När skoldagen äntligen var slut berättade jag för Tyler om att vi glömt bort vår lektion, och föreslog att vi kunde ha den nu istället.

”Nej men, jag måste dra hem.” ursäktade sig Tyler.

”Okej.” sa jag. ”Imorgon då.”

Han vinkade hejdå och drog sedan iväg på sin skateboard. Jag vände tillbaka in till skolan, för att leta rätt på Adam och Tanya, och åka med dem Adams bil.

Korridoren var tom, vilket var skönt. Ingen som viskade och stirrade. Skvaller gjorde mig verkligen galen.

Någon kom emot mig. Han var blond, med ett brett ansikte, och verkade underligt bekant.

”Tjenare Babe.” flinade han mot mig.

”Har vi mötts förut?” frågade jag och stannade framför honom.

”Faktiskt.” log killen. ”Jag erbjöd dig skjuts en gång.”

Jag mindes honom svagt. ”Ehm, okej…”

”Jo, jag har velat träffa dig sedan dess.” sa killen. ”Men du har alltid varit omgiven av dina vänner.”

”Jaså.” sa jag bara.

”Men nu kan ingen skydda dig.”

Orden kanske var skrämmande i sig, men han sa det som ett skämt. Jag försökte le och tränga mig förbi.

”Jag heter Dave.” sa killen och ställde sig i vägen.

”Hejsan Dave.” sa jag skämtsamt. ”Jag måste gå nu, så skulle du kunna…”

”Men nu får jag ju äntligen prata med dig.” invände Dave. Han började gå framåt, så jag backade.

Jag skrattade nervöst till. ”Vad kul för dig. Men seriöst, jag måste gå nu…”

Plötsligt stötte jag emot väggen, och Dave lutade sig mot den, stödd av hans händer, som var på varsin sida om mig. Nu var jag instängd mellan väggen Dave och hans armar. Plötsligt verkade hans tidigare ord Men nu kan ingen skydda dig, mycket läskigare.

”Men varför ska du gå?” frågade Dave lugnt. Hans ansikte var bara en decimeter ifrån mitt, trots att jag försökte skygga undan.

”Låt mig gå nu.” sa jag och stirrade in i hans ögon. ”Jag varnar dig.”

Dave skrattade. ”Jaså, så vad tänker du göra?”

Det här, tänkte jag och knäade honom mellan benen.

”Herregud!” flämtade Dave och vek sig dubbel av smärta. ”Jävla bitch!”

Jag tog inte åt mig, utan bara rättade till väskan och letade rätt på mina på vänner.

 

Vid middagen, på kvällen, sa min mamma:

”Jag fick ett samtal från din rektor idag. Du hade tydligen gormat åt en lärare.”

Åh shit. Förra gången, den om Mr Dime, hade jag lyckats övertala mina föräldrar om att den var en engångsföreteelse. Nu var de nog inte lika säkra längre.

”Du behöver inte säga något.” sa min pappa snabbt. ”Jag och din mamma har redan pratat om det.”

”Och vi har bestämt att du ska börja gå hos skolans kurator.” avslutade mamma. ”Du har tid där på måndag.”

”Men mamma!” utbrast jag. ”Måste jag? Jag mår fint.”

”Vi har redan bestämt det här, och ja, du måste.” sa mamma, med ett tonfall som sa: Nu pratar vi inte mer om det här.

Jag suckade tungt. Kuratorn. Jippi.