När Adam fick syn på oss vidgades hans ögon. Han böjde sig över sätet och öppnade framdörren.

”Wow.” sa han. ”Jag släppte av ett par vänner och hämtar upp ett par skönheter. Vad har ni gjort med Tanya och Alex?” Hans ögon smalnande misstänksamt.

Tanya himlade med ögonen och jag skrattade (det började bli en vana nu). Hon satte sig bredvid Adam och jag hoppade in i baksätet. Adam började köra ut. Han var klädd i en blå skjorta och ett par jeans. Håret var väl tillplattat.

Vi teg alla en stund. Tillslut sa Adam: ”Okej, det här känns faktiskt ganska konstigt. Jag menar, jag vet inte om du är någon partypingla Alex, men vi, jag och Tanya alltså, brukar aldrig gå på fest. Nånsin. Jag har aldrig ens varit full. Har du?” Hans ögon mötte mina i backspegeln.

”Nej.” sa jag med en grimas. ”Jag brukar inte heller festa.”

Vi körde under tystnad i vad som kändes en evighet.

”Vars bor han egentligen?” utbrast jag när mitt tålamod tog slut.

”I bortre kanten av stan.” svarade Adam. ”Mamma har pekat ut den åt mig.”

Hans svängde in på en väg och nickade åt ett håll. ”Där.”

Jag bara gapade. Huset som Chris tydligen bodde i var enormt. Dens gård sträckte sig nog över två hundra meter åt alla hål och gräsmattan var välklippt. Själva huset var vitt och säkert tre våningar, om inte mer, och hade balkonger och verandor. Det lyste i fönstren, och från ett stort helväggs-fönster blinkade ljuset i grönt, rosa, gult och en massa andra färger.

”Wow.” sa jag bara.

Adam parkerade bredvid en massa andra bilar, Vi steg ut. Kvällen var sval och från huset dundrade musiken.

Vi gick uppför den breda trappan och stannade rådlösa framför en stor dubbeldörr.

”Du får ringa på.” sa Tanya till mig. ”Det är du som är bjuden.”

Jag suckade genom näsan och ringde på ringklockan. Jag fick ringa flera gånger innan dörren tillslut öppnades.

Där stod Chris, i en vit skjorta som vars knappar var uppknäppta. Hans hår stod åt alla håll och hans läppar särades i ett leende när han såg mig.

”Alex! Jag trodde inte du…” Han kom av sig när han fick syn på mina vänner.

”Och det här är…?” Chris pekade oförstående på Tanya och Adam, som skruvade på sig.

”Det är mina vänner.” svarade jag. ”Jag bjöd in dem.”

”Nej.” Chris skakade på huvudet. ”Ni är inte bjudna. Men kom in du Alex.”

Mina vänner gav mig en menade blick och vände sig om för att gå. Jag följde efter.

”Men Alex!” utbrast Chris och högg tag i min arm. ”Vars ska du?”

”Du sa ju att vi inte var bjudna.” sa jag oberört och ryckte mig loss.

”Men inte du…” invände Chris.

Jag såg skarpt på honom. ”Går mina vänner, går jag.”

Han lutade sig mot dörrvecket och verkade överväga om det var värt att ta in Tanya och Adam för att jag skulle följa med. Tillslut suckade han och steg åt sidan. Han gjorde en inbjudande gest med ena handen.

”Tack Chris.” sa jag lent och log ett leende som var skrämmande likt Dafne, ett sockersött leende som inte alls var mig själv.

Vi gick alla tre in i huset och kom in i en stor hall. I det skyhöga taket hängde en kristallkrona, och på bänkarna och borden där jag antog att det förut stått prydnadssaker stod skålar med bål och snacks.

”Vad var det där?” sa Tanya lågt till mig. Jag visste att hon syftade på mitt leende.

Jag ryckte på axlarna. ”Äsch, smörade bara lite.”

Adam kastade sig över en skål med ostbågar, på ett närmast djuriskt sätt.

”Tja…” sa Chris bredvid mig. Han kliade sig i bakhuvudet. ”Ha så trevligt, antar jag.”

Han gick in till ett annat rum, som var till höger i hallen. Genom den stora dörren kunde jag skymta människor som dansade i lampor som blinkade i olika färger.

”Okej.” sa Tanya. ”Nu kör vi.”