(vill först bara säga att kommenterana dött, vilket jag sörjer. Antar att det är mitt straff för dålig uppdatering :( )

 

Känslan som jag hade kunde bäst beskrivas som skräckblandad förtjusning. Det pirrade i hela mig av spänning vid tanken på att smita in någonstans, men samtidigt var jag rädd för att bli påkommen. Skulle Chris pappa stämma mig då? Ja, antagligen.

Tyler var lugn som en filbunke hela vägen till sjukhuset. Han röde inte ens en min då han smet runt till baksidan.

”Här.” sa Tyler och stannade framför en metalldörr som såg ganska ogenomkommlig ut. Han såg på mig. ”Håll utkik.”

”Okej.” sa jag snabbt och började spana. Jag såg några människor och bilar, men de var för långt bort för att kunna urskilja vad vi håll på med. Jag kände mig som om jag var med i någon spionfilm, och att jag och min kompanjon nu skulle bryta oss in i ett topphemligt ställe. Det hördes några klickade ljud, och så sa Tyler åt mig att komma.

Jag vände mig om och såg att metalldörren nu stod öppen. Jag gapade.

”Hur lyckades du med det där?” flämtade jag hänfört och klev in genom dörren.

Tyler ryckte på axlarna. ”Spelar ingen roll.”

Visst, om du säger det så, tänkte jag och släppte det. Vi stod i ett garage fullt av bilar. Det var lite kyligt här inne, och våra steg ekade på ett litet kusligt sätt.

”Det här är personalens parkering.” förklarade Tyler och styrde stegen mot en trappa. ”Det vi just gick igenom var en nödutgång.”

Jag kastade en blick bakåt och såg att han hade rätt. Ovan dörren vi just passerat fanns en grön nödutgång skylt.

Vi gick ut genom ännu en dörr (som var olåst), genom en korridor och sedan en dörr till. Då var vi ute i sjukhuskorridorerna, där folk med vita rockar passerade utan att ägna oss en blick.

Tyler verkade känna sjukhuset utan och innan, för han började genast att leda mig genom ett virrvarr av korridorer och trappor. Tillslut kände jag igen korridoren som Chris låg i.

Av ren iver så tog jag ledningen och stegrade fram till Chris dörr. Jag lyssnade först, men allt jag hörde var surret av en tv. Jag tittade på Tyler, som nickade åt mig att gå in.

”Jag håller vakt.” sa han.

Jag nickade kort och gav honom en hastigt leende som tack. Så steg jag in.

Den stora platteven var på, precis som jag anat, och visade någon kriminalserie. Chris satt upp i sin säng och stirrade på skärmen med en uttråkad blick. På bänken bredvid honom fanns nya blommor, och även chokladaskar. Han hade inte längre bandaget runt ansiktet och såg betydligt piggar ut än senast, även om hans ansikte var rött av alla sår.

Chris vände blicken från tv och hoppade till när han såg mig. Ett ögonblick stirrade han bara med uppspärrade ögon, men sedan särades läpparna i det välbekanta leendet.

”Alex!” utbrast han glatt. ”Jag trodde pappa förbjudigt sjuksystrarna från att släppa in dig.”

Jag log snett. ”Tja, ärligt talat så smet jag in.” Jag satte mig på en stol bredvid Chris. ”Med hjälp av Tyler.”

”Vilken Tyler?”

Chris följde min blick ut till Tylers svarta gestalt, där han stod vid dörröppningen. ”Jaha, så det är så han heter.”

Jag ignorerade det han nyss sagt.  ”Hur mår du?”

”Fint.” Han visade alla tänderna i ett leende, som dock blekande när han såg på mig. ”Allvarligt, Alex, jag mår bra. Bry dig om det där min pappa sa, han är en idiot. Det var inte ditt fel.”

Jag insåg att jag måste ha sett skuldmedveten ut. Jag sa: ”Jag kommer aldrig att kunna be mer om ursäkt för det där.”

”Sluta Alex.” bad Chris. ”Det var en olycka. Och egentligen var väl mitt fel, eftersom det var jag som irriterade dig.” Han flinade. ”Nu kommer du väl aldrig vilja gå på en date med mig igen.”

Jag skrattade till och sänkte blicken. ”Chris… du är en fin kille, och jag är gärna din vän, men…”

”Du är inte redo för ett nytt förhållande.” avslutade Chris till min förvåning. Han log igen åt min min. ”Jag har redan listat ut det. Det är den där San Diego-killen, va?”

Jag nickade. ”Typ.”

”Aja.” sa Chris lättsamt. ”Jag nöjer mig med din vänskap, då. Chris Newland får erkänna sig besegrad.”