Så kom den dag då det åter blev måndag: Med andra ord, helgen tog slut och skolan började igen. När jag satt på engelskalektionen kom jag på att nu hade jag gått här på Newclass i en hel vecka. Och jag kände mig redan hemmastadd.

I början av lektionen fick vi ett tomt papper. Dagens uppgift var att skriva ner vår livsfilosofi. Det var meningen att vi skulle tänka länge och skriva mycket. Jag satt och funderade, men kom inte på något som lät sådär vettigt att skriva. Jag sneglade på Tylers papper (han satt bredvid mig och ignorerade alla, som vanligt) för att ganska få lite hjälp. På hans papper stod två enkla meningar:

Jag kunde inte låta bli att dra på munnen. Positiv livssyn alltså.

Hur som helst, jag fick ner någon form av filosofi innan Mr Bramon kom för att samla ihop alla papper. När han fick se vad Tyler skrivit suckade han djupt.

”Mr Slater, efter lektionen.” sa han så lågt att bara jag och Tyler själv hörde det. Jag sneglade på min elev, men han verkade inte särskilt överraskad.

När jag kommit halvvägs till skåpet kom jag på att jag glömt min penna, så jag vände om för att hämta den. När min hand vilade på handtaget hörde jag röster där innefrån, och jag frös fast.

”Det här duger inte, Mr Slater. Vad tänkte du egentligen?”

”Att livet suger och att man sedan dör.”

Det var Mr Bramon och Tyler som pratade. Jag borde bara öppna dörren, slinka in och hämta min penna, men jag rörde mig inte. Jag vet, det är fult att tjuvlyssna.  Men jag kunde bara inte låta bli.

Någon, Mr Bramon gissar jag, suckade tungt. ”Vet du varför du är här Mr Slater? För att lära. För att ge dig själv en framtid. För att kunna bli något i livet. Du är här för din skull. Det är din egen framtid som du kastar bort.”

”Så jag har ingen framtid för att min livsfilosofi inte passar dig?” frågade Tyler kallt.

”Du kommer inte att få någon framtid om det fortsätter så här.”

”Vet du, vi har redan haft det här samtalet massor av gånger. Så kan jag kanske dra nu?”

”Du hör ju inte på, Mr Slater.”

”Jodå jag hör. Men jag lyssnar inte.”

Ett leende lekte i min mungipa.

”Mr Slater. Det här är inget skämt. Det är din framtid vi pratar om, och den är väldigt viktig.”

”Inte för dig.” muttrade Tyler så lågt att jag nästan inte kunde uppfatta det.

”Hur sa?”

”Inte för dig.” upprepade Tyler, högre och kyligt. ”Vad betyder min framtid för dig?”

”Varje elevs framtid är viktig för en lärare.” svarade Mr Bramon allvarligt.

Tyler fnös. ”Kan jag gå nu?”

Det var tyst en stund. Tillslut hördes Mr Bramons röst: ”Ja.”

Jag kastade mig bort från dörren och skyndade runt hörnet. Jag hörde hur dörren öppnades och några steg som avtog. Först när det blev tyst igen vågade jag gå in i klassrummet och hämta min penna. Jag och Mr Bramon utbytte några meningar, sedan gick jag raskt till mitt skåp där Tanya och Adam redan väntade på mig. De gav mig frågande blickar men jag skakade på huvudet. Jag skämdes faktiskt lite över att jag tjuvlyssnat och ville inte berätta om det. Jag kände på mig att det där samtalet borde jag inte ha hört.