Kapitel 42- Överrumplande

Jag tvekade ett ögonblick, innan jag sedan öppnade dörren till rektorns kontor. Hon satt vid ett skrivbord och skrev på några papper. Allt i hennes kontor var välstädat och prydigt. Det fanns inga foton eller teckningar på väggarna. Rent och strikt.

”Ms Pettier.” Hon såg förvånad ut. ”Vad är det?”

”Mr Dime skickade hit mig.” sa jag med sänkt blick. Hon skulle ändå få reda på sanningen så småningom, så jag berättade precis vad som hänt.

”Hm, jag förstår.” sa Rektor Finn stramt. ”Sätt dig, Ms Pettier.”

Jag drog till mig en ledig stol och satte mig.

”Jag vet att du har varit med om vissa traumatiska händelser.” sa hon. ”Och att det har påverkat ditt tillstånd. Jag ska prata med Mr Dime och reda ut det här. Sen ska jag skicka ett mejl till dina föräldrar och föreslå att du börjar gå hos kuratorn.”

Jag blinkade mot henne, helt bortkommen. ”Ursäkta? Kuratorn?”

”Jag tror att du behöver lite hjälp att ta dig igenom allt det här.” sa rektorn allvarligt. ”Och om du känner att det börjar bli jobbigt igen, så säg bara till. Då fixar vi det.”

”Men…” stammade jag. Jag var verkligen förvirrad. ”Tänker du inte straffa mig?”

”Straffa dig?” Nu var det Rektor Finns tur att se förvånad ut. ”Vi vill hjälpa dig, Alex. Vi har inte råd att förlora en sådan duktig elev som du. Jag tycker att du ska gå nu. Ta ledigt resten av lektionen.”

”Okej…” sa jag förvirrat och reste mig upp. ”Tack, tack så mycket.”

Hon viftade bara ut mig.

Jag gick ut från kontoret och började gå längs korridoren. Tyler, som tydligen väntat utanför, slöt genast upp vid min sida. I sin svarta munkjacka, fortfarande med huvan uppdragen, och med sin smidiga, tysta gångstil liknade han en skugga.

”Fick du kvarsittning?” frågade han utan att se på mig.

”Faktiskt inte.” svarade jag. ”Hon trodde att det berodde på att jag var lite ostabil just nu, och föreslog att jag skulle börja gå hos kuratorn. Vilket jag antagligen kommer tvingas att göra nu, eftersom hon skulle mejla mina föräldrar om det.”

Jag trodde mig nästan kunna skymta ett leende hos Tyler. Bara nästan.

”Jag gick hos kuratorn förra året.” berättade Tyler, till min förvåning. ”Hjälpte inte, eftersom jag vägrade att prata med henne.”

Jag log. ”Tvingade dina föräldrar dig till det, efter att du kvaddat en bil?” skämtade jag.

Han såg allvarlig ut, vilket fick mig att ångra mitt skämt. ”Nej. Lärarna tvingade mig. De trodde väl att om yttligare någon förklarade att hela jag bara var ett stort Underkänt, så skulle jag börja tro på det.”

Hans röst sjöd av bitterhet och fick mig att studera honom ingående. Hans ansikte var som hugget i sten, gravallvarligt utan att röra en min. Jag tänkte på Mr Dime, och andra lärare som jag sett talat med Tyler. Ingen av dem gillade honom. Alla sa gång på gång att han på något sätt inte räckte till. Men, insåg jag nu, Tyler vägrade tro på dem. Jag skulle just säga hur stark jag tyckte att det var av honom, när Tyler plötsligt sa:

”Varför gjorde du det, föressten?”

Jas förstod inte. ”Vad?”

”Sa det där till Mr Dime.” Han såg för första gången under samtalet på mig. ”Varför?”

Jag tvärstannade och stirrade på honom. Han stannade också, med den där stenminen.

”Varför måste du ifrågasätta allt jag gör?” utbrast jag irriterad. ”Är det så hemsk att jag satte mig bredvid dig, eller att jag försvarade dig mot den där skithögen?”

Han rynkade förvånat pannan och tittade bort. ”Jag försöker bara förstå varför. Ingen har gjort det förut, för mig alltså.”

Jag suckade och ilskan rann av mig. Varför var det så svårt att vara arg på Tyler?

”Jag tycker om dig, helt enkelt.” sa jag mjukt. ”Jag vill vara din vän.”

Tyler stirrade på mig, helt överumpad. Han öppnade munnen för att säga något, men i samma stund ringde det ut. Elever fyllde genast korridoren och gjorde det nästan omöjligt att prata. Jag vinkade åt hejdå honom och började sedan leta

Kommentarer
Postat av: Jessica

Längtar tills nästa kapitel!

Fortsätt som du gör! Älskar berättelsen mer sedan Alex gick in på sjukhuset;)

2011-06-12 @ 23:35:38
URL: http://thevampireobsession.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0