Det första jag blev medveten om vad ett irriterande pipande ljud, som aldrig ville sluta.

Pip. Pip. Pip.

Sen återvände känseln i kroppen. Jag låg på något mjukt, en säng kanske. Min omgivning var otydlig, på ett skönt sätt. Allting om mig var höjt i en bekväm dimma. Jag ville aldrig att den skulle sluta, den här dimman.

Men allt har ett slut. Även dimman.

”Hon vaknar nu.” viskade en upphetsad röst. Jag kände igen den, det var min mammas.

”Var försiktig, hon är säkert i chock.” sa en annan röst. Min pappa.

Jag tvingade isär ögonlocken och såg upp i min mammas lättade ansikte. Bakom henne stod pappa med samma min.

”Var… var är jag?” mumlade jag otydligt.

”Du är på sjukhuset, gumman.” sa mamma.

Sjukhuset?

Jag satte mig käpprakt upp i bädden. Det snurrade till i huvudet och droppåsen bredvid mig skakade till. Minnena återvände plötsligt. Chris, daten, bilkrashen…

”Herregud.” viskade jag. ”Är Chris okej?”

”Chris?” sa mamma oförstående.

”Ja. Chris Newland. Han var med mig i bilen.”

”Jaha, Newland…” Mamma såg hjälpsökande på pappa. ”Jo, gumman…”

”Är han okej?” upprepade jag. Pipandet ökade, som ett tecken på att mitt hjärta började slå fortare. Jag gillade inte minen som mamma hade.

”När Chris kastade sig framför dig…” sa mamma. Jag ryckte till och undrade hur de fick reda på det där. De kanske listade ut det helt enkelt. ”Då tog han den värsta smällen själv. Du är själv helt oskadd, men pojken…”

Jag stirrade skräckslaget på henne. ”Är han…” Min röst dog bort. ”Har han…”

”Nej, nej!” skyndade sig mamma att säga när hon förstod vad jag menade. ”Han är vid liv. Men han är illa däran.”

Jag slogs av lättnad och förfäran på samma gång. Chris levde, men han var skadad.

Och allt var mitt fel.

Skuldkänslorna slog mig som en bomb och jag grimaserade av den plötsliga smärtan i bröstet. Det var jag som hade kört in i räcket, och det var Chris som hade offrat sig för mig. Att han hade gjort det, efter hur otrevlig jag varit mot honom.

”Det blir säkert bra.” försäkrade mamma. ”Mr Newland har hyrt in landets bästa läkare som opererar honom nu. Allt blir bra, ska du se.”

”Hur länge har jag varit här?”

”Två dagar.” Det var pappa som svarade. ”Du har varit nedsövd för det mesta. Doktorn sa att du måste ligga till sängs i några dagar.”

”Jag vill träffa Chris.” sa jag och försökte häva mig ur sängen, men blev genast dit tryckt igen.

”Nej, du måste vila.” sa mamma bestämt. ”Dessutom har han inte vaknat ännu.”

Ännu en våg av skuldkänslor vällde över mig. En knut av gråt samlades i bröstet.

”Kan, kan jag få lite vatten?” sa jag hest. ”Och nåt att äta?”

Mina föräldrar nickade och gick iväg för att fixa det åt mig. När de inte längre av i närheten vågade jag släppa fram tårarna. Jag böjde mig dubbel i sängen och snyftade. Allting var bara för mycket och jag orkade inte längre. Tänk ifall Chris blev handikappad på grund av det här? Eller om han aldrig vaknade igen?  Då skulle allt vara mitt fel. Jag skulle ha förstört en människas liv. Bara för att jag inte kunde hålla ögonen på vägen.

Och pipandet fortsatte. Pip. Pip. Pip.