”Vars ska du?” frågade jag Tyler och sprang ifatt honom utanför skolgården. Skolan var slut för dagen och jag hade ingenting att göra.

”Skateparken.” svarade han och drog upp sin bräda ur väskan. Han såg frågade på mig under huvan. ”Hurså?”

Jag ryckte på axlarna. ”Tänkte att jag kanske kunde följa med dig. Adam gör en skoltidningsgrej och Tanya hjälper honom.”

Tylers ansikte var oläsbart för mig.  Han sa: ”Kan inte det bli ganska tråkigt för dig?”

”Jag har hellre tråkigt i skateboardparken än hemma hos mig.”

Han ryckte på axlarna och gav med sig. Han lade skateboarden framför sig och började åka. Jag gick bredvid med hastiga steg.

”Hinner du med då?” frågade han och drog lite på munnen.

En känsla som var en blandning mellan förvåning och glädje sjöd i mig, som alltid då Tyler för ovanlighetens skull log. Jag log stort tillbaka.

”Jag har världens bästa kondis, hörru.” svarade jag och började jogga bredvid, som bevis. ”Jag tror jag hinner med.”

Men trots mina ord märkte jag att Tyler gjorde sitt bästa för att åka långsamt.

Vi var tysta hela vägen till skateboardparken, men det var inte en besvärad tystnad. Jag märkte att jag och Tyler kunde vara helt stumma med varandra, utan att någon kände sig besvärad eller tvungen att bryta tystnaden. Det var skönt.

I skateboardparken åkte redan en massa yngre människor, men den största rampen var som alltid tom. Tyler styrde dit och klev upp på betongen. Jag satte mig på kanten av den lägsta punkten i rampen. Barnen som sett Tyler komma stannade upp och stirrade med dyrkande blickar, som om Tyler var självaste Jesus. Jag drog på munnen.

”Hur många autografer har du blivit tvungen att skriva?” frågade jag retsamt och såg bakåt på Tyler.

Han höjde ögonbrynen. ”Vad menar du?”

Jag nickade mot barnen. ”De avgudar dig ju.”

Tyler bara skakade oförstående på huvudet och fortsatte åka. Först fick han bara upp farten, sen började han göra tricks. Han hoppade och flög, och många gånger drog jag efter andan av rädsla för att han skulle falla.  Tänk om han skadade sig nu, medan jag var med? Så att jag fick ringa ambulansen som fick komma och hämta honom till sjukhuset…

Vid tanken på sjukhus började jag tänka på Chris igen Jag grimaserade av skuldkänslorna som genast kom. Jag ville väldigt gärna träffa honom igen, men tack vare hans föräldrar (främst hans pappa) skulle jag aldrig bli insläppt. Det var rätt ironiskt. Förut hade jag bara velat komma bort från honom, men nu ville jag träffa killen. Se att han mådde bra, höra hans billiga skämt, se hans breda leende…

Fast även om mina känslor för honom förändras så hade jag ännu inga romantiska avsikter mot honom. Jag ville bara träffa honom, som en vän.

”Du ser bekymrad ut.”

Jag ryckte till när Tyler plötsligt satt på huk framför mig. Jag hade varit så inne i min tankar att jag inte märkt att han slutat åka.

”Jag tänkte bara på… du vet, Chris.” sa jag och ryckte på axlarna. Jag vek undan blicken. ”Jag vill träffa honom men…” Jag berättade kort om mötet med Chris pappa. Tyler lyssnade utan att avbryta. ”… så därför tror jag inte att jag blir insläppt.” avslutade jag. Jag märkte (till min förvåning) att det var skönt att yttra mina tankar för Tyler. Jag tror att han förstod.

Tyler såg tankfull ut. ”Tja…” sa han tveksamt ”Jag kan ju… alltså, om du vill…” avbröt han sig själv osäkert. ”… så kan jag ju smuggla in dig.”

Jag stirrade på honom och försökte se om han skämtade, men han verkade mena allvar. ”Smuggla in mig?”

Han ryckte på axlarna och tittade bort. ”Jag kan sjukhuset rätt bra liksom… Det finns en bakdörr som jag kan ta dig igenom.”

Jag såg bara på honom och övervägande allting. Tillslut sa jag: ”Jamen, vad väntar vi på då?”