Kapitel 40- Utskällning

Jag stod alldeles förstenad och bara stirrade på mannen, Chris pappa, framför mig. Din slampa? Mycket har man då kallats, men aldrig slampa. Jag var inte de minsta ’slampaktig’. Den kortaste kjol jag någonsin haft är cheerleaderkjolen, och den räcker ändå till en bit nedför låren.

Men det där andra han sa… Jag hade ju nästan dödat Chris. Tårarna började tränga på igen. Idag var jag extra känslig, verkade det som.

”Jag ska UT!” skrek Chris pappa igen.

”Men Daniel.” viskade hans fru förskräckt.

”Tyst, Gabriella.” röt Chris pappa, Daniel hette han visst. Han tittade mig igen och sänkte hotfullt rösten. ”Om min son har fått några permanenta skador för det här, ska jag se till att du förlorar allt du äger. För att inte tala om ditt körkort, det kan du kyssa farväl!”

Jag stirrade och kände till min förfäran att tårarna börja rinna. Det var dödstyst, om man bortser från pulsmätaren, som pep både högt och snabbt.

”Mr Newland.” sa doktorn sedan lugnt. Han såg stadigt på mig. ”Ms Pettier har varit med om något väldigt traumatiskt och behöver vila.”

”Vad gör hon här i sånna fall?!” skrek Daniel till svar.

”Pappa.” mumlade Chris. Alla vände blicken mot honom, som i sin tur stirrade ner. ”Sluta skämma ut dig själv ännu mer.”

”Ms Pettier.” sa doktorn och tog försiktigt tag i min arm. ”Kom med nu.”

Jag lät mig eskorteras ut genom rummet. Jag var alldeles förlamad.

”Ms Pettier.” sa doktorn när jag tvärstannade. Han drog försiktigt i min arm. ”Du måste gå till ditt rum nu.”

”Ska du inte…” Min röst var så hes att den avbröts. ”Ska du inte skälla ut mig för att jag stack eller nåt? Jag menar, du är ju en doktor. Du är ju liksom boss på det här stället.”

Doktorn drog lite på munnen. ”Du har nog fått nog av utskällningar idag. Du var varit med om något väldigt dramatiskt och du är inte redo för annat än vila ännu.”

Doktorn ledde mig genom korridoren, in i en hiss och genom ännu en korridor. När jag såg att jag stod framför mitt rum igen kom jag på att torka bort tårarna från kinderna. Doktorn öppnade dörren och vi kom in i rummet, där hela min familj plus mina två vänner stod. Mamma rusade genast fram mot mig och började ställa oroliga frågor om vars jag varit. Jag svarade på dem utan att se på henne. Pappa pratade med doktorn, som sedan avlägsnade sig. Sedan pratade han med mig också.

”Okej, det var dumt gjort, jag har fattat det nu.” avbröt jag honom tillslut. ”Jag ska inte göra om det.”

Mina föräldrar suckade, båda samtidigt. ”Jag måste till jobbet nu.” sa mamma. Hon tittade på pappa. ”Tar du hand om henne, älskling?”

Min pappa nickade. ”Självklart.”

Min mamma kramade mig och for. Jag bad pappa att hämta en kaffe åt mig, och han försvann genast. Nu var jag äntligen ensam med mina vänner.

”Förlåt Alex.” sa Adam genast med en ångerfull min. ”Jag försökte hålla dem borta men…” Han slog ut med armarna. ”När din mamma har bestämt sig för något, så är det bara så.”

Jag log. Den egenskapen beundrade jag hos henne.

”Men hittade du Chris?” frågade Tanya ivrigt.

”Ja…” sa jag och log. ”Han vaknade faktiskt.”

”Wow.” sa Adam. ”Så när du kom vaknade han? Låter som någon romantisk film.”

”Fast mötet var inte särskilt romantiskt.” sa jag med en grimas. Sedan lade jag snabbt till: ”Inte för att jag vill att det ska vara det heller!”

Tanya och Adam skrattade. Att höra deras skratt lättade knuten som obemärkt bildats i bröstet. Jag skrattade också.


Kommentarer
Postat av: Gudon

Sv; Haha aa tack för det ;)

2011-06-09 @ 14:00:44
URL: http://thegoldenstates.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0