Åhh vad kul att du ska börja skriva en ny novell!
Vilken blogg kommer du lägga upp den berättelsen på?

Jag tycker att det skulle vara jätte kul om det kunde finnas med någon snäll person, en sån alla vill ha som bästa vän. Nästan som Alice i twilight? Och så skulle det vara kul med en kille/tjej som alla förväntar sig något extra från, typ att den personen tycker det är jobbigt att den alltid måste försöka visa sig bäst på allting eftersom att alla ser upp till den.

Kramar

Nog tog det sin lilla tid (otroligt långa tid) men nu är den här!

Foton av leende människor stirrade ner på mig från väggarna. Om dem var till för att muntra upp folk, misslyckades de grundligt. Bortsett från de stunder jag tillbringade med farsan, kände jag mig aldrig så nedstämd som när jag satt i det här trånga, lilla rummet i den här nötta och hårda fåtöljen.

”Så, Tyler.” sa kuratorn och log tillgjort mot mig. ”Det var längesen vi sågs.”

Jag teg. Det var bäst att vara tyst, annars ställde hon bara mer frågor.

”Okej.” suckade kuratorn. Hon bläddrade i sin anteckningsbok, tills hon kom fram till de många sidor som handlade om mig. Jag ville inte ens veta vad hon skrivit ner där. ”Vi börjar med alla de här skadorna du haft. Fem brutna revben sammanlagt, bruten näsa, krossad käke, axel ur led, brutet nyckelben, sammanlagt tjugoen sår som tvingats att sys…”

Det där med att vara tyst var visst inte så enkelt. ”Okej, jag vet vilka skador jag haft.” avbröt jag henne med hög röst. Jag tillade ironiskt: ”Jag liksom upplevde dem.”

Kuratorn såg på mig. ”Kan du berätta hur du fått dem?”

Lögnen kom automatiskt. ”Skateboarding.”

Hon höjde ett plockat ögonbryn. ”Du har alltså ramlat?”

Nej, jag slog mig själv med brädan. ”Ja.”

Hon fortsatte att ställa en rad med frågor, och jag svarade bara ibland på dem. Efter tio minuter som kändes som timmar, släppte besten mig ur sin håla. Utanför dörren stod Alex, som väntat på mig. Hon var lika vacker som vanligt och fick det att hugga till i bröstet på mig.

Jag himlade med ögonen åt henne, för att redovisa hur mötet varit. Vi började gå och jag funderade på om jag skulle ge henne namnsdagspresenten jag sparat ihop till nu eller senare, och log när jag föreställde mig hennes min när jag gav henne den.

Så stannade hon tvärt och vräkte ur sig: ”Okej Tyler, du måste börja använda hjälm.”

Mitt leende försvann och jag stannade bredvid henne. Varför detta plötsliga begär?

”Jag hörde er.” sa hon som svar på mina tankar. Hon såg lite skamsen ut. ”Du och kuratorn, när hon läste upp alla de där skadorna.”

Jag suckade och vred huvudet så att hon inte kunde se mitt ansikte. Jag tyckte om att Alex brydde sig om mig. Det var en av de många anledningar till att jag tyckte så mycket om henne. Men det hela blev så komplicerat när hon brydde sig, och det tvingade mig till att ljuga ännu mer, vilket jag hatade. ”Det var ingenting, Alex.”

Självklart släppte hon det inte. ”Ingenting?!” Hon stirrade både chockat och argt på mig. Det här skulle visst inte bli så enkelt. ”Du har ju för fan brutit varenda ben i kroppen!”

”Alexandra.” När jag sa hela hennes namn stelnade hon till och tystnade. Jag såg djupt in i hennes stora, mörkbruna ögon och kämpade för att komma på något. En lögn, och en bra sådan, dök. ” ”De flesta av de där skadorna är gamla, från då jag inte var särskilt bra. Sluta oroa dig.”

”Men det klart jag oroar mig.” sa hon lågt. Hon knöt näven och slog den löst mot min bröstkorg. ”Jag bryr mig ju om dig.”

Jag vände bort ansiktet så att luvan dolde den. Varför var det så jävla jobbigt att ljuga inför Alex?

”Och jag bryr mig om dig.” Tack och lov, min röst skakade inte. ”Men du behöver inte oroa dig.”

”Var försiktig i alla fall.” sa hon. ”Lova?”

Jag såg på henne igen. Detta var ett löfte jag kunde hålla. ”Heder och samvete.” Jag är alltid försiktig.

Jag fortsatte att titta på henne, granskade varenda millimeter av hennes ansikte, trots att de redan av inpräglade i mitt minne. Det var otroligt hur någon lika ren och klar med en stjärna kunde passa in i ett liv som mitt. Alex stod och såg på mig. När hon stirrade in i mina ögon sådär kändes det som att hon kunde se allt jag försökte dölja.

Så skrattade hon till och jag vaknade ur min lilla dvala.

”Bra.” sa Alex. ”Kom nu, så att vi hinner plugga.”

”Jag går och gör lite fika.” sa Alex och gick ut ur rummet.

Så fort jag var säker på att hon var utom hörhåll, kastade jag mig över väskan och tog upp det lilla paket. Nu när jag såg på det skämdes jag över hur illa jag slagit in den. Jag borde ha bett kassörskan i sminkaffären att slå in den, men jag hade inte tänkt på det då. Jag hade bara velat komma ut ur butiken som varit överfull med kvinnor i alla åldrar. Jag kan säga att de stirrade på mig. Killar hör inte hemma i sminkaffärer, speciellt inte killar som jag.

Jag hörde hur hon gick uppför trappen. Nervöst pendlade jag paketet mellan händerna. Tänk om hon inte tyckte om presenten? Men det var ju hennes namnsdag, det hade jag sett i kalendern, och då skulle man ju firas.

Nu kom hon. Ingen mer tvekan.

”Vi ska jobba med procent idag…” började Alex, men tystnade då hon fick syn på paket i min hand.

”Grattis på namnsdagen.” sa jag. Hennes förtjusta min fick mig att le.

”Men Tyler!” utbrast hon överraskat. ”Vad gullig du är.”

Självklart fick den kommentaren mig att rodna. Jag ryckte på axlarna och sa: ”Öppna den nu.”

Hon satte sig på sängen och rev av papperet. Jag satte mig bredvid henne. Alex gapade när läppglansen och maskaran föll ut. Hon såg ännu mer förvånat ut när hon såg att det också var precis det märke som hon alltid använde.

”Du har ju klagat på att den snart är slut.” Jag log stort, glad över att hon gillade presenten.

”Ja, men jag trodde inte att du lyssnade.” sa Alex. Hon log mot mig, vilket fick mig att känna att sminket var värd varenda krona.

Alex gav mig en kram, som fick mig att bli varm och darrig i hela kroppen. Jag hann inte hämta mig tillräckligt för att krama tillbaka innan hon släppte mig.

”Tack så mycket.” sa hon.