Tre till killar frågade om jag ville ha skjuts hem den dagen. Tre stycken! Jag fattade ingenting. Jag kände dem inte ens, kunde bara namnet på två av dem. Adam fanns alltid där för att avfärda dem åt mig, visserligen med en aning kyliga och kanske till och med elaka kommentarer. Men jag var för förvirrad för att bry mig om det.

”Varför frågar alla mig om jag vill ha skjuts?” frågade jag inte någon särskild, när vi väntade på att få komma in till dagens sista lektion, bild.

Både Tanya och Adam himlade med ögonen och såg menade på mig.

”Är inte det uppenbart?” frågade Adam.

”Eh, nej.” sa jag, lite irriterad över att jag inte fått ett svar än.

”Men kom igen Alex!” utbrast Tanya. ”De är intresserade av dig såklart!”

Jag stirrade på dem. När jag väl förstod vad de syftade på, brast jag ut i skratt. I San Diego hade Justin aldrig haft en anledning att vara svartsjuk på någon, eftersom ingen annan kille hade någonsin så mycket som tittat på mig på det där ska-vi-dejta-sättet. Jag var inte särskilt attraktiv, det visste jag, och det hade inte direkt bekymrat mig. Så att den massa killar här plötsligt skulle spana in mig, ja, den tanken var bara bisarr.

”Intresserad av mig, jovisst.” log jag ironiskt. ”Säkert…”

Tanya rynkade näsan. ”Varför skulle…”

Men då kom bildläraren, en tjock kvinna med en grå kofta, och låste upp. Hon presenterade sig som Mrs Dimpfy för mig, och jag gillade henne genast. Något sade mig att hon var snäll och samarbetsvillig.

Vi skulle arbeta två och två och teckna portätt av varandra. Jag bad Mrs Dimpfy att få vara med Tanya och Adam, i en tregrupp (”Snälla Mrs Dimpfy, jag känner bara Tanya och Adam här. Det skulle kännas så mycket bättre om jag fick vara med dem.” ”Hm, okej då. Bara för den här gången lilla vän.”). Vi fick gå ut i ett grupprum för att jobba där.

Tanya hade tagit med sig skisspennor och dyra, tjocka ritpapper som hon nu delade ut. ”Jag ritar av Alex, Alex ritar av Adam och Adam ritar av mig.” bestämde hon. Ingen protesterade.

Tanya valde genast noggrant en penna som hon sedan började svepa över papperet medan hon då och då tittade upp på mig. Jag var inte särskilt duktig på att rita, så det här skulle nog inte gå så bra. Jag stirrade på alla pennor och visste inte vilken jag skulle ta, inte ens vilken skillnad det var på dem.

Adam log medkännande mot mig. Han räckte mig en penna och sa: ”Den här är svag. I alla fall enligt Tanya. Jag är inte heller så bra på det här.”

Jag tackade och började osäkert att rita av Adams konturer.

”Vem blev din elev föresten?” frågade Adam och tittade snabbt på mig över papperet.

”Tyler.” svarade jag och försökte få till Adams näsa.

”Ojdå. Hur är han då?”

”Är han ens kontaktbar?” frågade Tanya utan att titta upp från papperet.

”Han går att prata med.” sa jag. ”Fast mig vill han nog inte prata med.” Jag grimaserade. ”Jag var nog lite elak mot honom. Fast det var inte meningen.”

”Han är egentligen ganska konstig. Han undviker oss andra som om vi vore pestsmittade.” Adam rynkade pannan. ”Kan du titta upp Tanya? Sådär.”

”Konstig är han väl inte.” invände jag. ”Han är bara…” Jag ryckte på axlarna utan att avsluta meningen.

Vi fortsatte att teckna under koncentrerad tystnad för en stund. När lektionen led mot sitt slut lade Tanya slutligen ner pennan och såg upp. Vi andra slutade genast rita.

Utan ett ord, men med ett litet leende räckte Tanya mig sitt papper. Jag satt ordlös.

På papperet fanns en skiss av mig, som satt med armarna om mig själv. Jag log stort. Det var som om något tagit ett foto på mig och sedan gjort det svartvitt. Lika detaljerat var det. I hörnet hade Tanya skrivit med en kursiv stil: Till vackra Alex från din vän Tanya. Jag vart så rörd att jag fick tårar i ögonen. Först nu insåg jag hur nära vänner Adam och Tanya blivit för mig. Jag hade ju nyss pratat helt öppet med dem, det hade jag aldrig gjort med mina så kallade vänner i San Diego. Det här var riktiga vänner.