Som ursäkt för alla felpubliceringar den senaste tiden ger jag er detta exlusiva kapitel helt skrivet ur Chris synhåll, och hoppas ni förlåter mig :)

............................................................................................................................................

Schysst fest igår. Ses vid planen?

 

Jag knappade snabbt in ett svar.

 

Sure. Är på G.

 

Jag stoppade mobilen i jackfickan och gick ut ur mitt rum. Det var dagen efter min feta fest, som hade för den delen blivit väldigt lyckad, mest för att jag hann städa upp allt innan mina föräldrar kom hem. Jag skulle ha varit på världens bästa humör, om det inte vore för Alex. Den tjejen fortsätter att hemsöka mina tankar. Fred tycker att jag ska släppa det, eftersom hon inte är intresserad, men det gör det hela roligare! Jag måste bara ha henne ännu mer! Dock fanns det ju ett litet problem. Hon hatade mig.

Igår hade jag planerat att när jag gissade på exet, så skulle hon typ: ”Ja, Chris, du har rätt! Hjälp mig att glömma honom!” och sedan falla i mina armar. Men istället hade hon blivit skitsur. Vem förstår sig på tjejer, va?

Just när jag skulle gå ut hörde jag en skarpt rösta säga: ”Och vars är du på väg?”

Jag vände mig om och mötte min pappas stränga ögon. ”Ut.”

”Har du tränat?”

Jag sänkte blicken. ”Nä…”

”Du går ingenstans förrän du gjort hundra straffar.” bestämde han och kastade mig en basketboll.

”Men pappa!” utbrast jag. ”De väntar ju på mig!”

”Då får de vänta ett tag till. Träna nu.”

”Nej.” sa jag surt och kastade tillbaka bollen.

”Du är så lat!” ropade pappa och ställde sig i vägen för dörren. ”Tror du att man blir en mästare genom att hänga med sina vänner? Va? Nej, det blir man inte. Du måste träna, annars kommer du sluta som en fattiglapp som spelar på skruttiga basketplaner ute på gatan! Ta ansvar, pojk!”

Jag sa ingenting. Stod bara och hängde med blicken, önskade att han kunde hålla tyst tyst tyst tyst tyst.  Att han kunde sluta pressa mig. Har han aldrig tänkt på att jag kanske inte vill bli en basketmästare? Jag kanske inte vill bli bäst? Tydligen inte. Han bestämde snabbt att jag skulle bli basketproffs, att det var det jag ville. Han frågade mig inte ens.

”Vad händer här då?”

Min mamma dök upp, klädd i dyra kläder och med Snuffies på armen, som vanligt. Jag tror att hon älskar den där hunden mer än vad hon älskar mig.

”Ingenting, älskling.” log pappa. Han gav mig bollen. ”Jag och Chris pratar bara träning.”

Jag förstod hinten: Träna. NU. Jag suckade tyst och gick sedan ut, till baksidan av vårt hus där vi har en basketplan. Jag ställde min framför korgen. Jag sköt ett skott men missade.

”Dumma korg.” muttrade jag. ”Dumma boll.”

Missförstå mig inte. Jag älskar basket. Men jag vill inte bli bäst av alla. Jag vill inte bli en mästare, ett proffs. Att bara spela i skollaget räcker för mig. Men inte för pappa.

Det plingade till i fickan. Jag fiskade upp mobilen. Ännu ett sms från Fred.

 

Var e du????

 

Jag skrev suckande ett svar.

 

Måste träna. Kommer s.

 

Jag fick nästan genast svar.

 

Din pappa?

 

Jag suckade.

 

Japp. Han är så jävla krävande!

 

Jag sköt ett skott innan jag kollade svaret.

 

Den killen tar kol på dig. Du måste sätta upp dig mot honom! Säga emot!

Jag suckade ännu djupare.

 

Det har jag gjort. Hjälpte inte.