Det första jag blev medveten om vad ett irriterande pipande ljud, som aldrig ville sluta.

Pip. Pip. Pip.

Sen återvände känseln i kroppen. Jag låg på något mjukt, en säng kanske. Min omgivning var otydlig, på ett skönt sätt. Allting om mig var höjt i en bekväm dimma. Jag ville aldrig att den skulle sluta, den här dimman.

Men allt har ett slut. Även dimman.

”Hon vaknar nu.” viskade en upphetsad röst. Jag kände igen den, det var min mammas.

”Var försiktig, hon är säkert i chock.” sa en annan röst. Min pappa.

Jag tvingade isär ögonlocken och såg upp i min mammas lättade ansikte. Bakom henne stod pappa med samma min.

”Var… var är jag?” mumlade jag otydligt.

”Du är på sjukhuset, gumman.” sa mamma.

Sjukhuset?

Jag satte mig käpprakt upp i bädden. Det snurrade till i huvudet och droppåsen bredvid mig skakade till. Minnena återvände plötsligt. Chris, daten, bilkrashen…

”Herregud.” viskade jag. ”Är Chris okej?”

”Chris?” sa mamma oförstående.

”Ja. Chris Newland. Han var med mig i bilen.”

”Jaha, Newland…” Mamma såg hjälpsökande på pappa. ”Jo, gumman…”

”Är han okej?” upprepade jag. Pipandet ökade, som ett tecken på att mitt hjärta började slå fortare. Jag gillade inte minen som mamma hade.

”När Chris kastade sig framför dig…” sa mamma. Jag ryckte till och undrade hur de fick reda på det där. De kanske listade ut det helt enkelt. ”Då tog han den värsta smällen själv. Du är själv helt oskadd, men pojken…”

Jag stirrade skräckslaget på henne. ”Är han…” Min röst dog bort. ”Har han…”

”Nej, nej!” skyndade sig mamma att säga när hon förstod vad jag menade. ”Han är vid liv. Men han är illa däran.”

Jag slogs av lättnad och förfäran på samma gång. Chris levde, men han var skadad.

Och allt var mitt fel.

Skuldkänslorna slog mig som en bomb och jag grimaserade av den plötsliga smärtan i bröstet. Det var jag som hade kört in i räcket, och det var Chris som hade offrat sig för mig. Att han hade gjort det, efter hur otrevlig jag varit mot honom.

”Det blir säkert bra.” försäkrade mamma. ”Mr Newland har hyrt in landets bästa läkare som opererar honom nu. Allt blir bra, ska du se.”

”Hur länge har jag varit här?”

”Två dagar.” Det var pappa som svarade. ”Du har varit nedsövd för det mesta. Doktorn sa att du måste ligga till sängs i några dagar.”

”Jag vill träffa Chris.” sa jag och försökte häva mig ur sängen, men blev genast dit tryckt igen.

”Nej, du måste vila.” sa mamma bestämt. ”Dessutom har han inte vaknat ännu.”

Ännu en våg av skuldkänslor vällde över mig. En knut av gråt samlades i bröstet.

”Kan, kan jag få lite vatten?” sa jag hest. ”Och nåt att äta?”

Mina föräldrar nickade och gick iväg för att fixa det åt mig. När de inte längre av i närheten vågade jag släppa fram tårarna. Jag böjde mig dubbel i sängen och snyftade. Allting var bara för mycket och jag orkade inte längre. Tänk ifall Chris blev handikappad på grund av det här? Eller om han aldrig vaknade igen?  Då skulle allt vara mitt fel. Jag skulle ha förstört en människas liv. Bara för att jag inte kunde hålla ögonen på vägen.

Och pipandet fortsatte. Pip. Pip. Pip.

”Ni har varit väldigt tysta.” konstaterade Fred plötsligt.

Vi höll på att äta våra desserter. Jag och Chris stirrade båda ner i bordet och nickade bara.

”Ojdå, jag måste hem nu.” sa Tanya efter att ha slängt en blick mot klockan.

”Jag skjutsar dig.” erbjöd sig Fred genast. Han vände sig om för att hämta sin kavaj, som han tagit av sig under middagen. Tanya tog tillfället i akt och meddelade tyst till mig hur uppspelt hon var. Jag log uppmuntrade åt henne.

”Ni tar er väl hem själva?” sa Fred till oss.

”Jag ger Alex skjuts hem.” sa Chris. Jippi.

”Vi ses då!” ropade Tanya och sedan försvann de.

Jag pillade i min glass utan att säga ett ord.

”Jag fattar inte ens varför du är här.” sa Chris argt.

Jag såg upp på honom. Han satt tillbakalutad med armarna i kors. Han minspel var irriterat och argt, inte alls sådär ironiskt flinande som annars.

”Jag gör det för Tanya.” sa jag lågt. ”Hon ville inte komma ensam.”

Chris ansikte mjuknade och plötsligt log han igen.  ”Jag blev faktiskt en aning förvånad när Fred sa att han tänkte bjuda ut henne. Hon är ju… ja, du vet.”

”Inte populär?” sa jag kyligt.

Han skrattade. ”Nåt sånt ja.” Han tittade på mig. ”Innan du kom hit hade inget sånt här inträffat. Du… du har liksom rört till allt. Rubbat balansen.”

Jag kunde inte säga om han gillade det, eller inte.

”Kan vi gå nu eller?” fräste jag plötsligt.

”Visst, visst.” log Chris, betalade notan och reste sig.

När han låste upp sin bil sedan och börja gå till förarplatsen, sprang jag med en plötslig inlevelse först fram till dörren.

”Jag kör.” sa jag bestämt och spände ögonen i honom. De gånger som han kört hade åkturen inte slutat särskilt trevligt.

Han ryckte motvilligt på axlarna, gick sedan och satte sig på den andra plasten bredvid.

Jag öppnade dörren och satte min i den öppna Porschen. Chris räckte mig bilnycklarna, inte utan att muttra: ”Har du ens körkort?”. Jag stack in nycklarna och bilen satte gång. Men när jag sträckte mig efter växlarna nådde min hand bara luft.

”Atuomatväxellåda.” sa Chris och drog i en spak vid ratten. ”Kör.”

Jag muttrade ”Fjollbil.” så lågt att jag inte trodde att Chris kunde höra det, men av hans leende att döma hade han gjort det ändå.

Jag ångrade genast mina ord när jag börja köra. Det här var en fantastisk bil. Otroligt skön att köra.

”Om hon får den minsta repa stämmer jag dig.” varnade Chris. Då kunde jag inte låta bli att le.

”Oj, lite uppmuntran!” utbrast Chris i spelad överraskning. ”Akta, jag börjar kanske tro att du tycker om mig.”

Jag gav honom en tröttsam blick. ”Chris…” började jag, men kom av mig. Vad ville jag säga egentligen? ”Du… du tror att jag är någon jag inte är. Du kan inte fortsätta…” uppvakta mig tänkte jag säga, men det lät så gammalmodigt. ”Stöta på mig. Jag… du och jag, vi passar inte ihop.”

”Men tänk om vi kanske gör det?” envisades Chris. Han satt sig vänd mot mig. ”Hur kan du veta det? Jag kanske är precis rätt kille för dig.”

”Det är du inte!” invände jag häftigt och vände mig mot honom. ”Seriöst, det här måste få ett slut. Du kan inte hänga efter mig för evigt.” När jag väl börjat var svårt att sluta. ”Jag kommer aldrig att vilja ha dig, jag kommer aldrig att gilla dig. Du kommer alltid att vara den irriterande killen som nästan körde på mig, det går inte att ändra på!” Chris rörde inte en min. ”Så sluta försöka! Jag är trött på dig!”

Chris vände blicken framåt igen och plötsligt förvreds hans ansikte i skräck. Innan jag hunnit reagera hade han skrikit: ”SE UPP, ALEX!”

Jag tittade på vägen igen, just i tid för att se räcket som jag höll på att köra in i. Jag försökte svänga, men det var redan för sent. Innan allt blev svart hann jag höra mig själv skrika och se hur Chris kastade sig framför mig.

”Jag fattar inte varför jag gör det här.” muttrade Adam.

Det var torsdag kväll. Alltså dags för den stora dubbeldaten. Jag satt tillsammans med Adam i hans bil utanför Tanyas hus. Vi väntade och var båda surmulna.

”Jag fattar inte heller varför jag gör det här.” instämde jag.

Våra blickar möttes och vi fick svaret på vår fråga: För Tanya. Vi gjorde detta för vår gemensamma vän Tanya.

Personen i fråga kom äntligen ut från sitt hus. Hon hade verkligen fixat till sig. Hennes hår var vågigt, läpparna röda och alla småfel i ansiktet var täckt med smink. Hon bar en fantasisk klänning, som var vit utan axelband. Jag såg hur Adams blick vidgades.

”Hej.” kvittrade Tanya när hon väl satt i baksätet. ”Jag är så taggad!”

Jag och Adam muttrade i kör. Tanyas leende försvann.

”Här var vi muntra då.”

”Jag kör er bara dit, inte hem.” sa Adam bestämt och körde ut oss. ”Era rika, snygga killar få banne mig ta och skjutsa hem er själva.”

”Jag kan faktiskt köra själv nu.” sa jag belåtet.

Det tog ett ögonblick innan de fattade vad jag menade.

”Herregud, Alex! Har du tagit körkort?” utbrast Tanya.

”Dada.” nynnade jag och höll fram mitt körkort. Adam visslade imponerat.

”När fick du det?”

”Igår.” log jag. Vi stannade vi ett rödljus.

”Vars ska jag köra?” frågade Adam.

”Till ’Grand Green Restaurang.’” sa Tanya.

”Åh, så ni ska till finrestaurang?” muttrade Adam, genast sur igen.

”Vad är det med dig egentligen?” frågade Tanya.

Jag anade vad det var med Adam. Men jag teg.

Vår vän nästan föste ut oss ur bilen när vi väl kom fram till restaurangen. Sen körde han fort därifrån. Jag önskade att jag aldrig klivit ur bilen.

”Där är Fred och Chris!” utbrast Tanya och pekade. ”Kom!”

Där var de, ja. Båda klädda i frack och kavaj. De log stort mot oss. Chris sökte min blick, men jag stirrade ner i marken.

”Hej snygging.” sa Fred till Tanya och gav henne en snabb kram. Chris tog ett steg fram mot mig, men jag backade bara. Ett tydligt: Håll dig borta.

”Ska vi gå in då?” sa Fred, som inte verkade märka den spända luften mellan mig och min ’date’. Chris nickade och vi gick in till restaurangen.

Adam hade haft rätt. Det var en finrestaurang. Alla där inne var finklädda, i taket hängde kristallkronor och dynorna på stolarna var rikt broderade. En servitris klädd i frack kom genast fram mot oss. Han såg sådär franskt-pampig ut.

”Mr Newland?” frågade han och bugade artigt. Jag stirrade. Bugade den killen sig nyss?

”Ja.” svarade Chris.

”Låt mig följa er till ert bord.” sa servitrisen och började gå före oss. Tanya stirrade stortögd på all prakt och Fred pratade lågmält med henne. Jag nöp i de jeans som jag tagit på mig och kände mig olämpligt smutsig och ful. Chris nickade åt mig att följa med och för en gångs skull gjorde jag som han bad.

Vi slog oss ner vid ett avskilt bord med fyra stolar. Jag mittemot Chris och Tanya mittemot Fred.

De sistnämnda började prata om basketlaget eller så. Jag stirrade ner på mina händer och var tyst, utom då vi skulle beställa mat. Jag kände Chris blick på mig.

”Alex.” sa Chris lågt. ”Säg något.”

”Som vad?” muttrade jag.

”Wow!” utbrast Chris. ”Du kan ju prata.”

Jag kastade en snabb blick mot Tanya och Fred, men de var så inne i sitt samtal att de inte tog någon notis till oss. Jag såg på Chris, vars ansikte var bistert. Eller snarade besviket.

”Vad vill du ha från mig Chris?” frågade jag lågt.

Han log snett. ”Först och främst lite vänlighet.”

Följande dag hände något väldigt chockerande: Okej, är ni beredda?

Vi satt på lunchen, jag, Tanya och Adam. Så gick Fred förbi med sin matbricka. När han fick se oss vände han sig om och sa: ”Hej Tanya!” till Tanya, som rodnade kraftigt och pep Hej till svar. Sen gick han vidare och lämnade en leende och röd Tanya kvar.

”Okej, vad var det där?” viskade jag. Adam såg lika förvånad ut som jag.

Tanya ryckte på axlarna. ”Tja… Fred kom fram till mig på matchen, och typ: Du är väl Alex kompis? Och jag bara: Ja… Och han bara började prata med mig och han är verkligen sjukt snäll! Hur trevlig som helst…”

”Men kom igen.” fräste Adam. Han såg plötsligt väldigt sur ut. ”Han försöker bara få fram information om Alex till Chris.”

”Åh jasså?” fräste Tanya tillbaka. Och så var grälet igång.

Jag vände bort blicken från dem och fick syn på Tyler, som kom gående med sin matbricka. Jag fick plötsligt ett infall.

”Tyler!” ropade jag.

Han vände sig om och såg förvånat på mig. Tanya och Adam avbröt sig och stirrade.

”Kom och sätt dig här!” sa jag ivrigt och klappade på platsen bredvid mig.

”Vad håller du på med Alex!” väste Tanya så lågt att bara jag hörde det.

”Han är faktiskt snäll!” invände jag i samma tonfall. ”Kom igen! Erkänn att det ser sorgligt ut när han sitter ensam everyday.”

De båda såg surt på mig men sa inget. Jag vände mig mot Tyler igen.

”Kom då.” insisterade jag med en ivrig gest.

Mycket långsamt, som om han närmade sig en flock ilska lejon, gick Tyler och satte sig bredvid oss. Jag noterade att han hade ett blåmärke kring tinningen. Ännu en skateboard olycka, antar jag.

Det vart pinsamt tyst. Jag väntade på att Adam skulle börja prata på på sitt vanliga sätt, men han tittade ner i tallriken och var tyst. Jag insåg att jag var den som var tvungen att bryta tystnaden.

”Så…” sa jag. ”Vad har du för lektion sen, Tyler?”

Alla tre stirrade på mig. Herregud, vad hade jag sagt? Vad har du för lektion? Hur töntligt lät inte det.

”Ehm, jag vet inte.” mumlade Tyler. Den tjocka luggen dolde ögonen.

Det blev tyst igen. Jag såg bönfallande på Adam, men han ignorerade mig.

Efter fem minuter av lång och tryckande tystnad bestämde sig Adan tillslut för att jag lidigt nog. Han såg upp mot Tyler med ett leende.

”Föressten, jag är Adam.” presenterade han sig. ”Hur fick du blåmärket?”

”Skateboarding.” mumlade Tyler.

”Skateboarding?” upprepade Adam imponerat. ”Vad coolt! Vet du, i nästa nummer hade vi tänkt intervjua personer som håller på med just den sporten. Ja, alltså jag är i skoltidningen och…”

Jag log. Spänningen släppte och även Tanya började prata avslappnat. Tyler log inte, men han var inte kall och hård. Han verkade mest bara förvirrad och osäker. Men enligt mig var lunchen lyckad ändå.

Jag mimade ”Tack” till Adam när de andra inte såg. Han log stort och mimade: ”Allt för dig, baby.” tillbaka. Eller jag tror i alla fall att det var det han mimade.

Senare när vi var på väg till bilen uppehöll Tanya mig för en sekund.

”Vad är det?” frågade jag.

Tanya bytte osäkert fot. ”Jo…” sa hon tvekande. ”Alltså, jag gillar verkligen Fred. Han är en av De populära, men han är ändå så snäll mot mig och… ja, du vet ju att han och Chris är bästa kompisar. Och han frågade mig och jag bangade ur, jag vågade liksom inte gå ensam och jag förslog att vi kunde gå alla fyra och då sa han ja och jag sa att jag skulle fråga dig…”

”Vänta nu.” hejade jag henne. ”Ta om det.”

Tanya drog ett djupt andetag. ”Fred bjöd ut mig.” Jag gapade. ”Men jag vågade inte gå ensam, så jag föreslog att vi skulle gå på en dubbeldate. Jag och Fred… och du och Chris.”

Jag rynkade pannan. Date, med Chris? Nej tack.

”Snälla Alex!” bad Tanya mig. ”Jag gör dina läxor i en vecka, vad som helst! Snälla?”

Hon såg bönfallande på mig. Jag suckade. Jag var tvungen att ställa upp för min vän.

”Vem kan säga nej till de där ögonen.” mumlade jag. ”Okej då. För din skull.”

Jag trummande nervöst med fingrarna mot bordet. Bytte ställning på stolen, kastade en blick mot klockan. Fem i tre. Tyler borde komma när som helst nu. Alldeles snart…

Det var onsdag. Vi hade vunnit matchen och tisdagen att bara passerat utan händelser. För en vecka sen hade jag och Tyler bestämt att vi skulle träffas i det här klassrummet vid den här tiden. Jag skulle nog gå igenom några saker med ekvationer idag.

Jag bytte ställning igen. Varför var jag så nervös egentligen? Jag kunde inte sitta still och en del av mig ville bara springa iväg. Det kunde ju bero på att med Tyler… ja, då kände jag mig bara så elak och dålig. På något sätt tog han mitt självförtroende och lämnade bara osäkerhet kvar.  Tyler gillade inte mig, det visste jag. Och jag borde egentligen inte bry mig, visst? Jag menar, jag har stått ut med att folk hatat mig förr. Men med Tyler… jag ville så gärna att vi skulle vara vänner.

Jag ryckte till när det plötsligt dunsade bredvid mig. Det var Tyler, som lade ner sin mattebok på bordet. Jag hade inte ens hört honom komma. Han hade en keps på sig igen, och samma munkjacka. Han satte sig på stolen och gav mig en snabb blick. Han väntade.

”Ehh, idag ska jag gå igenom några saker.” rabblade jag nervöst. Jag reste mig och gick fram till tavlan. ”Alltså… om du har ett sånt här tal… nej, jag menar ett sånt här… nej alltså.” Jag skrev fel tal hela tiden och fick sudda och sudda. Tankarna ville inte hänga ihop och jag kunde riktigt känna Tylers spetiska blick i nacken. ”Om man har det här talet så…”

Jag gav upp med en suck. Lika bra att få det ur sig.

Jag vände mig mot Tyler, som såg både skeppisk och förvånad ut. Jag tog ett par steg framåt och lutade armbågarna mot bordet, så att hans ansikte bara var några decimeter ifrån mitt. Han ryggade undan, men jag höll stadigt kvar hans blick.

”Okej.” sa jag. ”Det här känns bara konstigt. Vi kom lite på fel sida av varandra där vid starten. Jag tror att vi båda har missuppfattat den andre, och så kan det inte vara. Därför föreslår jag att vi bara total-glömmer allt som hänt tidigare, och börjar om. Så vad sägs?”

Tyler blinkade förvånat mot mig. Jag var också lite förvånad över min rättframhet, men det kändes bra. Om han nu ändå hatade mig så hade jag i alla fall försökt.

”Okej.” Tyler ryckte på axlarna och slog undan blicken. ”Visst, varför inte?”

”Bra.” sa jag lättat och log stort. Jag rätade på ryggen och slöt ögonen för en sekund. Sen öppnade jag dem och log stort.

”Hej.” hälsade jag och sträckte fram handen. ”Jag är Alex, din nya extralärare.”

Först stirrade Tyler bara på mig som om jag var tokig. Så ryckte det i ena mungipan, det närmaste ett leende jag någonsin sett på honom. Han skakade min hand.

”Tyler.”

”Okej.” sa jag glatt. ”Alltså, idag ska vi gå igenom den här…”

Resten av min ’lektion’ var faktiskt ganska trevlig. Inte för att Tyler sa något i onödan, eller för att han log eller skrattade. Men han var inte kylig längre.

När jag skulle gå hem kände jag mig glad och nöjd, trots att jag inte hade någon skjuts. Fast jag skulle faktiskt ta körkort i kväll, och om jag bara sen fick en bil slapp jag i fortsättningen att be folk om skjuts. Yeah.

Jag hörde ett ljud bakom mig och snodde runt. Det var Tyler som om glidande på sin skateboard. Han saktade förvånande nog ner farten bredvid mig och bara åkte en stund, stirrades ner i marken utan att säga ett ord. Jag väntade, undrade var Tyler kunde tänkas vilja mig.

”Vi ses.” sa han tillslut och åkte vidare.

”J-ja, vi ses!” ropade jag efter honom. Jag stammade av förvåning. Min ska-vi-börja-om grej verkade ha varit mer uppskattad än jag först trott. Jag log av glädje. Tyler var svår att förstå och hela tiden visade han nya sidor som fick mig att bli förbryllad. Men varje gång som han visade någon form av vänlighet kunde jag inte låta bli att bli glad.

”Det är fuskigt.” muttrade Adam, när jag fem i tre reste mig för att gå från lektionen. ”Jag kanske också borde bli en cheerleader? Då får man ju lämna lektionerna tidigt!”

”Jag måste hinna byta om innan matchen.” sa jag. ”Dafne sa att vi skulle samlas vid tre. Dessutom får killar inte vara med i cheerleaderlaget.”

”Men matchen börjar inte fören halv fyra.” konstaterade Tanya.

”Vi måste hinna värma upp.” försvarade jag mig. ”Se inte så bitter ut. Jag paxar de bästa plasterna åt er.”

Med de orden så såg mina vänner genast gladare ut och förlät mig. Jag skyndade mig sedan iväg till tjejernas omklädningsrum, som redan var fullt.

”Sötnos, du är sen.” sa Dafne och såg på mig under sina enorma ögonfransar. ”Skynda dig att byta om nu.”

Jag kastade på mig den korta kjolen och tröjan med Newclass märke på. Så satte jag upp mina lockar i en knut där bak. Så var det dags för uppvärmning.

Ute i salen fanns det redan tre grupper: Motståndarlaget, motståndarlagets cheerleaders och vårat basketlag. Vi ställde oss i ett hörn och börja stretcha. Jag kom ihåg mitt löfte och gick upp på läktaren, där jag lade min väska och min kofta på varsin stol. Sådär ja. Mina vänner skulle få sitta på första parkett.

Vi hann köra igenom ramsan en gång innan publiken började ränna in. Jag pekade på Tanya och Adam vars de skulle sitta. De log båda stort när de såg vilka platser jag fixat.

Så var det dags. Först gjorde motståndarnas cheerleaders en ramsa som egentligen inte var särskilt imponerande. Så var det vår tur.

”Ett, två tre…” räknade Dafne ner viskandes. Så började vi.

Vi ställde upp oss på ett led och började sjunga en hejarramsa. Sen delade vi på oss, en grupp hjulade åt ena hållet och de andra åt ett annat. Vi samlades igen och gjorde några danssteg. Nu var det min tur. Jag klev fram så att jag stod ensam med de andra bakom mig. Alla stirrade och för ett ögonblick blev jag osäker. Nej Alex! tänkte jag. Banga inte ur nu! Så jag gjorde det enda som hade kunnat rädda Newclass stolthet.

Jag blundade. Så snart jag slapp se alla återvände självförtroendet. Jag gjorde först några enkla danssteg, snurrade och sedan började jag hoppa runt. Jag hörde publiken dra efter andan. Då gjorde jag det slutgiltiga steget: En baklänges volt som avslutades i split. Jag lyfte pom-pomsen och tjejerna bakom mig skrek ”GO NEWCLASS!”

Publiken vrålade och applåderade. Jag vågade öppna ögonen och såg at de flesta log stort mig. Jag kastade en blick mot läktaren. Tanya och Adam gav mig tummen upp.

Matchen drogs igång. Fred och Chris var som gjorda för att spela forward med varandra. Det var som om de kunde läsa varandras tankar. Det blev snabbt 2-0 till oss.

Chris var en duktig basketspelare, det var jag tvungen att erkänna. Faktiskt var han den bästa på plan. Han kunde dribbla förbi sina motståndare hur lätt som helst, och om det ändå sket sig fanns Fred där för att rädda grejen.

I halvlek kom Chris fram till mig. Alla tjejer bredvid började göra till sig, men den här gången fick de ingen uppmärksamhet. Chris log mot mig och strök några svettiga hårslingor ur pannan. Jag önskade att jag kunde fly igen, men jag var fast nu. Jag kunde bara lägga armarna i kors och stirra surt på honom. Jag hade inte glömt det där han sagt i bilen.

”Du har undvikit mig.” klagade Chris.

Jag sa ingenting. Chris suckade och bytte ben som han stod på.

”Jag är ledsen, okej?” sa han. Hans ögon såg in i mina, och han verkade nästan ångerfull. ”Jag erkänner, jag är en idiot ibland.”

Wow. Det var stora ord för att komma från någon som Chris. Tjejerna bakom mig verkade också förvånade. Okej, en underdrift. De var i chock.

Jag hann inte säga något, fören en signal meddelade att matchen började igen. Chris gav mig en sista blick innan han gick in på plan igen. Han ropade något åt Fred, som (chockerande nog) stått och pratat med Tanya. De båda ställde sig på sina positioner och matchen fortsatte.

Det snurrade i huvudet när jag gjorde en baklängesvolt i luften och sedan landade i split. Jag lyfte pom-pomsen i luften och resten av cheerleaderlaget bakom mig brast ut i hurrarop. Jag log. Vi hade klarat igenom hela ramsan utan ett enda fel.

”Bra gjort tjejer!” skrek Dafne och avvek från oss andra, så att alla kunde se henne. ”Den här ramsan kommer vi att köra imorgon, på matchen.” Det sista ordet sa hon med en dramatiskt sjungande röst och tjejerna tjöt. Jag ställe mig upp och motstod impulsen att hålla för öronen. Cheerleaderlaget var duktiga på att väsnas.

”Alla ska samlas klockan tre för att…” började Dafne, men avbröts av en busvissling från andra sidan av salen.

Som på en signal vände sig alla mot ljudet. Chris kom gående emot oss, med ett illmalligt smil fastklistrat och klädd i basketlagets kläder. Alla andra tjejer började genast le brett och kråma sig. Jag himlade bara med ögonen och började gå mot utgången.

”Hej tjejer.” hälsade Chris.

”Hej Chris.” fnittrade alla i kör.

”Dina biceps har blivit större sen sist.” smörade någon.

”Som om det ens var möjligt.” sa en annan.

”Steroider är nog det enda som kan få de här större.” hörde jag Chris säga.

Tjejerna fnittrade. Herregud! Skona mig från detta fjant, någon?

Jag gick in i tjejernas omklädningsrum. När jag sedan kom ut från duschen såg jag till min förvåning att Dafne också var där. Hon satt på en bänk och höll på att knyta upp sina skor.

”Hej…” sa jag en aning förbryllad. ”Ehm… varför är inte du där ute med Chris och… de andra?”

Hon såg upp och mötte min blick. Allt det där tidigare sockersöta med henne hade försvunnit och kvar fanns endast en bitterhet.

”Varför är du inte där själv?”

Jag ryckte på axlarna och lät bli att svara.

Jag började klä på mig igen och vi både var tysta. Tillslut sa Dafne, inte helt utan syrlighet i rösten:

”Han gillar dig, det vet du va? Chris alltså.”

Jag ryckte på axlarna. Dafne och Chris hade varit ihop, det visste jag, och jag trodde att ämnet var känsligt. Men jag bestämde mig för att öppna mig ändå, för det var inte alltid som Dafne var såhär. Som hon var allvarlig och faktiskt lyssnade. ”Jag tror att… att Chris egentligen inte vill ha mig. Han känner inte mig, han bara tror att jag är någon som jag inte är. En någon som han gillar.”

”Du menar alltså att han är förälskad i en lögn?”

Jag ryckte till. ”Förälskad är han väl ändå inte?” utbrast jag skrämt. Jag stirrade på Dafne, vars sminkade ansikte inte avslöjade någonting.

”Vore det så hemskt?” frågade hon. Hon log, men det liknande mer en grimas. ”Du vet, många tjejer skulle korsa lik för att få vara i dina kläder.”

Jag granskade henne. ”Skulle du vilja vara i mina kläder?”

”Tja, du tänker väl inte skvallra så…” suckade hon. ”Ja.”

Plötsligt kände jag en samhörighet med Dafne. Vi satt i samma båt, trots allt. Vi var båda kära i killar som dumpat oss. Vilket egentligen var rätt konstigt. Jag och Dafne hade något gemensamt. Mysko.

”Jag vet hur du menar.” Jag suckade tungt. ”Strax innan jag flyttade hit dumpade min pojkvän mig. Och jag kan bara inte släppa honom ur tankarna.”

Dafne mötte mina ögon och för en sekund kände nog vi båda den där samhörigheten. Vi såg förståelse hos varandra.

Så öppnades dörren till omklädningsrummet och de andra tjejerna strömmande in, fullt fnittrandes. Som om någon svingat med ett trollspö, förvandlas Dafne till den andra Dafne igen. Hon klistrade på ett stort, falskt leende och började snattra med de andra tjejerna. Jag suckade inombords och undrade om jag någonsin skulle få se den där sidan av Dafne igen. Jag tvivlade på det, men hoppades dock ändå.

Tagit inspiration/citat från Stephenie meyer? 'livet suger, sedan dör man' finns med i hennes twilight saga. ;)

Så kom den dag då det åter blev måndag: Med andra ord, helgen tog slut och skolan började igen. När jag satt på engelskalektionen kom jag på att nu hade jag gått här på Newclass i en hel vecka. Och jag kände mig redan hemmastadd.

I början av lektionen fick vi ett tomt papper. Dagens uppgift var att skriva ner vår livsfilosofi. Det var meningen att vi skulle tänka länge och skriva mycket. Jag satt och funderade, men kom inte på något som lät sådär vettigt att skriva. Jag sneglade på Tylers papper (han satt bredvid mig och ignorerade alla, som vanligt) för att ganska få lite hjälp. På hans papper stod två enkla meningar:

Jag kunde inte låta bli att dra på munnen. Positiv livssyn alltså.

Hur som helst, jag fick ner någon form av filosofi innan Mr Bramon kom för att samla ihop alla papper. När han fick se vad Tyler skrivit suckade han djupt.

”Mr Slater, efter lektionen.” sa han så lågt att bara jag och Tyler själv hörde det. Jag sneglade på min elev, men han verkade inte särskilt överraskad.

När jag kommit halvvägs till skåpet kom jag på att jag glömt min penna, så jag vände om för att hämta den. När min hand vilade på handtaget hörde jag röster där innefrån, och jag frös fast.

”Det här duger inte, Mr Slater. Vad tänkte du egentligen?”

”Att livet suger och att man sedan dör.”

Det var Mr Bramon och Tyler som pratade. Jag borde bara öppna dörren, slinka in och hämta min penna, men jag rörde mig inte. Jag vet, det är fult att tjuvlyssna.  Men jag kunde bara inte låta bli.

Någon, Mr Bramon gissar jag, suckade tungt. ”Vet du varför du är här Mr Slater? För att lära. För att ge dig själv en framtid. För att kunna bli något i livet. Du är här för din skull. Det är din egen framtid som du kastar bort.”

”Så jag har ingen framtid för att min livsfilosofi inte passar dig?” frågade Tyler kallt.

”Du kommer inte att få någon framtid om det fortsätter så här.”

”Vet du, vi har redan haft det här samtalet massor av gånger. Så kan jag kanske dra nu?”

”Du hör ju inte på, Mr Slater.”

”Jodå jag hör. Men jag lyssnar inte.”

Ett leende lekte i min mungipa.

”Mr Slater. Det här är inget skämt. Det är din framtid vi pratar om, och den är väldigt viktig.”

”Inte för dig.” muttrade Tyler så lågt att jag nästan inte kunde uppfatta det.

”Hur sa?”

”Inte för dig.” upprepade Tyler, högre och kyligt. ”Vad betyder min framtid för dig?”

”Varje elevs framtid är viktig för en lärare.” svarade Mr Bramon allvarligt.

Tyler fnös. ”Kan jag gå nu?”

Det var tyst en stund. Tillslut hördes Mr Bramons röst: ”Ja.”

Jag kastade mig bort från dörren och skyndade runt hörnet. Jag hörde hur dörren öppnades och några steg som avtog. Först när det blev tyst igen vågade jag gå in i klassrummet och hämta min penna. Jag och Mr Bramon utbytte några meningar, sedan gick jag raskt till mitt skåp där Tanya och Adam redan väntade på mig. De gav mig frågande blickar men jag skakade på huvudet. Jag skämdes faktiskt lite över att jag tjuvlyssnat och ville inte berätta om det. Jag kände på mig att det där samtalet borde jag inte ha hört.

Som ursäkt för alla felpubliceringar den senaste tiden ger jag er detta exlusiva kapitel helt skrivet ur Chris synhåll, och hoppas ni förlåter mig :)

............................................................................................................................................

Schysst fest igår. Ses vid planen?

Jag knappade snabbt in ett svar.

Sure. Är på G.

Jag stoppade mobilen i jackfickan och gick ut ur mitt rum. Det var dagen efter min feta fest, som hade för den delen blivit väldigt lyckad, mest för att jag hann städa upp allt innan mina föräldrar kom hem. Jag skulle ha varit på världens bästa humör, om det inte vore för Alex. Den tjejen fortsätter att hemsöka mina tankar. Fred tycker att jag ska släppa det, eftersom hon inte är intresserad, men det gör det hela roligare! Jag måste bara ha henne ännu mer! Dock fanns det ju ett litet problem. Hon hatade mig.

Igår hade jag planerat att när jag gissade på exet, så skulle hon typ: ”Ja, Chris, du har rätt! Hjälp mig att glömma honom!” och sedan falla i mina armar. Men istället hade hon blivit skitsur. Vem förstår sig på tjejer, va?

Just när jag skulle gå ut hörde jag en skarpt rösta säga: ”Och vars är du på väg?”

Jag vände mig om och mötte min pappas stränga ögon. ”Ut.”

”Har du tränat?”

Jag sänkte blicken. ”Nä…”

”Du går ingenstans förrän du gjort hundra straffar.” bestämde han och kastade mig en basketboll.

”Men pappa!” utbrast jag. ”De väntar ju på mig!”

”Då får de vänta ett tag till. Träna nu.”

”Nej.” sa jag surt och kastade tillbaka bollen.

”Du är så lat!” ropade pappa och ställde sig i vägen för dörren. ”Tror du att man blir en mästare genom att hänga med sina vänner? Va? Nej, det blir man inte. Du måste träna, annars kommer du sluta som en fattiglapp som spelar på skruttiga basketplaner ute på gatan! Ta ansvar, pojk!”

Jag sa ingenting. Stod bara och hängde med blicken, önskade att han kunde hålla tyst tyst tyst tyst tyst.  Att han kunde sluta pressa mig. Har han aldrig tänkt på att jag kanske inte vill bli en basketmästare? Jag kanske inte vill bli bäst? Tydligen inte. Han bestämde snabbt att jag skulle bli basketproffs, att det var det jag ville. Han frågade mig inte ens.

”Vad händer här då?”

Min mamma dök upp, klädd i dyra kläder och med Snuffies på armen, som vanligt. Jag tror att hon älskar den där hunden mer än vad hon älskar mig.

”Ingenting, älskling.” log pappa. Han gav mig bollen. ”Jag och Chris pratar bara träning.”

Jag förstod hinten: Träna. NU. Jag suckade tyst och gick sedan ut, till baksidan av vårt hus där vi har en basketplan. Jag ställde min framför korgen. Jag sköt ett skott men missade.

”Dumma korg.” muttrade jag. ”Dumma boll.”

Missförstå mig inte. Jag älskar basket. Men jag vill inte bli bäst av alla. Jag vill inte bli en mästare, ett proffs. Att bara spela i skollaget räcker för mig. Men inte för pappa.

Det plingade till i fickan. Jag fiskade upp mobilen. Ännu ett sms från Fred.

Var e du????

Jag skrev suckande ett svar.

Måste träna. Kommer s.

Jag fick nästan genast svar.

Din pappa?

Jag suckade.

Japp. Han är så jävla krävande!

Jag sköt ett skott innan jag kollade svaret.

Den killen tar kol på dig. Du måste sätta upp dig mot honom! Säga emot!

Jag suckade ännu djupare.

Det har jag gjort. Hjälpte inte.

”Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte…”

Jag plockade av det sista kronbladet på tulpanen jag höll i handen. Enligt den älskade jag inte Justin. Ett tydligt bevis för att det här inte fungerade ett skit.

”Lögnare.” fräste jag ilsket och kastade tulpanen bland vågorna.

Jag satt på en klippa vid stranden. Jag hade varit på väg till Adam, där Tanya också var. Men så hade jag fastnat här. Vågorna verkade lätta mina tankar, gjorde mig mindre förvirrad och fick mig att slappna av. Mamma och pappa hade inte direkt varit glada när jag kommit hem, men jag hade lyckas ljuga ihop att Adam blivit full (vilket var sant) och inte kunde köra hem oss (vilket också var sant), och att jag därför gått hela vägen hem (nästan sant) och det hade tagit ett bra tag. Hur som helst, jag hade sluppit utegångsförbud. Idag hade Tanya skickat ett sms om att Adam var rejält bakfull, och att han behövde oss. Och på min väg dit hade jag som sagt fastnat här.

Någon gång måste jag ju komma över Justin. Jag kan inte vara kär i idioten i evighet. Det går bara inte.

Jag reste mig tillslut och började gå. Jag mindes vägen hem till Adam sen igår. Det var en solig dag här i San Fransisco. På vägen så gick jag förbi skateparken. I den största rampen åkte Tyler, jag kunde känna igen hans munkjacka även på det här avståndet. Ingen annan vågade åka i den rampen, så han var helt ensam där. Vissa hade stannat upp för att se när han åkte. Jag log. Tyler verkade inte ens märka sina beundrare.

Jag hade kommit fram till Adams hus nu. Det låg i ett villaområde, en bit från stranden och i närheten av skateparken. Huset var rött med svart tak och vita lister. Det var mysigt.

Jag knackade på och Tanya öppnade. Vi hälsade varandra med en kram och sedan gick jag in.

Jag stod i hallen. Till vänster om mig fanns en trappa, som antagligen ledde upp till övervåningen. Till höger fanns köket och rakt fram matsalen. Bredvid matsalen fanns vardagsrummet. Där, i en soffa framför tv:n, låg Adam med en plågad min. Jag gick fram och satte mig i soffan mittimot honom.

”Hejsan fyllo.” hälsade jag.

Adam stönade. ”Var barnhertig, okej! Är inte bakfyllan straff nog?”

Det var det nog. Jag kunde inte vara arg på honom längre, inte när han hade den här huvudvärken.

”Kan jag fixa dig något?” frågade jag mjukare.

”Äntligen lite medkänsla här!” Han kastade en skarpt blick mot Tanya, som låtsats inte se den. Han vände sig mot mig. ”Ett glas vatten, tack.”

Jag gick till köket för att fixa det. ”Vars är dina föräldrar?” frågade jag samtidigt.

”Jobbet.” Det var Tanya som svarade. ”Fast han hann få utegångsförbud.”

”Tack för påminnelsen.” muttrade Adam. Jag räckte honom vattnet, som han tacksamt drack upp.

Adam vände sig sedan mot oss med en ångerfull min. ”Förlåt att jag blev packad igår.” sa han. ”Jag minns det inte själv, men blev vi tvungna att åka hem med Newland?”

”Japp.” sa jag bistert och lutade mig tillbaka i soffan. ”Och det var inte kul.”

Han grimaserade. ”Sorry.”

”Det var inte ditt fel.”

Tanya gav mig en skarpt blick. Jag himlade med ögonen. ”Okej, det kanske var ditt fel. Men jag förlåter dig.”

”Inte jag.” skyndade sig Tanya att säga.

Adam log. ”Vänta bara. Snart har du förlåtit mig.”

Tanya fnös. ”Var inte så säker på det.”

Jag skrattade åt dem båda.

Det var absolut tystnad i Chris röda Porsche, då han körde hem oss. Om man bortser från Adam fylle-kommentarer som kom då och då, och som ingen brydde sig om. Tanya förklarade vägen hem till Adam. Hon hjälpte honom sedan ut ur bilen och sa att hon själv kunde gå hem därifrån.

Så var jag åter ensam med Chris i hans bil. Han verkade njuta stort av det, av hans leende att döma.

”Ledsen för förra gången.” sa han till mig, efter en stund av tystnad. ”Men vi hade bråttom.”

Jag förstod att han menade gången då han kört som en galning till skolan. Jag sa ingenting.

”Vet du vad.” fortsatte Chris och verkade ignorera min buttra uppsyn. ”Jag har förstått nu varför du inte vill ha mig. Okej, ska jag vara ärlig fick jag lite hjälp från en tjej. Men hur som helst…” han vände sig mot mig. ”Jag tror att du är kär i en annan.”

Det högg till i bröstet, men jag teg.

”Du är nog kär i ditt ex.” När jag sänkte blicken fortsatte han. ”Men han vill nog inte ha dig längre. Han dumpade dig nog, hemma i San Diego va?”

”Nu vill jag av!” avbröt jag skarpt.

”Va?” Han såg förvirrat på mig.

”Jag vill av.” upprepade jag. ”Släpp av mig. Nu!”

”Men du är ju inte…” började Chris protestera.

”Jag går hem, släpp av mig NU!”

Med en aning skärrad min svängde Chris in på vägen. Jag öppnade dörren och stegrade ut. Jag var i närheten av skateboardparken. Lika bra att gena genom den igen.

”Men Alex!” ropade Chris efter mig. ”Förlåt! Kom tillbaka!”

”Dra åt helvete!” vrålade jag tillbaka. Så började jag springa, samtidigt som tårarna började rinna.

Chris hade träffat alla mina ömma punkter. Han hade rivit upp sår i mitt hjärta som inte ännu läkt. Och han hade inte ens brytt sig! Han hade bara slängt ur sig de där kommentarerna, utan en tanke på vilken skada de kunde medföra. Och det gjorde så ont…

Jag stannade vid en liten ramp och lutade mig mot den. Att springa och gråta samtidigt tar på krafterna. Varför, varför kunde jag inte glömma Justin? Varför kunde han inte bara försvinna?

”Försvinn!” skrek jag ut i natten, trots att jag visste att Justin inte kunde höra mig. Men det kändes skönt att få det ur sig. ”Lämna mig ifred!”

”Förlåt.” hördes en förvånad röst bakom mig.

Jag vände mig om och mötte Tylers ögon, där han stod tio meter bort med en skateboard i handen. Hans min växlade mellan förvånad, sårad och arg. Han fortsatte: ”Du… du verkade bara så upprörd, och jag tänkte att något kanske… jamen… Jag ska gå nu.” avslutade han och vände sig om.

”Nej vänta.” bad jag. Han stannade. Vilken idiot jag var, som stod här och skrek åt en frånvarande person. ”Jag menade inte dig. Jag… okej, det här låter dumt, men jag skrek åt något som inte är här. Jag ville få det ur mig, liksom. Det kändes skönt att skrika.”

Han vände sig om och såg på mig med en blick som jag inte kunde tyda. ”Vet du.” sa han. ”Jag kan inte placera dig. Ibland verkar du som är ännu ett bimbo i cheerleaderlaget. Men ibland verkar du som…” Han ryckte på axlarna. ”Någon helt annan.”

Jag visste inte om det var bra eller dåligt, så jag frågade honom det.

Han svarade: ”Avgör själv.”

Så lade han ner skateboarden på marken och med några sparkar var han långt bort ifrån mig. Jag stod kvar och funderade på vad han sagt.

Sen vände jag mig om och gick hem.

Jag ska vara ärlig: Festen var kul. Jag och Tanya dansade bland de andra i salen, musiken dundrade och fyllde min kropp så att jag glömde bort allt annat. Tanya verkade också ha kul. Jag lärde henne några danssteg som vi upprepade hela tiden på dansgolvet. Adam hängde vid bålen och snacksen, så vi såg inte så mycket av honom.

Allting ar bara hur kul som helst, när jag plötsligt råkade kasta en blick på klockan: Fan. Tolv. Jag hade lovat mina föräldrar att vara hemma vid elva.

Jag stannade och mumlade: ”Shit.”

Tanya stannade med. ”Va?!” skrek hon över musiken.

”Vi måste åka nu!” skrek jag tillbaka. ”Jag skulle ha varit hemma för en timme sen.”

Tanya tittade på klockan, hon med. ”Fan.” svor hon. ”Jag med.”

Vi började leta efter Adam och hittade honom borta vid ett bord, just bredvid bålen och en skål med popcorn. Han höll på att halsa ett glas med röd bål.

”Adam!” ropade Tanya och skakade hans axel. Trots att det var en svag beröring höll han på att falla omkull. ”Vi måste åka nu!”

”Va? Vasför dhå?” sluddrade Adam. Han betraktade oss med glansiga ögon och vinglade till. ”Vi ärs ju på fesht!”

Jag och Tanya utbytte förtvivlade blickar. Adam var full.

”Jag såg en fontän därute.” sa Tanya nära mitt öra. Jag nickade.

Vi släpade ut Adam, som protesterade med sladdringa meningar. Ute var det lite kyligt och musiken avtog. Vi drog fram Adam till fontänen och tryckte hans huvud under vattnet.

Adam for upp som ett skott. Han hostade och svepte vatten ur sitt ansikte.

”Ledsen.” sa Tanya med en grimas. ”Men vi var tvungna.”

Adam såg från mig till Tanya. Så brast han ut i ett hysteriskt fnitter och vacklade till. Jag suckade. Vattnet hade inte hjälpt nämnvärt.

”Toppen.” sa Tanya argt. ”Vår chaufför är full, han kan alltså inte köra oss hem. Vilket betyder att såvida vi inte vill gå hem, så är vi fast.”

Jag suckade och tittade ilsket på Adam, som låg och dåsade på marken. Han pekade på himlen och frågade: ”Men varsh… varsh är ljuset?  Vem shläckte ljuset?”

”Är det nåt problem här?”

Både jag och Tanya snodde runt och såg att (ja, vem annars) Chris stod där. Han såg från mig, till Tanya och slutligen på Adam med händerna i fickorna. Jag kunde se hur han kämpade för att inte le.

”Jag tror att du fick i dig lite för mycket.” sa han med blicken på Adam. Han såg på mig och kunde inte längre hindra ett leende. ”Förlåt. Jag skulle ha varnat er för bålen.”

”Vad vill du?” fräste jag. Jag var redan på dåligt humör, den här idioten gjorde inte saken bättre direkt.

Chris ryckte oskyldigt på axlarna. ”Kollar bara så att allt är okej. Vilket det tydligen inte är…?”

”Vår chaufför är full.” sa Tanya, rakt på sak. Chris såg på henne, nästan som om han först nu upptäckte att hon fanns där.

”Aha.” sa han. ”Men låt mig skjutsa hem er då.”

Tanya öppnade munnen, men jag hann före.

”Nej tack. Du kan dra nu.”

”Alex!” väste Tanya.

”Vad?” sa jag irriterat.

Hon tog ett steg närmare och sänkte rösten.

”Jag vet att du inte gillar honom, och jag kan förstå det. Jag är inte heller så förtjust i killen. Men släng inte iväg vår kanske enda chans att få skjuts hem. Okej?”

Jag såg på Chris, som log försiktigt tillbaka. Jag suckade.

”Okej då.” viskade jag till henne. Så vände jag mig mot Chris.

”Chris.” sa jag. Det krävdes en kraftansträngning för att fortsätta. ”Skulle du kunna skjutsa hem oss?”

Han log brett. ”Det vore en ära.”

När Adam fick syn på oss vidgades hans ögon. Han böjde sig över sätet och öppnade framdörren.

”Wow.” sa han. ”Jag släppte av ett par vänner och hämtar upp ett par skönheter. Vad har ni gjort med Tanya och Alex?” Hans ögon smalnande misstänksamt.

Tanya himlade med ögonen och jag skrattade (det började bli en vana nu). Hon satte sig bredvid Adam och jag hoppade in i baksätet. Adam började köra ut. Han var klädd i en blå skjorta och ett par jeans. Håret var väl tillplattat.

Vi teg alla en stund. Tillslut sa Adam: ”Okej, det här känns faktiskt ganska konstigt. Jag menar, jag vet inte om du är någon partypingla Alex, men vi, jag och Tanya alltså, brukar aldrig gå på fest. Nånsin. Jag har aldrig ens varit full. Har du?” Hans ögon mötte mina i backspegeln.

”Nej.” sa jag med en grimas. ”Jag brukar inte heller festa.”

Vi körde under tystnad i vad som kändes en evighet.

”Vars bor han egentligen?” utbrast jag när mitt tålamod tog slut.

”I bortre kanten av stan.” svarade Adam. ”Mamma har pekat ut den åt mig.”

Hans svängde in på en väg och nickade åt ett håll. ”Där.”

Jag bara gapade. Huset som Chris tydligen bodde i var enormt. Dens gård sträckte sig nog över två hundra meter åt alla hål och gräsmattan var välklippt. Själva huset var vitt och säkert tre våningar, om inte mer, och hade balkonger och verandor. Det lyste i fönstren, och från ett stort helväggs-fönster blinkade ljuset i grönt, rosa, gult och en massa andra färger.

”Wow.” sa jag bara.

Adam parkerade bredvid en massa andra bilar, Vi steg ut. Kvällen var sval och från huset dundrade musiken.

Vi gick uppför den breda trappan och stannade rådlösa framför en stor dubbeldörr.

”Du får ringa på.” sa Tanya till mig. ”Det är du som är bjuden.”

Jag suckade genom näsan och ringde på ringklockan. Jag fick ringa flera gånger innan dörren tillslut öppnades.

Där stod Chris, i en vit skjorta som vars knappar var uppknäppta. Hans hår stod åt alla håll och hans läppar särades i ett leende när han såg mig.

”Alex! Jag trodde inte du…” Han kom av sig när han fick syn på mina vänner.

”Och det här är…?” Chris pekade oförstående på Tanya och Adam, som skruvade på sig.

”Det är mina vänner.” svarade jag. ”Jag bjöd in dem.”

”Nej.” Chris skakade på huvudet. ”Ni är inte bjudna. Men kom in du Alex.”

Mina vänner gav mig en menade blick och vände sig om för att gå. Jag följde efter.

”Men Alex!” utbrast Chris och högg tag i min arm. ”Vars ska du?”

”Du sa ju att vi inte var bjudna.” sa jag oberört och ryckte mig loss.

”Men inte du…” invände Chris.

Jag såg skarpt på honom. ”Går mina vänner, går jag.”

Han lutade sig mot dörrvecket och verkade överväga om det var värt att ta in Tanya och Adam för att jag skulle följa med. Tillslut suckade han och steg åt sidan. Han gjorde en inbjudande gest med ena handen.

”Tack Chris.” sa jag lent och log ett leende som var skrämmande likt Dafne, ett sockersött leende som inte alls var mig själv.

Vi gick alla tre in i huset och kom in i en stor hall. I det skyhöga taket hängde en kristallkrona, och på bänkarna och borden där jag antog att det förut stått prydnadssaker stod skålar med bål och snacks.

”Vad var det där?” sa Tanya lågt till mig. Jag visste att hon syftade på mitt leende.

Jag ryckte på axlarna. ”Äsch, smörade bara lite.”

Adam kastade sig över en skål med ostbågar, på ett närmast djuriskt sätt.

”Tja…” sa Chris bredvid mig. Han kliade sig i bakhuvudet. ”Ha så trevligt, antar jag.”

Han gick in till ett annat rum, som var till höger i hallen. Genom den stora dörren kunde jag skymta människor som dansade i lampor som blinkade i olika färger.

”Okej.” sa Tanya. ”Nu kör vi.”

När vi hade kommit hem till mig hade Tanya först påpekat vilket stort hus jag hade. Sen hade vi delat upp oss på varsin dusch (ja, vi har två duschar) och tvättat oss. Nu satt vi på min säng, med drypande våta hår och inlindade i handdukar.

”Kan jag få sminka dig?” frågade jag. ”Jag svär, jag är en otrolig sminkare. Du kan tvätta bort det om du inte gillar det.”

Tanya såg tveksam ut, men gav sig sedan med ett axelryck. ”Okej. Fast jag är inte så van vid smink. Jag brukar typ bara ha lite mascara.”

”Du kommer att se fantastik ut när jag är klar.” lovade jag och började gå mot byrån, vari jag hade min sminklåda. Så lade jag till: ”Fast det gör du ju redan.”

Hon log och drog lite vatten ur sitt svarta hår. Vi var tysta en stund medan jag plockade fram min sminklåda. Allt smink var nytt, jag hade köpt det här i San Fransisco.

Jag satte mig framför Tanya på sängen och började sminka henne. Vi småpratade lite grann om vad vi skulle ta på oss. Det bestämdes att Tanya skulle ta en av mina gamla, svarta klänningar med smala axelband och vid kjol till knäna. Jag skulle ha ett par tätt åtsittande jeans och en svart blus utan ärmar med paljetter runt halsen.

”Så där, klar.” sa jag och höll upp en spegel åt Tanya. Jag hade sotat hennes ögon och givit hennes läppar en matt, röd färg. Tanya drog efter andan.

”Wow Alex, du kan ju sminka!”

”Låt inte så förvånad.” log jag och gick bort till byrålådan, där jag drog fram de kläder vi bestämt oss för. Vi fönade först håret innan vi började klä oss.

”Jag vet egentligen ingenting om dig.” sa Tanya medan hon sedan började kamma håret (klänningen var som gjort för henne). ”Vad gör du på fritiden?”

”Tja, jag dansade.” sa jag med eftertryck. ”Nu så… hejar jag, antar jag. Du då?”

”Går inte på fester.” sa Tanya. ”Det känns konstigt. Jag ska till Chris Newlands party.”

Jag smetade på mascaran. ”Har du någon pojkvän då?”

Tanya skrattade. ”Nej.”

”Inte?” sa jag förvånat.

Tanya skrattade igen. ”Låt inte så förvånad.” härmade hon mig. Sedan sa hon: ”Du då? Finns det någon snygg kille som väntar i San Diego?”

Jag stelnande till när en rännil av smärta for igenom mig. Det finns en, tänkte jag. Fast han väntar inte på mig.

”Alex?” sa Tanya oroligt. ”Vad är det?”

Jag skakade på huvudet och försökte le mot henne. ”Ingenting.”

Mitt leende misslyckades tydligen grovt, för Tanya såg ännu mer orolig ut. ”Jag anar olycklig kärlek här.” sa hon försiktigt och flyttade sig närmare mig. ”Berätta.”

Hennes bruna ögon såg på mig, fick mig att öppnade munnen och berätta om Justin. När jag väl börjat, kunde jag inte sluta. Jag babblade på om allting som hänt medan tårar sakta ranns längs mina kinder.

”Åh, Alex.” viskade hon när jag var klar. ”Du gillar honom verkligen va?”

Jag nickade och snyftade till. Med någon annan här skulle jag ha känt mig patetisk, men inte med Tanya. Hon förstod, på något sätt.

”Vet du vad?” sa Tanya. ”Jag tycker att du ska glömma honom nu. Jag tycker att du ska sminka klart ditt vackra ansikte, kamma ditt gyllene hår och sedan gå och festa som du aldrig festat förr!”

Jag skrattade till, fast det lät som en snyftning eftersom jag fortfarande grät. ”Okej.” viskade jag. ”Okej. Nu ska jag glömma honom.”

Så hade den äntligen kommit: Fredagen. Dagen före helgen. Dagen före frihet.

”Så vad ska ni göra i helgen?” frågade jag mina vänner. Vi satt och väntade på att idrottsläraren skulle komma.

Tanya ryckte på axlarna. ”Vet inte. Du då?”

Jag öppnade munnen för att svara likadant, när en röst bakom mig sa:

”Det kan jag nog svara på!”

Vi alla tre snodde runt och där stod Chris (självklart) med Fred bredvid sig. Han log mot mig.

”Tja Alex. Fest hemma hos mig ikväll klockan åtta. Kommer du?”

Jag bara stirrade. När skulle den killen ge upp? Inse att jag sket fullständigt i honom? Och varför ville han ha mig ens? Jag var inte snygg. Jag var inte rolig. Jag var inte speciell och absolut inte trevlig. Jag var inte alls hans typ.

”Får se.” sa jag ironiskt. ”En fest, hos dig, med dig. Nej tack.” Jag vände mig framåt igen.

”Men Alex, det blir asnice!” protesterade Chris. ”Det…”

Men då kom Mr Dime och sa åt Chris att sätta sig i ringen på golvet som alla andra. Han lydde men kastade först en bitter blick på mig.

”Och Tyler är inte här idag.” suckade läraren. Han fortsatte sarkastiskt: ”Vilken överraskning.”

Några, bland annat De populära, skrattade. Men jag satt tyst. Det där var faktiskt ganska elakt sagt.

”Okej, ett varv runt planen!” röt Mr Dime. ”Sen kör vi fotboll!”

Vi började jogga.

”Vet du, den där festen kan nog vara rätt skoj.” sa Adam där vi sprang. ”Du borde gå.”

Jag grimaserade. ”Så att Chris får ännu en chans att ragga på mig? Jag står nog över.”

”Om vi kunde skulle vi kunna följa med.” sa Tanya.

”Ja!” utbrast jag glatt. ”Ni kan följa med!”

De såg båda konstigt på mig.

”Vad?”

”Alex.” sa Adam. ”Jag vet inte om du missade det, men vi blev inte bjudna.”

Jag fnös. ”Men jag blev det, så nu bjuder jag er!”

Tanya började protestera (Adam bara flinade) och jag sa: ”Jag går inte dit utan er. Chris kan säga vad han vill.”

Tanya log mot mig och gav upp. ”Okej.” sa hon.

”Perfekt!” ropade jag. ”Du följer med mig hem idag, så kan vi göra oss i ordning!”

”Men…”

”Jag har kläder, makeup och allt du behöver.” log jag. ”Kom igen.”

Tanya flinade och gav upp igen. Hon nickade.

”Okej…” sa Adam. ”Medan ni då gör eran mystiska tjej-förbereda-sak åker jag hem och hämtar er sedan kvart i åtta. Deal?”

”Deal.” sa vi med en mun.

Jag kände mig väldigt glad. Jag skulle få umgås med mina vänner ikväll.  Vi skulle på fest och jag skulle bara strunta i Chris (trots att det var hans fest) och ha kul. Jag brukade aldrig gå på fester i San Diego, och jag brukade verkligen inte ha tjej-förbereda-sak som Adam kallade det. Men det skulle nog bli jättekul. Jag kände en stor tillgivenhet till Tanya, vilket var rätt otroligt med tanke på hur länge vi känt varandra. Men jag kände på mig att hon var den där tjejkompisen som jag på något sätt väntat på. Alla tjejer har en tjejkompis som bara väntar på en, som man kan öppnade sig helt för och göra allting med. Vissa hittar den aldrig och det tog ett tag för mig. Men nu var hon här. Jag log än en gång mot Tanya.

”Tack för att ni följer med.” sa jag till Tanya och Adam, när vi nästa dag gick genom korridoren. Skolan var slut och vi var på väg till min första cheerleader träning. Jag hade varit så nervöst att mina vänner slutligen bestämt sig för att följa med mig.

”Åh, det är ett nöje.” sa Adam. ”Nu får jag äntligen se hur cheerleadernas träning egentligen går till. Jag känner på mig att de döljer något!” Han spärrade dramatiskt upp ögonen och Tanya suckade.

”Ta inte det här personligt Alex, men jag hade helst inte följt med. Men eftersom Adam bestämt sig för det har jag inget större val, om jag inte vill gå hem.”

Vi både fick skjuts av Adam hem till oss. Han hade skämtat om det och kallat sig vår personliga chaufför.

Vi kom fram till gympasalen. Jag sa ”Gå till läktaren ni, vi ses där.” till Tanya och Adam och gick sedan själv in i omklädningsrummet.

Det var fullt med smala tjejer där inne, som skrattade, svängde med håret och bytte om. De flesta kastade bara en blick på mig, men andra stirrade helt öppet. Jag stod där och kände mig obekväm, där Dafne skuttade fram till mig.

”New Girl!” kvittrade hon och gav mig en kram som jag inte besvarade. ”Kom med, jag har dina kläder här!”

Hon drog med mig till ett skåp där ett hög med prydigt hopvikta kläder låg. Jag lyfte upp en långärmad, röd tröja med Newclass märkte på: en uggla med glasögon. Under den låg en kort kjol.

”Testa dem, testa dem!” nästan skrek Dafne.

Jag log osäkert och började byta om under Dafnes granskade blick. Hon var redan klädd och hennes bruna, tunna och långa hår var uppsatt i en hästsvans. När kläderna väl satt på testade jag att röra mig i dem. De passade perfekt, och Dafne log stort när jag sa det till henne.

”Du är skitsnygg i dem, raring.” sa hon. ”Skitsnygg.”

Så vände hon sig till de andra, som hade bytt om och skrek: ”Nu KÖR vi, tjejer!”

De skrek till svar så högt att jag var tvungen att hålla för öronen. Så började alla röra sig till gympasalen.

”Vi brukar springa ett varv runt salen om uppvärmning.” meddelade Dafne mig och jag började jogga med de andra. Hon sprang bredvid mig.

”Vilka är de?” Dafne rynkade på näsan och pekade på Tanya och Adam, som satt på läktaren.

”Åh, de är mina vänner.” sa jag glatt och vinkade till dem. ”Tanya och Adam.”

”Men sötnos, du kan inte mena att du umgås med sånna där!” hånskrattade Tanya.

Jag stannade och hon stannade med. ”Varför inte?” frågade jag.

Dafne himlade med ögonen. ”Men kom igen New Girl, de är ju töntar. Dah! Sånna som vi umgås inte med sånna som dem.” sa hon som om hon pratade med ett litet barn.

”Jag umgås med vilka jag vill.” fräste jag. Så började jag jogga igen. Jag hörde Dafne sucka bakom mig och hur hon började springa.

”Vad är det gumman?” frågade någon Dafne.

”Äh, inget.” svarade hon. ”Bara New Girl. Hon verkar inte ha lärt sig än vilken som är hennes klass. Men det är lugnt. Hon inser det snart.”

Som om, tänkte jag argt. Dröm vidare.

Cheerleader träningen var egentligen ganska kul. Vi tränade in en dans (eller vad det nu kallas) och en hejarramsa. I den dansen skulle jag göra ett litet solonummer, hade Dafne bestämt, och det gick bara bra, Alla blev väldigt imponerade och jag tyckte att det var kul. Att vara cheerleader var roligt och själva grejen i sig gillade jag. Sällskapet var jag dock inte lika förtjust i.

När jag kom hem satt till min förvåning pappa vid köksbordet.

”Hej.” hälsade jag. ”Borde inte du vara på jobbet?”

”Jag jobbar kväll idag.” sa han. ”Hur var skolan?”

Vi småpratade lite om sånt där vanligt skit en stund innan pappa sa: ”Vet du vad? Jag har bokat din första körlektionen idag.”

”Har du?” utbrast jag glatt. Jag kunde inte få körkort fort nog. ”När då?”

Han kastade en blick på klockan. ”Om en timme. Jag skjutsar dit dig. Det är lite inåt stan, i ett gammal parkeringshus. Dock finns det ingen som kan skjutsa hem dig…?” Han såg rådfrågande på mig.

”Jag kan gå hem.” sa jag. ”Jag har bra lokalsinne, jag hittar nog.”

Pappa nickade. ”Ah. Men då åker vi om en timme.”

En timme senare åkte jag genom stan med pappa i hans bil. Han lämnade mig utanför parkeringshuset, frågade mig om jag verkligen hade mobilen på mig, om jag skulle hitta hem o.s.v. När jag försäkrat honom att så var fallet, åkte han.

Körlektionen var ingen annat än tråkig. Jag satt i ett rum tillsammans med ett dussin andra ungdomar och lyssnade på en kvinna som babblade på om skyltar och regler i trafiken. Efter två timmar släpptes vi äntligen ut ur betongbyggnaden.

Jag började gå. De andra blev hämtade eller cyklade. Jag hade, som sagt, bra lokalsinne så jag visste hur jag skulle hitta hem. När jag varit hos frisören hade jag inte varit långt härifrån. Jag visste att om man gick nedför den här gatan och en bit till kom man till en skatepark. Genade man genom den kom man till motorvägen och om man… ja, ni fattar.

Solen hade gått ner. Det blev snabbt mörkare och gatorna lystes upp av gatlyktorna. Det var ganska mysigt faktiskt.

Jag hade kommit fram till skateparken. Det hördes svagt hur någon, ensam åkare skateade i någon ramp. Jag fortsatte gå. Där fanns den, skatearen. Jag var tvungen att stanna och stirra. Skatearen befann sig på den största rampen, den som de flesta helst undvek eftersom den var så stor. Skatearen åkte som om han (eller hon) var ett med brädan. Denne hoppade, gjorde ticks och susade fram och tillbaka som ett proffs. Han (eller hon) var klädd i en grå munkjacka med luvan uppfälld och mjukisbyxor. Omedvetet gick jag närmare och fortsatte att bara titta. Så småningom blev skatearen medveten om mig. Denne stannade där rampen var som lägst (alltså i mitten) och vände sig mot mig. Då upptäckte jag att det var Tyler.

Jag kände mig plötsligt generad. Här hade jag stått och glott som en idiot.

Jag väntade på att Tyler skulle säga något, men han stod bara där med brädan i handen och såg med en förvånad blick på mig. Tillslut insåg jag att jag var tvungen att få något ur mig.

”Ehm… Hej.”

”Hej.” svarade han.

”Jag är på väg hem, och så såg jag dig och… wow, alltså, du skatear jättebra.” försökte jag förklara mig.

Tyler granskade mig misstänksamt. ”Tack.”

”Ja…” Vi stod i en pinsam tystnad en stund. ”Ja.” sa jag. ”Jag ska nog gå nu. Hejdå.”

Tyler mumlade hejdå och jag började gå runt rampen. Jag kände hans blick följa mig. När jag tillryggalagt rampen med tio meter stannade jag och vände mig om.

”Du.” sa jag. ”Det där jag sa, jag menade det verkligen inte på det sätt som du tog det. Jag tycker inte att du är korkad.”

Han nickade. Jag förstod att det var det enda svar som jag skulle få, så jag snodde runt och gick hem.

Tre till killar frågade om jag ville ha skjuts hem den dagen. Tre stycken! Jag fattade ingenting. Jag kände dem inte ens, kunde bara namnet på två av dem. Adam fanns alltid där för att avfärda dem åt mig, visserligen med en aning kyliga och kanske till och med elaka kommentarer. Men jag var för förvirrad för att bry mig om det.

”Varför frågar alla mig om jag vill ha skjuts?” frågade jag inte någon särskild, när vi väntade på att få komma in till dagens sista lektion, bild.

Både Tanya och Adam himlade med ögonen och såg menade på mig.

”Är inte det uppenbart?” frågade Adam.

”Eh, nej.” sa jag, lite irriterad över att jag inte fått ett svar än.

”Men kom igen Alex!” utbrast Tanya. ”De är intresserade av dig såklart!”

Jag stirrade på dem. När jag väl förstod vad de syftade på, brast jag ut i skratt. I San Diego hade Justin aldrig haft en anledning att vara svartsjuk på någon, eftersom ingen annan kille hade någonsin så mycket som tittat på mig på det där ska-vi-dejta-sättet. Jag var inte särskilt attraktiv, det visste jag, och det hade inte direkt bekymrat mig. Så att den massa killar här plötsligt skulle spana in mig, ja, den tanken var bara bisarr.

”Intresserad av mig, jovisst.” log jag ironiskt. ”Säkert…”

Tanya rynkade näsan. ”Varför skulle…”

Men då kom bildläraren, en tjock kvinna med en grå kofta, och låste upp. Hon presenterade sig som Mrs Dimpfy för mig, och jag gillade henne genast. Något sade mig att hon var snäll och samarbetsvillig.

Vi skulle arbeta två och två och teckna portätt av varandra. Jag bad Mrs Dimpfy att få vara med Tanya och Adam, i en tregrupp (”Snälla Mrs Dimpfy, jag känner bara Tanya och Adam här. Det skulle kännas så mycket bättre om jag fick vara med dem.” ”Hm, okej då. Bara för den här gången lilla vän.”). Vi fick gå ut i ett grupprum för att jobba där.

Tanya hade tagit med sig skisspennor och dyra, tjocka ritpapper som hon nu delade ut. ”Jag ritar av Alex, Alex ritar av Adam och Adam ritar av mig.” bestämde hon. Ingen protesterade.

Tanya valde genast noggrant en penna som hon sedan började svepa över papperet medan hon då och då tittade upp på mig. Jag var inte särskilt duktig på att rita, så det här skulle nog inte gå så bra. Jag stirrade på alla pennor och visste inte vilken jag skulle ta, inte ens vilken skillnad det var på dem.

Adam log medkännande mot mig. Han räckte mig en penna och sa: ”Den här är svag. I alla fall enligt Tanya. Jag är inte heller så bra på det här.”

Jag tackade och började osäkert att rita av Adams konturer.

”Vem blev din elev föresten?” frågade Adam och tittade snabbt på mig över papperet.

”Tyler.” svarade jag och försökte få till Adams näsa.

”Ojdå. Hur är han då?”

”Är han ens kontaktbar?” frågade Tanya utan att titta upp från papperet.

”Han går att prata med.” sa jag. ”Fast mig vill han nog inte prata med.” Jag grimaserade. ”Jag var nog lite elak mot honom. Fast det var inte meningen.”

”Han är egentligen ganska konstig. Han undviker oss andra som om vi vore pestsmittade.” Adam rynkade pannan. ”Kan du titta upp Tanya? Sådär.”

”Konstig är han väl inte.” invände jag. ”Han är bara…” Jag ryckte på axlarna utan att avsluta meningen.

Vi fortsatte att teckna under koncentrerad tystnad för en stund. När lektionen led mot sitt slut lade Tanya slutligen ner pennan och såg upp. Vi andra slutade genast rita.

Utan ett ord, men med ett litet leende räckte Tanya mig sitt papper. Jag satt ordlös.

På papperet fanns en skiss av mig, som satt med armarna om mig själv. Jag log stort. Det var som om något tagit ett foto på mig och sedan gjort det svartvitt. Lika detaljerat var det. I hörnet hade Tanya skrivit med en kursiv stil: Till vackra Alex från din vän Tanya. Jag vart så rörd att jag fick tårar i ögonen. Först nu insåg jag hur nära vänner Adam och Tanya blivit för mig. Jag hade ju nyss pratat helt öppet med dem, det hade jag aldrig gjort med mina så kallade vänner i San Diego. Det här var riktiga vänner.

Eftersom min cykel var trasig fick jag gå till skolan nästa dag. Jag var ju van vid att ha cykel, och därmed komma till skolan fortare, så jag hade inte klivit upp tidigare än vanligt. Nu var det sju minuter kvar tills skolan började, jag sprang allt vad jag kunde med det fanns inte en chans att jag skulle kunna komma i tid. Jag började känna hopplösheten komma krypande när en bil tutade.

Jag stannade och tittade bakom mig. En röd Porsche körde upp jämsides med mig och där i det taklösa framsätet sitter, jo självklart, Chris. Den killen förföljer mig.

”Har du bråttom?” log han åt mig. Hans ögon var dolda bakom ett par solglasögon.

Jag svarade inte, utan bara fortsatte att gå längs gatan. Chris körde bredvid mig.

”Vill du ha skjuts?”

”Nej.” muttrade jag, högt så att han skulle höra mig.

”Kom igen nu, babe. Utan mig kommer du för sent.”

”Kalla mig inte något annat än Alex!”

”Ta det lugnt va. Jag erbjuder dig bara att komma i tid till skolan.”

”Jag vill inte ha din hjälp.” sa jag surt.

”Inte?” sa han menande och log. ”Kom igen. Låt mig göra dig den tjänsten.”

Jag suckade. Jag ville ju faktiskt komma i tid…

”Såja, så ska det se ut.” sa Chris nöjt när jag surmulen stannade (han stannade bredvid mig) och gick och satte mig i framsätet bredvid Chris.

Bilen var verkligen ingen billig en. Stereon var enormt, sätena i ljust skinn och den fanns ett dussin extraknappar som en vanlig bil inte har.

”Håll i dig.” flinade Chris mot mig (jag spände nervöst fast säkerhetsbältet) och sen ryckte bilen till och sköt iväg som ett skott. Jag kunde inte hindra ett panikartat litet skrik. Chris körde som en galning, fast en skicklig galning måste jag erkänna. Han körde högt över hastighetsgränsen och kryssade mellan bilarna framför honom, som om det var någon polisjakt i en film. Jag kramade mig skräckslaget fast vid sätet.

”Vad tyckts?” Chris vände sig mot mig med ännu ett leende.

”MEN TITTA PÅ VÄGEN FÖR HELVETE!” gallskrek jag tillbaka. Vaddå, jag hade ju panik! Det skulle ni också ha om ni satt i en bil som kördes av en galen förare i etthundrasextio i timmen, och om föraren inte ens tittade på vägen.

Chris skrattade och svängde in på skolan. Det var två minuter kvar tills vi började. Han parkerade och stängde av motorn.

Skakad tog jag av mig bilbältet och gick ut ur bilen. Folk stirrade på oss och viskade.

Chris låste bilen och slöt upp sig vid min sida.

”Ska du tacka för skjutsen kanske?” log han.

”Du är galen.” sa jag bara och stegrade iväg.

”Jag hörde föresten att du åkte hit i Chris bil.” sa Tanya vid lunchen. Vi satt som vanligt vid ett ensamt bord, jag, hon och Adam. ”Förklaring tack.”

Jag suckade. ”Jag var försenad till skolan och så dök Chris upp och erbjöd mig skjuts till skolan. Vilket jag ångrar, killen kör som en galning!” Jag såg frågande på henne. ”Hur fick du veta det föresten?”

”Alla pratar om det.” sa Tanya. ”Eller hur Adam?”

Men Adam hade blicken fokuserat på något bakom mig och Tanya. Vi snodde runt och fick syn på en kille, som var på väg mot oss. Jag kände inte igen honom, han gick antagligen i en av de högre klasserna.

”Tja snygging.” Han såg på mig och log. Jag snodde runt och undrade vem han pratade med.

”Han menar dig.” viskade Tanya till mig, som om hon kunde läsa mina tankar.

”Va?” väste jag tillbaka, men hann inte få något svar innan högre-klass-killen talade till mig igen.

”Hörde att du inte har någon skjuts hem.” sa han och blinkade. ”Jag kan ju, ja du vet, köra hem dig i min kärra.”

”Ehh…” sa jag rådlöst. ”Ta-tack för erbjudandet.” stammade jag och vände mig till Adam. ”Men min vän Adam här har lovat att skjutsa hem mig.”

Adam höjde ett ögonbryn. Snälla! mimade jag. Han himlade med ögonen och vände sig sedan till killen.

”Exakt.” sa Adam. ”Så du kan dra nu.”

Killen fick en sur min men vände sig om och gick. Jag fattade ingenting. Hade han slagit vad med någon, att han kunde få mig att sätta mig i en bil med honom eller?

Så där var vi alltså: Två tonårstjejer som skrek i panik och rusade i superfart nedför en backe. Tillslut fick vi i alla fall sinnesnärvaro nog att sätta ner fötterna mot marken och därmed sakta ner farten. Vi steg av cykel och mötte varandras blickar. Sedan brast vi ut i gapskratt.

Folk omkring stirrade på oss, de hade väl sett vår fantastiska framrusning i nedförsbacken. När vi upptäckte deras blickar började vi bara skratta ännu mer, istället för att bli generade. Jag började leda cykeln och Tanya gick bredvid mig och vägledde.

Efter en stund kom vi fram till stranden. Jag var tvungen att gapa. Det var en finaste strand jag någonsin sett.

Stranden som Sun Beach var döpt efter sträckte sig lång och bred längs kusten. Sanden var ljusgul, inte sådär vit som på andra stränder. Där sanden tog slut växte palmer, stora och friska. Luften ljöd av vågornas brus, kolibriers surrande och människornas prat och skratt. Det var ganska många människor där, och några av dem spelade vollyboll. Det fanns tre vollyboll nät och även två kiosker.

”Wow, vilken strand!” utbrast jag förundrat.

Tanya skrattade. ”Du skulle se din min, Alex!”

Jag gick och låste fast cykeln vid en palm. Sen tog jag av mig skorna, så att jag gick barfota i den mjuka, underbara sanden. Tanya följde mitt exempel. Hon pekade på ett bås där vi kunde byta om.

Jag när tagit på mig min bikini och Tanya klätt sig i en svart baddräkt letade vi upp en plats som vi gillade och bredde ut våra handdukar på. Det var inte så svårt att hitta en, trots att det var mycket människor fanns det gott om plats.

”Åh, jag älskar den här stranden!” utbrast jag och sträckte ut mig på handduken.

”Jag vet, visst är den härlig?” skrattade Tanya. ”Nästan magisk.”

Jag kom plötsligt ihåg solkrämen. Jag satte mig upp igen och började rota i min väska, när någon plötsligt skymde solen.

”Ska jag hjälpa dig med den där kanske?”

Jag tittade upp och fick syn på den sista jag ville veta av: Jo, exakt, Chris.

”Vad gör du här?” utbrast jag irriterat.

Han log brett. Han och två killar bakom honom (varav ena var för den delen Fred) var alla endast klädda i shorts (några tjejer en bit bort höll på att stirra ögonen ur sig på dem). Jag gissar på att de nyss spelat vollyboll, för håret var torrt så de kunde inte ha badat.

”Jag bara är här, på stranden.” sa Chris som svar på min fråga. ”Vill du ha hjälp med solkrämen?”

Jag rynkade ögonbrynen. ”Nej. Stick.”

Chris vänner skrattade och han själv såg bara förvånad ut. ”Vill du ha något från kiosken då? Jag har råd med allt du ber om.” Han log igen.

Jag såg honom i ögonen. ”Är du döv, eller bara dum? Jag sa stick. Gå härifrån, försvinn.”

Chris öppnade munnen för att säga något, men hejdades av Fred som la sin hand på hans axel. ”Kom nu, Chris. Bättre lycka nästa gång.”

Chris ryckte på axlarna, blinkade åt mig och gick äntligen iväg. Jag stönade högt och såg att Tanya satt och log.

”Vad?” frågade jag en smula irriterad.

”Inget.” sa hon leende. Efter en stund lade hon ändå till: ”Det är bara det att Chris nog aldrig mött en sån som du. Inte jag heller för den delen.”

”Vad menar du med det?”

”Jamen.” sa Tanya. ”Alltså, du är inte alls som folk förväntar sig att du ska vara. Jag menar, du är snygg, smal, en cheerleader och uppvaktas av Chris Newland. Egentligen borde du vara korkad, hänga med Dafne, vara ute på vilda fester och falla rakt i armarna på Chris. Men du är inte alls så.” Hon log.

”Är det positivt?” frågade jag.

Tanya nickade. ”Väldigt.”

Första lektionen nästa dag var kemi. Jag hatar kemi, nu när Chris är min labbpartner.

När jag kom in i klassrummet tillsammans med mina två vänner satt han redan vid bänken. Jag suckade tungt och gick och satte bredvid honom.

”Hallå där snygging.” hälsade Chris. Han granskade min klädsel idag, ett par piratbyxor och ett axelbandslöst linne. Jag gillade inte hans blick, som om han såg på en glänsande pokal som han längtade efter att få vinna.

”Kalla mig inte det.” sa jag nerstämt och slog upp min bok.

Mr Frencher började prata vid tavlan om vad vi skulle göra, men det var svårt att höra vad han sa eftersom Chris pratade med mig samtidigt.

”Om jag inte får kalla dig New Girl och inte snygging, vad ska jag då kalla dig?” viskade han.

Jag mötte hans blåa ögon som hade en barnslig glimt. ”Vad sägs som Alex?”

Chris rynkade på näsan, missnöjd. ”Men det är så vanligt. Alla kallar dig det ju.”

”Varför ska du vara ett undantag?”

”För att jag är din blivande pojkvän.”

”Ha!” utbrast jag så högt att flera av eleverna vände sig om och såg på mig. Jag ignorerade deras blickar. ”Du kommer aldrig bli min pojkvän. Jag svär.”

”Man ska inte ge ett löfte som man inte kan hålla.”

Jag fnös bara.

”Jag hörde förresten att du har blivit en cheerleader.” bytte Chris ämne. ”Det är bra. Då kommer du ju på alla mina matcher.”

”Inte för din skull.”

”Men ändå. Snart är det för min skull.”

”Mr Newland och Ms Pettier får hålla tyst nu, annars måste jag skicka ut er.” sa Mr Frencher. Jag rodnade generat när hela klassen vände sina blickar mot oss, men Chris ryckte bara på axlarna.

”Som du vill Allan.” sa han och blinkade åt läraren. Några tjejer fnissade och Mr Frencher blev röd i ansiktet.

”För dig är jag Mr Frencher, Mr Newland. Nu är du tyst annars ger jag dig kvarsittning.”

Och, tro det eller ej, men Chris var faktiskt tyst resten av lektionen.

”Har du badkläder? Solkräm?”

Tanya frågade mig med ett leende på läpparna. Skolan var slut, vi hade sagt hejdå till Adam och stod nu framför min cykel. Nu fanns det igenting mellan oss och stranden.

”Japp och japp.” svarade jag. I min väska låg en ljusblå bikini och en plastflaska med solkräm.

”Då kör vi!” utropade Tanya och vi skrattade.

Jag låste upp min cykel och Tanya satte sig på pakethållaren. Innan jag skulle börja cykla frågade hon mig:

”Du har väl skjutsat folk förrut?”

”Eh, nej.” svarade jag sanningsenligt. ”Men det ska nog gå bra.”

Jag kunde föreställa mig Tanyas försträckta min när hon fick höra det. Jag skrattade igen och började cykla.

Det gick ganska vingligt i början, och utan Tanyas hjälp att hålla balansen hade vi nog krashat.

”Så, vars ligger stranden?” ropade jag bak till Tanya.

”Cykla nedför här.”

Jag förstod att hon menade nedförbacken som nu kom. Jag svängde in på den och cykeln började rulla fortare. Och fortare. Och fortare. Jag försökte bromsa, men cykel bara fortsatte att rulla i superfart.

”Sakta ner!” skrek Tanya åt mig.

Panikslagen skrek jag tillbaka: ”Det går inte, bromsarna är sönder!”