Första lektionen nästa dag var kemi. Jag hatar kemi, nu när Chris är min labbpartner.

När jag kom in i klassrummet tillsammans med mina två vänner satt han redan vid bänken. Jag suckade tungt och gick och satte bredvid honom.

”Hallå där snygging.” hälsade Chris. Han granskade min klädsel idag, ett par piratbyxor och ett axelbandslöst linne. Jag gillade inte hans blick, som om han såg på en glänsande pokal som han längtade efter att få vinna.

”Kalla mig inte det.” sa jag nerstämt och slog upp min bok.

Mr Frencher började prata vid tavlan om vad vi skulle göra, men det var svårt att höra vad han sa eftersom Chris pratade med mig samtidigt.

”Om jag inte får kalla dig New Girl och inte snygging, vad ska jag då kalla dig?” viskade han.

Jag mötte hans blåa ögon som hade en barnslig glimt. ”Vad sägs som Alex?”

Chris rynkade på näsan, missnöjd. ”Men det är så vanligt. Alla kallar dig det ju.”

”Varför ska du vara ett undantag?”

”För att jag är din blivande pojkvän.”

”Ha!” utbrast jag så högt att flera av eleverna vände sig om och såg på mig. Jag ignorerade deras blickar. ”Du kommer aldrig bli min pojkvän. Jag svär.”

”Man ska inte ge ett löfte som man inte kan hålla.”

Jag fnös bara.

”Jag hörde förresten att du har blivit en cheerleader.” bytte Chris ämne. ”Det är bra. Då kommer du ju på alla mina matcher.”

”Inte för din skull.”

”Men ändå. Snart är det för min skull.”

”Mr Newland och Ms Pettier får hålla tyst nu, annars måste jag skicka ut er.” sa Mr Frencher. Jag rodnade generat när hela klassen vände sina blickar mot oss, men Chris ryckte bara på axlarna.

”Som du vill Allan.” sa han och blinkade åt läraren. Några tjejer fnissade och Mr Frencher blev röd i ansiktet.

”För dig är jag Mr Frencher, Mr Newland. Nu är du tyst annars ger jag dig kvarsittning.”

Och, tro det eller ej, men Chris var faktiskt tyst resten av lektionen.

 

”Har du badkläder? Solkräm?”

Tanya frågade mig med ett leende på läpparna. Skolan var slut, vi hade sagt hejdå till Adam och stod nu framför min cykel. Nu fanns det igenting mellan oss och stranden.

”Japp och japp.” svarade jag. I min väska låg en ljusblå bikini och en plastflaska med solkräm.

”Då kör vi!” utropade Tanya och vi skrattade.

Jag låste upp min cykel och Tanya satte sig på pakethållaren. Innan jag skulle börja cykla frågade hon mig:

”Du har väl skjutsat folk förrut?”

”Eh, nej.” svarade jag sanningsenligt. ”Men det ska nog gå bra.”

Jag kunde föreställa mig Tanyas försträckta min när hon fick höra det. Jag skrattade igen och började cykla.

Det gick ganska vingligt i början, och utan Tanyas hjälp att hålla balansen hade vi nog krashat.

”Så, vars ligger stranden?” ropade jag bak till Tanya.

”Cykla nedför här.”

Jag förstod att hon menade nedförbacken som nu kom. Jag svängde in på den och cykeln började rulla fortare. Och fortare. Och fortare. Jag försökte bromsa, men cykel bara fortsatte att rulla i superfart.

”Sakta ner!” skrek Tanya åt mig.

Panikslagen skrek jag tillbaka: ”Det går inte, bromsarna är sönder!”