant gestalt, som satt på en klippa inte långt ifrån vågorna. Han var lite annorlunda i sina nya kläder förståss, men jag kände ändå igen siluetten. Jag styrde stegen ditåt och satte mig bredvid Tyler.

”Så det är här du är, alldeles ensam?” sa jag.

Tyler vände sig mot mig och log snett.

”Jag tycker om att få vara ifred.” Så spärrade han upp ögonen och verkade ångra vad han nyss sagt. ”Inte för att jag vill att du ska gå, liksom! Jag tycker om att bara ifred, men inte helt ensam. Jag… Jag tycker om at vara ifred med dig.”

Han vände bort ansiktet och verkade väldigt generad.

”Så hur går det då? Jag menar…” sa jag när Tyler tittade oförstående på mig. ”Med festen och allt. Du var ju så nervös.”

”Tja, nu är jag inte på festen, eller hur? ” sa Tyler. Det fanns något i hans röst, som påminde mig om den kyla han visat när vi först träffades. Han tittade ut över havet, och fortsatte med en bitter stämma: ”Jag antar att jag flydde, som vanligt.”

”Vaddå flydde?” frågade jag och ändrade ställning.

”Att vara på samma plats som många andra människor är inte min grej.”

Vi var tysta. Han verkade arg på sig själv, så jag sa (i ett försök att muntra upp honom): ”Du är i alla fall inte fäst vid en kille som inte vill ha dig.”

Han såg väldigt undrande på mig. ”Va?”

Jag ryckte på axlarna och undvek hans blick. ”Jag hade en pojkvän i San Diego, men han dumpade mig. Jag har ännu inte glömt honom, trots att jag vill det. Jag börjar undra om jag någonsin kommer att göra det.”

Tyler rynkade ögonbrynen. ”Men varför dumpade han dig?”

Jag vände mig mot honom, förvånad över hettan i hans röst. Tylers ansikte gick från argt till förläget, och han tittade ner i sina knän. Det såg nästan ut som att han rodnande, men det kunde man inte veta säkert i det här mörkret.

”Förlåt. Du behöver inte svara på det där.” sa han blygt. ”Det är bara…” Han lyfte blicken till havet och gjorde en uppgiven gest med händerna. ”Jag kan bara inte förstå hur någon skulle vilja göra slut med dig.”

Jag blev varm inombords av hans ord. ”Det är okej. Han dumpade mig för att jag skulle flytta, och att det därför skulle bli så långt avstånd mellan oss.”

Jag upptäckte att det inte var lika svårt att prata om Justin längre. Berodde det på att Tyler var den som lyssnade, eller att jag kanske höll på att komma över killen ändå?

Upprymd över den sista tanken märkte jag inte ens att Tyler tog sats för att säga något, utan jag bara reste mig upp och kastade en blick mot partytältet.

”Kom nu.” sa jag och drog upp honom på fötter. ”Jag skulle ju lära dig att dansa, eller hur?”