Det var absolut tystnad i Chris röda Porsche, då han körde hem oss. Om man bortser från Adam fylle-kommentarer som kom då och då, och som ingen brydde sig om. Tanya förklarade vägen hem till Adam. Hon hjälpte honom sedan ut ur bilen och sa att hon själv kunde gå hem därifrån.

Så var jag åter ensam med Chris i hans bil. Han verkade njuta stort av det, av hans leende att döma.

”Ledsen för förra gången.” sa han till mig, efter en stund av tystnad. ”Men vi hade bråttom.”

Jag förstod att han menade gången då han kört som en galning till skolan. Jag sa ingenting.

”Vet du vad.” fortsatte Chris och verkade ignorera min buttra uppsyn. ”Jag har förstått nu varför du inte vill ha mig. Okej, ska jag vara ärlig fick jag lite hjälp från en tjej. Men hur som helst…” han vände sig mot mig. ”Jag tror att du är kär i en annan.”

Det högg till i bröstet, men jag teg.

”Du är nog kär i ditt ex.” När jag sänkte blicken fortsatte han. ”Men han vill nog inte ha dig längre. Han dumpade dig nog, hemma i San Diego va?”

”Nu vill jag av!” avbröt jag skarpt.

”Va?” Han såg förvirrat på mig.

”Jag vill av.” upprepade jag. ”Släpp av mig. Nu!”

”Men du är ju inte…” började Chris protestera.

”Jag går hem, släpp av mig NU!”

Med en aning skärrad min svängde Chris in på vägen. Jag öppnade dörren och stegrade ut. Jag var i närheten av skateboardparken. Lika bra att gena genom den igen.

”Men Alex!” ropade Chris efter mig. ”Förlåt! Kom tillbaka!”

”Dra åt helvete!” vrålade jag tillbaka. Så började jag springa, samtidigt som tårarna började rinna.

Chris hade träffat alla mina ömma punkter. Han hade rivit upp sår i mitt hjärta som inte ännu läkt. Och han hade inte ens brytt sig! Han hade bara slängt ur sig de där kommentarerna, utan en tanke på vilken skada de kunde medföra. Och det gjorde så ont…

Jag stannade vid en liten ramp och lutade mig mot den. Att springa och gråta samtidigt tar på krafterna. Varför, varför kunde jag inte glömma Justin? Varför kunde han inte bara försvinna?

”Försvinn!” skrek jag ut i natten, trots att jag visste att Justin inte kunde höra mig. Men det kändes skönt att få det ur sig. ”Lämna mig ifred!”

”Förlåt.” hördes en förvånad röst bakom mig.

Jag vände mig om och mötte Tylers ögon, där han stod tio meter bort med en skateboard i handen. Hans min växlade mellan förvånad, sårad och arg. Han fortsatte: ”Du… du verkade bara så upprörd, och jag tänkte att något kanske… jamen… Jag ska gå nu.” avslutade han och vände sig om.

”Nej vänta.” bad jag. Han stannade. Vilken idiot jag var, som stod här och skrek åt en frånvarande person. ”Jag menade inte dig. Jag… okej, det här låter dumt, men jag skrek åt något som inte är här. Jag ville få det ur mig, liksom. Det kändes skönt att skrika.”

Han vände sig om och såg på mig med en blick som jag inte kunde tyda. ”Vet du.” sa han. ”Jag kan inte placera dig. Ibland verkar du som är ännu ett bimbo i cheerleaderlaget. Men ibland verkar du som…” Han ryckte på axlarna. ”Någon helt annan.”

Jag visste inte om det var bra eller dåligt, så jag frågade honom det.

Han svarade: ”Avgör själv.”

Så lade han ner skateboarden på marken och med några sparkar var han långt bort ifrån mig. Jag stod kvar och funderade på vad han sagt.

Sen vände jag mig om och gick hem.