Kapitel 26- Ibland måste man svälja stoltheten

Jag ska vara ärlig: Festen var kul. Jag och Tanya dansade bland de andra i salen, musiken dundrade och fyllde min kropp så att jag glömde bort allt annat. Tanya verkade också ha kul. Jag lärde henne några danssteg som vi upprepade hela tiden på dansgolvet. Adam hängde vid bålen och snacksen, så vi såg inte så mycket av honom.

Allting ar bara hur kul som helst, när jag plötsligt råkade kasta en blick på klockan: Fan. Tolv. Jag hade lovat mina föräldrar att vara hemma vid elva.

Jag stannade och mumlade: ”Shit.”

Tanya stannade med. ”Va?!” skrek hon över musiken.

”Vi måste åka nu!” skrek jag tillbaka. ”Jag skulle ha varit hemma för en timme sen.”

Tanya tittade på klockan, hon med. ”Fan.” svor hon. ”Jag med.”

Vi började leta efter Adam och hittade honom borta vid ett bord, just bredvid bålen och en skål med popcorn. Han höll på att halsa ett glas med röd bål.

”Adam!” ropade Tanya och skakade hans axel. Trots att det var en svag beröring höll han på att falla omkull. ”Vi måste åka nu!”

”Va? Vasför dhå?” sluddrade Adam. Han betraktade oss med glansiga ögon och vinglade till. ”Vi ärs ju på fesht!”

Jag och Tanya utbytte förtvivlade blickar. Adam var full.

”Jag såg en fontän därute.” sa Tanya nära mitt öra. Jag nickade.

Vi släpade ut Adam, som protesterade med sladdringa meningar. Ute var det lite kyligt och musiken avtog. Vi drog fram Adam till fontänen och tryckte hans huvud under vattnet.

Adam for upp som ett skott. Han hostade och svepte vatten ur sitt ansikte.

”Ledsen.” sa Tanya med en grimas. ”Men vi var tvungna.”

Adam såg från mig till Tanya. Så brast han ut i ett hysteriskt fnitter och vacklade till. Jag suckade. Vattnet hade inte hjälpt nämnvärt.

”Toppen.” sa Tanya argt. ”Vår chaufför är full, han kan alltså inte köra oss hem. Vilket betyder att såvida vi inte vill gå hem, så är vi fast.”

Jag suckade och tittade ilsket på Adam, som låg och dåsade på marken. Han pekade på himlen och frågade: ”Men varsh… varsh är ljuset?  Vem shläckte ljuset?”

”Är det nåt problem här?”

Både jag och Tanya snodde runt och såg att (ja, vem annars) Chris stod där. Han såg från mig, till Tanya och slutligen på Adam med händerna i fickorna. Jag kunde se hur han kämpade för att inte le.

”Jag tror att du fick i dig lite för mycket.” sa han med blicken på Adam. Han såg på mig och kunde inte längre hindra ett leende. ”Förlåt. Jag skulle ha varnat er för bålen.”

”Vad vill du?” fräste jag. Jag var redan på dåligt humör, den här idioten gjorde inte saken bättre direkt.

Chris ryckte oskyldigt på axlarna. ”Kollar bara så att allt är okej. Vilket det tydligen inte är…?”

”Vår chaufför är full.” sa Tanya, rakt på sak. Chris såg på henne, nästan som om han först nu upptäckte att hon fanns där.

”Aha.” sa han. ”Men låt mig skjutsa hem er då.”

Tanya öppnade munnen, men jag hann före.

”Nej tack. Du kan dra nu.”

”Alex!” väste Tanya.

”Vad?” sa jag irriterat.

Hon tog ett steg närmare och sänkte rösten.

”Jag vet att du inte gillar honom, och jag kan förstå det. Jag är inte heller så förtjust i killen. Men släng inte iväg vår kanske enda chans att få skjuts hem. Okej?”

Jag såg på Chris, som log försiktigt tillbaka. Jag suckade.

”Okej då.” viskade jag till henne. Så vände jag mig mot Chris.

”Chris.” sa jag. Det krävdes en kraftansträngning för att fortsätta. ”Skulle du kunna skjutsa hem oss?”

Han log brett. ”Det vore en ära.”


Kommentarer
Postat av: Siis

Detta kapitel påminner mig lite om Stolt och fördom, kontakten mellan Lizzy och Darcy, från början.

Bra kapitel, inget att klaga över ! ;D

2011-05-15 @ 21:35:45
URL: http://musicflower.blogg.se/
Postat av: Gudon

Förutom några stavfel och så, så var det en bra kapitel

2011-05-16 @ 11:51:05
URL: http://goldenstates.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0