Jag slet engelskaboken ur skåpet och stormade sedan vidare till klassrummet vi skulle vara i. De flesta elever hade redan slagit sig ner vid en bänk. Det var många andra platser lediga, men jag gick ändå och satte mig bredvid Tyler. Just för att jag visste att han inte skulle prata med mig, han skulle inte ställa jobbiga frågor. Han skulle kanske bara ignorera mig, trots att jag nästan trodde att vi var vänner nu.

Men till min förvåning frågade han genast: ”Varför sätter du dig här?”

Jag blev genast sur. Dafne hade verkligen gjort mig arg, och att Tyler inte ville ha mig här gjorde inte saken bättre. Alla stirrade redan nog som det var.

”Vaddå, får jag inte sitta här?” Det var meningen att låta arg, men jag lät snarare sårad.

”Varför skulle du?” frågade Tyler förbryllat. ”Det är frivilliga platser, vet du.” Jag såg på honom. Trots att han hade huvan på den svarta munkjackan uppdragen, kunde jag se såren i hans ansikte. Min ilska mattades genast ut.

”Jag vill sitta här, punkt slut.” sa jag vänligt men bestämt.  ”Sluta ifrågasätta det.”

Och han gjorde det och satt tyst resten av lektionen. Jag höll på att bli galen av alla viskade röster bakom mig, och när lektionen tog slut sprang jag nästan därifrån.

Jag skyndade mig att hitta Tanya och Adam.

”Herregud, alla stirrar på mig.” väste jag till dem och kastade en snabb blick på alla åskådare.

”Inte så konstigt.” sa Adam. ”Jag menar, det är inte varje dag som någon kraschar med en bil.” Han såg på mig. ”Eller klipper till Dafne.”

Jag glodde på dem. ”Hur vet ni…?” Så slog det mig. ”Skvallret.”

”Rykten sprids fort här, vet du.” sa Adam obekymrat.

”Kom nu, vi kommer för sent till idrotten.” sa Tanya och drog iväg oss.

”Jaha.” sa Mr Dime. ”Idag ska vi köra spökboll.”

Jag kvävde en suck. På varje idrottslektion hittills hade vi bara gjort bollekar. Gissa om jag höll på att tröttna.

”Verkar som att alla är ombytta idag.” fortsatte Mr Dime. Han kastade en blick mot bänken, där Tyler satt. ”Utom Mr Slater. Han har väl ’glömt’ kläderna igen.” Några skrattade. ”Som alltid. Jag vet inte vad det är som inte går in. Jag säger ’ta med dig ombyte’, men inget händer.” Fler skratt. Jag började känna mig obekväm. Mr Dime hånade Tyler öppet, utan att ens låtsas om att han fanns där. ”Han är inte särskilt höga betyg i matte va?” log idrottsläraren.

Någonting brast inom mig. Jag flög upp från golvet, kokande av ilska. ”Men kan du ge dig!” skrek jag. ”Fattar du inte hur elak du är?!”

Det blev knäpptyst. Alla glodde på mig, allra minst Mr Dime.

”Ursäkta?” sa han tillslut.

”Hela tiden så står du där och kastar en massa taskiga kommentarer över Tyler, ibland som om han inte ens fanns där! Tror du han är helt jävla dum eller?”

”Ms Pettier.” sa Mr Dime. Han såg förskräckt ut.

”Och jag kan ändå gott förstå honom.” fortsatte jag. Jag visste att jag var helt illröd i ansiktet. ”Vem vill vara med på dina korkade bollekar?”

”Ms Pettier.” röt Mr Dime. Han började bli arg. “Sluta!”

“Nej, du ska sluta!” skrek jag. ”Du tror att…”

Mr Dime blåste i visselpipan, så högt att mina öron nästan trillade av.

”MS PETTIER!” vrålade han. ”TILL REKTORN!”

”Men…!”

”NU!”

Jag gjorde en sur grimas och stegrade sedan ut ur salen. Jag kände hur alla följde mig med blicken. Men innan jag passerade ut genom dörren hann jag möta Tylers ögon. Han såg totalt överraskad ut.

Sedan fortsatte jag mot rektorn.