Jag sökte med blicken efter Tyler bland bokhyllorna. Tanya hade ju sagt att han gått till biblioteket.

Ah. Där var han, vid ett av borden med engelskaboken framför sig och en penna i handen. Han märkte mig inte fören jag gick fram och slog armarna om honom bakifrån.

”Hej.” viskade jag och kysste honom på halsen. ”Hur går pluggandet?”

”Bra.” svarade Tyler och slöt sin hand i min.

Jag satte mig på stolen bredvid honom. ”Jag tänkte fråga dig en sak. Säger du ja till det?”

Självklart lät sig han sig inte luras. Tyler såg lite misstänksamt på mig. ”Vad var det för sak?”

”En fest.” sa jag. Redan där tog det stop.

”En fest? Jag tror inte det.” Han återgick till pluggandet.

Jag lade mig över boken och att han var tvungen att titta på mig. ”Snälla. Jag vill inte gå om inte du går, och han som bjöd in mig blir ledsen om jag inte går.”

”Vem bjöd in dig?” frågade Tyler genast.

Fan. Jag hade hoppas på att få utelämna den biten. ”Chris.”

Tyler gav mig en blick som sade: Varför frågar du mig ens? Jag tänker aldrig i livet följa med till den där festen.

”Kom igen.” insisterade jag. ”Det kan bli kul.”

”Ungdomar som super och dansar hemma hos Newland? Låter ju superkul.”

”Vi behöver bara vara där i en timme.” sa jag och smekte Tyler handflata. Det berodde dels på att jag älskade att röra honom, men också för att han skulle tappa tråden. ”Sen kan vi åka hem till mig och se en film. Vi kan försöka med Just Like Heaven igen.”

Jag tog hans hand helt i min. Tyler såg in i mina ögon och för ett ögonblick glömde jag vad vi pratade om. Tyler med.  Han blinkade förvirrat några gånger innan han tog till ordna.

”Jag vet inte.”

”Kom igen. Snälla.” Jag lutade huvudet mot hans axel och sa snälla minst tio gånger till.

”Okej.” suckade Tyler tillslut. ”Men jag tänker inte byta om.”

”Behövs inte. Du ser fantastisk ut precis som du är.”

”Jag fattar inte att jag gick med på det här.” muttrade Tyler senare på kvällen.

Jag hade nyss stängt av bilen efter att ha parkerat på den enorma grusplatsen framför Chris hus. Jag hade varit den som skjutsade alla till festen, även Adam, med tanke på vad om hänt senast.

”Va inte så dyster.” sa Tanya och knäppte loss sitt bilbälte.

”Ja, det här kan bli kul!” utbrast Adam och följde Tanya ut ur bilen.

”Det tvivlar jag på.”

”Bara en timme.” sa jag. ”Kom igen nu.”

Med en suck klev även Tyler ur bilden, och jag låste den.

I dörröppningen möttes vi av Chris, som log stort mot oss. ”Hallå, mina polare!” utbrast han. Han verkade redan lite halvfull. ”Välkomna. Vill ni ha?”

Chris räckte fram en ölburk. Tyler mörkande, och jag såg att han var på väg att säga något otrevligt så jag sa snabbt:

”Nej tack det är bra. Var är Dafne?”

Han tog själv en klunk av ölet och ryckte på axlarna. ”Jag tror hon har åkt. Skulle på någon kurs, typ.”

Det blev tyst mellan oss i några pinsamma sekunder.

”Vill ni komma in då?” frågade Chris med en svepande rörelse inåt.

”Ja tack.” log jag och mitt gäng klev snabbt in i huset, in i festen.

Dagen med Tyler kunde endas beskrivas som helt underbar. En väg som förut varit stäng mellan oss var nu öppen, det fanns inga hinder längre. Det som jag och Justin haft kunde inte ens jämföras med det som jag och Tyler nu hade. Det var som att vi var två halvor av samma sak.

På kvällen träffade vi Adam och Tanya. De var väldigt glada över att jag och Tyler nu var ett par. Nu kunde vi alla fyra dubbeldejta om vi ville.

Sedan på måndagen var det dags för alla andra att få veta. Jag hade skjutsat Tanya på morgonen och Tyler hade åkt med Adam. Så fort jag stängt av min kära bil nästan sprang jag fram för att möta Tyler. Att vara ifrån honom kändes plötsligt så jobbigt.

Jag slog armarna om honom och kysste honom snabbt. Sen begravde jag ansiktet i hans munktröja. Han kysste mig på håret. Sen lade Tyler armen om mig och bredvid våra andra vänner gick vi in till skolan. Redan på parkeringen vände sig folk om och stirrade på mig och min pojkvän, och i korridoren blev det ännu värre. Folk viskade och glodde öppet.

Jag brydde mig inte. Och när jag väl sagt åt Tyler att inte heller göra det, så ignorerade han dem med.

”Så… Du och Slater va?”

Det gick inte att ta miste på ogillandet i Chris röst. Jag vände mig mot honom, där vi satt på kemilektionen.

”Ja, och varför låter du som att du har något emot det?” frågade jag menande.

Han tittade bort och ryckte på axlarna. ”Slater…” Han hejade sig vid min blick. ”Tyler känns bara lite skum. Det är som om han döljer något. Något om han vill att ingen ska få veta.”

Jag tittade bort i ett försök att gömma min min. Jag visste ju mycket väl var det var Tyler dolde.

”Liksom alla de där skateboardskadorna. Kom igen, skulle han få alla de där från att åka bräda? Jag har ju fan sett honom åka, som om han skulle ramla hela tiden.  Nej det är någonting han döljer…”

Chris fick en fundersam min och jag kunde inte hålla mig.

”Vet du, jag tycker att du borde låta Tyler vara ifred. Du har ingen aning om vad han går igenom.”

Shit. För mycket, jag hade sagt för mycket. Jag stirrade ner i bänken och teg.

Vi var tysta en stund, medan jag kände Chris förvånade och misstänksamma blick på mig. Slutligen sa han:

”Alltså, jag har en fest ikväll. Du och dina vänner kan ju komma.”

”Inklusive min pojkvän?” sa jag uppfyllt.

Han suckade. ”Jag antar det.”

Jag log mot min vän. ”Tack.”

”Men… vad är det som han har gått igenom?”

Jag skrattade nervöst. Varför måste jag vara så storkäftat ibland?

”Snälla, fråga inte det något mer.” Jag bytte smidigt ämne. ”Har du berättat för din pappa om din yrkesdröm än?”

Han såg besvärad ut. ”Nä. Jag har inte hittat ett tillfälle. Han är skitsur för att jag har slutat basketen.”

”Du måste berätta det, vet du. Det är ju ditt liv.”

Chris sucka igen, djupare. ”Jag vet. Det är bara pappa som inta fattar det.”

När jag vaknade på morgonen var det i soffan. Tyler låg bakom mig, med hans arm runt min midja. Hans varma andedräkt blåste i min nacka, i en lugn takt som tydde på att han fortfarande sov. Jag låg kvar i hans famn och bara njöt av hans närhet.

Jag var där i vad som kändes en evighet och samtidigt några sekunder, tills Tyler vaknade. Han suckade mot mitt hår och drog mig tätare intill sig.

”Jag hade börjat tro att gårdagen bara varit en dröm.” viskade han i mitt öra.

Jag log och vände mig om, så att jag låg mot honom. Jag borde ha kommit med ett svar, men hans närhet gjorde mig så omtöcknad att hjärnan inte fungerade. Jag skulle kunna ligga såhär i all oändlighet, med Tyler så nära mig och se in i hans ögon. Hans fantastiska, vackra ögon, gröna med en ljusbrun rand längs pupillen.

Ett slamrande från köket fick oss att sätta oss upp. Vi såg frågande på varandra, och reste oss sedan. Båda två hade somnat i vardagskläderna, så de var alldeles skrynkliga nu.

Tyler gick före in till köket. Jag hörde honom hälsa på någon innan jag själv såg att det var Jane som stod där.

”God morgon på er.” sa Jane till mig och som svar till Tyler. ”Jag såg er i soffan när jag kom hem, ni såg så söta ut. Kaffe?”

Vi tackade ja och satte oss mittemot henne kring matbordet. Hon var färdigklädd och såg ut som att hon skulle åka och jobba snart. Hon såg också ut som att det faktum att jag sovit över, eller delat soffa med Tyler, inte störde henne alls. Inte riktigt hur min mamma skulle ha reagerat.

När jag druckit upp halva min kopp sa Jane, med en liten skamsen min: ”Okej, förlåt men jag måste bara fråga för annars kommer jag dö av nyfikenhet: Är ni ihop nu?”

I det ögonblicken, medan hon hungrigt stirrade på oss, insåg jag hur lik Adam hon var, trots att han var adopterad.

Jag vred på huvudet och såg på Tyler, och kunde inte hejda ett leende på grund av att han själv log.

”Ja.” svarade jag.

Efter kaffet var jag tvungen att åka hem. Men jag och Tyler kom överens om att så fort vi kunde, skulle vi bege oss till stranden där vi skulle träffas. Jag ville inte behöva vara ifrån honom en enda sekund, så när jag klivit ut på Adams veranda tvekade jag länge.

”Jag ska skynda mig.” lovade jag Tyler.

Han stängde ytterdörren bakom sig så att vi båda stod ute, avstängda från huset.

”Jag med.” svarade han och kupade ena handen runt min kind.

Jag kunde inte hejda mig, utan lutade tillbaka huvudet och kysste honom. Han besvarade den genast och slog armarna om mig. Jag kunde omöjligt tänka längre, bara känna att om han inte kom närmare mig skulle jag dö eller liknade. Så jag virade in händerna i hans tjocka hår och drog honom tätare mot mig, kysste honom intensivare.

Kyssen blev mer och mer passionerad, när dörren Tyler var lutat mot plötsligt öppnades av Jane.

”Oj.” utbrast hon och stirrade på mig och Tyler, som båda rodnade. ”Verkar som att jag avbröt någonting.”

Det blev en kort, pinsam tystnad.

”Då ses vi.” sa jag till min pojkvän och gick sedan till min bil. Jag kände hans blick på mig hela tiden, och när jag öppnade förardörren kunde jag inte låta bli att titta upp mot honom. Han avfyrade ett stort leende, med tänder och smilgropar. Jag log tillbaka.

(Passar på att tacka för all kommentarer på förra kapitlet :))

Tylers ena hand var mellan mina båda. Den andra rörde han mig med. Smekte mig över kinden, håret, nacken… Jag ville att han aldrig skulle sluta, att hans hud för evigt skulle vara mot min.

Vi satt i soffan i Adams vardagsrum, straxt efter att vi avslöjat våra känslor för varandra. Det kändes som att jag drömde. För inte kunde verkligheten vara såhär underbar? Inte kunde jag väl vara såhär överlycklig egentligen, inte kunde väl hela mitt liv vara perfekt just nu.

Men det var det. Allting var bara fantasiskt. Just då, när han och jag satt i soffan, kändes det som att det inte fanns något problem alls i hela världen. Allting var rätt, så länge Tyler fortsatte röra mig.

”Allt det här känns för bra för att vara sant.” viskade jag.

Tyler drog fingrarna genom mina lockar. ”Jag vet hur du menar. Jag kan inte fatta att du… Det känns overkligt.”

”När blev du…” började jag, men det var inte rätt sätt att fråga det. ”Jag insåg det ju när vi kysstes, men du… När blev du…”

”Kär i dig?” avslutade Tyler min mening. Han bet sig i läppen men såg inte undan. ”Det var… ehm…” Han skrattade till, röd om kinderna. ”Det var när du bjöd mig att sitta vid erat bord på lunchen. Då började det. Sen har det bara vuxit sig starkare och nu så är jag så förälskad i dig att jag inte kan tänka på något annat.” Han hade bara pratat snabbare och snabbare.

”Enda sen dess?” frågade jag förvånat. Hur kunde jag inte ha märkt någonting? Eller viktigare: ”Varför sa du inget? Eller gjorde något?”

”Jag kunde inte föreställa mig att du skulle känna likadant.” svarade Tyler. ”Jag trodde att om jag sa något så skulle jag bara förstöra den vänskap vi redan hade. Och det kunde inte jag riskera.”

”Jag kunde inte heller föreställa mig att du skulle gilla mig.” Jag log. ”Verkar som att vi båda har ett dåligt självförtroende att ta hand om.”

Han skrattade till. Vi såg åter in i varandras ögon, och det kändes som att jag såg in till hans innersta väsen. Han dolde ingenting för mig längre. Han var helt min.

”Berätta någonting.” bad Tyler och strök mig över nacken. ”Du vet så mycket om mitt förflutna, berätta något om ditt.”

Jag andades ut genom näsan. Mitt förflutna? Vad fanns det att berätta egentligen? Mina tre år med Justin, alla de stunder som vi haft och som jag nu ville spy över, alla mina vänner som inte var mina vänner? Eller det fanns ju en…

”Okej.” sa jag. ”Innan jag flyttade hit hade jag inte haft någon verklig vän, utom en. Jim. Vi träffades på dagis och gick i samma klass, till dess att han flyttade när jag var elva. Jag har inte träffat honom sen dess, bara chattat då och då på Facebook.”

”Jaha.” sa Tyler som fått ett mystisk, ansträngd min. ”Hur har han det då?”

”Bra. Schyssta föräldrar, kompisar, pojkvän…”

”Vänta lite.” avbröt Tyler mig och såg förvånad ut. ”Pojkvän?”

”Ja.” sa jag, och undrade varför han såg ut sådär. ”Sa jag inte det? Jim är homosexuell.”

”Jaha.” sa Tyler igen och såg nöjd ut. ”Han är gay alltså.”

”Ja?” Jag såg frågande på honom. ”Vaddå? Har du något emot bögar?”

”Nej, nej, nej!” utbrast Tyler snabbt. Han log, stort och lite generad. Han leende måste vara det vackraste i hela världen. ”Nej då, blev bara lite förvånad.”

Jag såg misstänksamt på honom och släppte det snabbt. ”Okej, där var historien om Jim.” Jag tittade på klockan och suckade missnöjt. ”Jag måste gå. Det är sent.”

Mot min vilja började jag resa mig upp, men Tyler höll kvar mina händer.

”Stanna.” bad han. ”Sov över här.”

När förslaget väl var framlagt kunde jag inte säga nej. Jag sjönk ner till soffan igen och skickade iväg ett sms till min mamma. Jag lade händerna bakom hans nacke och kysste honom. Jag skulle nog aldrig vänja mig vid lyckoruset som kom då, och alla andra pirrande känslor.

”Bara en fråga.” viskade Tyler när våra läppar lämnade varandra. Jag avbröt kyssen och såg in i hans vackra ögon. ”Är vi tillsammans nu?”

Jag log. ”Ja. Nu är vi flickvän och pojkvän.”

(Låten i det här kapitlet är från Hight School Musical och har jag inga rättigheter till.)

Det var så mörkt ute att stjärnorna syntes. Jag betraktade dem en stund innan jag vände blicken till det stora, röda huset framför mig. Det lyste bara i ett fönster, i fönstret där Tyler var. Min bil var parkerad på gatan, några meter ifrån mig. Jag hade god lust att springa tillbaka till den.

Jag började gå genom trädgården. En elak, liten röst i mitt huvud malde på Han känner inte likadant, vänt om igen. Han kommer tycka att låten är löjlig och korkad.

Låten var fastestad i mitt huvud. Den hade bara en refräng och en vers, längre hade vi inte hunnit. När jag säger vi menar jag Tanya och Adam. Jag hade berättat vad jag känt och påbörjat meningarna, och de hade avslutat dem (med andra ord hittat rim).

Jag började verkligen lyssna på den där lilla rösten nu. Varför skulle Tyler känna likadant för mig? Jag var bara en fånig liten flicka, medan han var den mest godhjärtade, starkaste och modigaste kille jag kände.

Jag var framme vid dörren nu. Mitt hjärta slog så hårt att hela världen borde höra det. Jag tvekade säkert en timme och försökte få en normal andning, testade rösten för att kolla så att den fungerade, innan jag knackade på.

Jag backade snabbt några steg och det kändes som att jag skulle svimma, spy, dö. Så öppnade Tyler dörren med orden ”Familjen Cower är inte hemma…” och tystnade när han såg mig. Våra blickar möttes och alla spykänslor försvann.

”Alex.” sa han förvånat. ”Vad gör du här?”

”Jag vill berätta någonting för dig.” sa jag spänt. ”Och jag vill göra det på ett annorlunda sätt, så… Ja, bara lyssna. Okej.”

Jas slöt ögonen, för om jag skulle titta på honom skulle jag tappa bort texten. Jag tog ett djupt andetag, harklade mig lite och började sjunga.

“It's hard to believe
That I couldn't see
You were always there beside me
Thought I was alone
With no one to hold
But you were always right beside me
This feelings is like no other
I want you to know

I've never had someone that knows me like you do 
the way you do 
I've never had someone as good for me as you 
no one like you

So lonely before, I finally found 
what i've been looking for…”

Jag öppnade slutligen ögonen och tittade på Tyler. Han hade inte rört sig, utan stod fortfarande i dörröppningen. Hans ansikte var en blandning mellan förundran och någonting som jag inte riktigt kunde tyda. Jag väntade, men han sa ingenting. Då fick jag panik och började babbla på.

”Jag skrev den där låten tillsammans med Tanya och Adam, och det är liksom mitt sätt att säga att jag gillar dig. Alltså gillar gillar. Mer än en vän. Jag insåg det typ när vi kysstes för det kändes jättebra, jag kan inte beskriva det, och jag var jättenervös för jag har aldrig känt så förr och jag önskar verkligen att du kunde säga något för nu har du bara stått där och…”

I två långa steg var Tyler framme vid mig, och på två sekunder hade han tryckt sina läppar mot mina. Kyssen var mjuk och kort, men den satte ändå hela min kropp i brann.

Tylers ansikte var tätt intill mitt när han tittade upp i mina ögon och viskade ”Det var den finaste låt jag någonsin hört.”

Förtjänar inte det här kapitlet lite extra kommentarer?

”Okej, såhär långt har jag kommit: It’s hard to show, that I didden’t know. You where always… Och så någonting om att han alltid fanns där eller nåt.”

Jag suckade och trummade med pennan mot skivblocket framför mig. Jag och Tanya satt inne på ett café och åt lunch. Att skriva en låt var mycket svårare än det såg ut.

”Du kanske ska ändra de första meningarna lite.” föreslog Tanya. ”Know är typ den enda som rimmar på show.”

Ett plingade talade om att någon fler hade kommit in till caféet. Det var Adam (Tanya hade messat honom). Han sökte efter oss med blicken och satte sig sedan bredvid Tanya, efter att ha kysst henne på kinden.

”Så hur går det med låten?” frågade han mig

Jag såg misstänksamt mellan mina två vänner, innan jag förstod att Tanya måste ha berättat allt om igår för sin pojkvän.

”Dåligt.” suckade jag.

”Tja, det är bäst att du lägger på ett kol då för ikväll ska du sjunga den.”

Även Tanya såg förvånad ut, så det hade hon inte varit med på.

”Varför då?” frågade jag nervöst. Blotta tanken på att stå inför Tyler och sjunga mina känslor fick mig att vilja spy och hoppa i luften på samma gång.

”För att mina föräldrar ska bort ikväll.” sa Adam. ”Fast jag ska ju i för sig ingenstans…”

”Men Adam, du lovade ju att vi skulle gå på bio ikväll.” sa Tanya med en, antog jag, spelad sorgsenhet i rösten.

”Gjorde jag?” sa Adam förvånat. Så fattade han vinken. ”Ja just det, det gjorde jag.”

Jag suckade åt dem. ”Det går ändå inte. Låten blir inge bra.”

”Få se.” bad Adam och jag räckte honom skrivblocket. Han läste det med en koncentrerad blick.

”Vad sägs som att ändra show till belive, och know till see?” föreslog han.

Jag lyste upp. ”Då kan nästa rad bli You where always right beside me!”

Jag tog tillbaka skrivblocket och kluddade snabbt ner orden. Ännu ett plingade från dörrklocka, och när jag tittade upp såg jag att det var Tyler som kommit in.

Jag såg honom genom ett helt annat ljus nu. Han såg helt perfekt ut, trots att den gråa munkjackan hade ett par fläckar, att skorna var slitna, hans ögonbryn ojämna och hans näsa sned. Han var så snygg. Eller det ordet räckte inte. Han var mer än så.

Han var vacker.

Att bara se honom fick hela min kropp att pirra och min hjärna att stänga ner sig. Jag ville vika bort blicken och dölja mina röda kinder, men jag kunde inte sluta titta på honom.

”Hej, förlåt att jag är sen.” sa han och drog fram en stol till sig själv. ”Jag skulle…” Han mötte mina ögon och kom av sig. Jag fick bita mig hårt i läppen för att inte tappa huvet. Amen, ni vet hur jag menar.

”… bara göra något.” avslutade Tyler meningen. Han hade vekt undan blicken och hade blossande kinder.

Tanya och Adam såg mellan oss med luriga blickar.

”Tyler, har du skrivit en kärlekslåt någon gång?” frågade Tanya helt svalt.

Sluta! mimade jag till henne.

”Kanske det.” svarade Tyler undvikande. Hans blick for över mig och vek sedan åter undan.

”Alex skriver en.” sa Adam. Både jag gav honom en skarp blick. Varför var han tvungen att öppna munnen? Någon av dem?

Tyler såg förvånat på mig. ”Gör du?”

”Inte riktigt.” svarade jag snabbt och stoppade ner skrivblock ner i väskan. ”Jag bara kluddar typ.”

Vi gick tillbaka till de andra, både rätt stirriga och förvirrade. Jag sa ingenting och sneglade då och då mot Tyler. Hade han känt likadant som jag? Eller hade han inte det? Och varför blev jag glad vid tanke på att han hade det, och ledsen vid tanken på att han inte? Allt jag kände var förvirring och resten av dagen passerade nästan drömlikt.

När turneringen var slut och det var dags att gå hem, insåg jag att jag behövde lite tjejhjälp för att reda ut mina tankar. Därför frågade jag Tanya om hon kunde sova över oss mig.

”Visst.” svarade hon. Så vi svängde förbi hos mig, hämtade Tanyas grejer och åkte sedan till mitt hus.

Så fort jag stängde dörren till mitt rum frågade Tanya: ”Okej, vad har hänt? Du och Tyler var jättekonstiga när ni kom tillbaka.”

Jag satte mig framför henne på sängen och tog ett djupt andetag. ”Jag och Tyler kysstes.”

”Ni gjorde vad?!” utbrast Tanya.

”Kysstes.” upprepade jag. ”Eller det var inte en riktig kyss, eller jo det var det, jag menar. Åh.” Jag begravde ansiktet i händerna.

”Ta det från början.” föreslog Tanya.

”Okej.” Jag samlade mig. ”Minns du Justin, mitt ex? Jo, han var här idag och spelade i San Diegos basketlag. Och jag stod ute på parkeringen och pratade med honom, och han berättade att han fortfarande var kär i mig och ville ha tillbaka mig.”

”Jag hoppas att du sa nej.” sa Tanya.

”Det gjorde jag. Och då dök Tyler upp, han letade efter mig.”

”Jo, han sa att han skulle söka upp dig.” mindes Tanya.

”Ja. Och då började Justin babbla om att Tyler var min nya pojkvän, och att han var en ligist och så. Justin var ett svin helt enkelt. Och jag ville bara få tyst på honom, så jag gick fram och kysste Tyler.”

”Då blev han nog tyst.”

”Och när jag och Tyler kysstes… Jag har kysst killar förr, men aldrig har det känts som de kändes då. Det var som det ultimata lyckoruset. Och jag har ingen aning om vad det betyder!” Jag suckade och föll tillbaka mot sängen.

”Vet du vad Alex?” sa Tanya och lade sig bredvid mig. ”Det låter som att du är kär.”

”I vem?” frågade jag dumt.

”I Tyler såklart!”

Så fort hon sagt det visste jag att det var sant. Jag var kär i Tyler. Riktigt förälskad i honom. Han gjorde mig lycklig bara genom att le, han förtrollande mig genom att röra mig och när våra blickar möttes stod världen stilla. Jag var till och med mer kär i Tyler än vad jag varit i Justin. Mycket mer. Hur länge hade jag varit det, utan att jag märkt något?

”Jag är kär i Tyler.” sa jag lågt, lite förvånad på rösten. ”Vad gör jag nu?”

”Du säger det till honom såklart.” sa Tanya och log brett.

Rädslan stack i mig, liksom nervositeten. ”Vaddå, ska jag bara gå fram och ’Tja Tyler, hur är läget? Och föressten, jag är kär i dig. Jag insåg det när vi kysstes och det bara kändes fucking awsome, så kan vi typ bli ihop eller nåt?’ Han känner säkert inte ens likadant.”

”Skämtar du med mig?” sa Tanya. ”Det klart han känner likadant! Har du aldrig märkt hur han tittar på dig?”

”Hur då tittar på mig?” frågade jag, med bultande hjärta.

”Som om du vore världens åttonde underverk eller nåt. Du måste säga det till honom, för Tyler själv är alldeles för blyg för att ta första steget.”

”Men hur ska jag säga det då?” frågade jag. Kunde Tanya ha rätt? Kände han verkligen likadant? Nej, det var för bra för att vara sant.

”Tyler skriver låtar, eller hur?” undrade Tanya med lysande ögon. Jag nickade. ”Då vore det ju perfekt att skriva en låt till honom!”

Jag vet inte varför, men jag gick ändå och väntade på Justin efter matchen. Han dök snart upp i korridoren och ledde mig ut på parkeringen, som var helt öde.

”Så.” sa jag och vände mig mot honom, med armarna i kors. ”Vad ville du prata om?”

Justin tog ett steg närmare mig och lade händerna på mina axlar. ”Alex.” sa han och såg in i mina ögon. Det kändes inte alls lika speciellt som när jag och Tyler såg in i varandra. ”Jag har försökt och försökt att komma över dig, men det går inte. Och när jag ser dig idag inser jag att jag fortfarande är kär i dig. Snälla, kan vi försöka igen?”

För några månader sen skulle jag ha jublat. Nu kunde jag bara stirra på honom och långsamt skaka på huvudet.

”Justin, det går inte…” sa jag och vred mig ur hans grepp. Jag tänkte fortsätta med Jag är inte kär i dig längre, men han avbröt mig.

”Du har hittat någon annan, va?” sa han snabbt. Hans ansikte var nu hårt och argt. ”Du har en ny pojkvän.”

Innan jag hann protestera hördes en osäker röst bakom oss.

”Ehm, Alex?”

Vi båda snodde runt och fick se Tyler. Hans blick vandrade tveksamt mellan mig och Justin. ”Vi undrade vars du tog vägen så jag skulle liksom hämta dig.” sa han.

Justins ansikte mörknade. ”Aha.” sa han. ”Det här är alltså din nya pojkvän.”

”Va? Nej, jag har ingen pojkvän.” fräste jag till Justin och gick sedan fram till Tyler. ”Kom Tyler, vi går nu.”

”Jag trodde faktiskt att du skulle ha bättre smak en så.” ropade Justin innan vi ens hunnit tagigt ett steg. ”En ligist. Kom igen Alex, kan du inte bättre?”

Jag vände mig mot honom igen, kämpandes för att hålla tillbaka vreden. ”För sista gången Justin, vi är inte ihop och kalla honom inte det!”

”Men jag förstår dig.” fortsatte Justin kyligt, som om jag inte sagt någonting alls. ”Jag skulle inte heller vilja erkänna för folk, inte ens för mig själv, om jag var kär i en ligist. Vad skulle de tro om mig va?”

Ditt svin ditt svin ditt svin, tänkte jag ilsket. Vreden pulserade som gift i mina ådror och fick blodet att koka. Så jag gjorde det enda som skulle kunna få tyst på Justin.

På ett par sekunder hade jag vänt mig till Tyler, lagt händerna bakom hans nacke och pressat mina läppar mot hans.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig att känna. Möjligtvis smaken av det han senast ätit, men inte mer. Istället exploderade jag av känslor. Min mage fylldes av sprakande fjärliar och fyrverkerier. Hela min kropp var fylld av ett oförklarligt lyckorus, och jag tycktes brinna fast på ett skönt sätt. Jag kunde inte tänka, bara känna. Jag var tvungen att komma närmare Tyler, vara så tätt intill honom som det bara gick. Så jag drog honom närmare mig, och han virade in handen i mitt hår och tryckte mig mot sig. Inget annat existerade utan Tyler, hans läppar, hans händer…

Alla de här känslorna var de som jag brukat känna när Justin kysste mig, fast nu var det hundra gånger starkare. Att kyssa Justin var ingenting med det här. Han var en vindpust, det här var en storm, en orkan.

På något vis lyckades jag slita mig från Tyler. Jag flämtade, och han var också andfådd. Vi såg på varandra, båda med överraskade och förvånade blickar. Justin bröt vår ögonkontakt genom att knuffa sig emellan oss. Det var då som verkligheten slog mig, som en örfil. Jag hade kysst Tyler. Tyler, min vän. Vi hade kysst. Och inte bara det, det hade känts bra också. Bättre än bra.

”Ehm…” sa Tyler. Han rodnade, vilket fick mina kinder att blossa upp. ”Vi kanske ska gå till de andra nu?”

Jag nickade hastigt. ”Ja. Vi går.”

Jag kunde bara stirra. Justin, killen som krossat mitt hjärta, fann nu knappt tjugo meter ifrån mig.

Min mage var en hård knut av känslor, men inte de vanliga varma sorten som jag brukat få när jag såg honom. Känslorna jag hade nu liknade ilska. Jag var arg på honom. Vilket nog var ett tecken på att jag faktiskt inte var kär i Justin längre.

Nu upptäckte han mig. Först stirrade han bara, som om han inte kunde tro sina ögon. Så knuffade han till en av hans kompisar, Chaz, och pekade mot mig. De pratade, verkade vara oense om något. Tillslut, efter en hård knuff från Chaz, började Justin gå mot mig.

Matchen började inte fören om fem minuter, så det fanns tid. Därför reste jag mig och mötte Justin mitt på planen.

Först stirrade vi bara på varandra.

”Wow.” sa Justin tillslut. ”Du har förändras.”

Gissa om jag har det, tänkte jag. Men istället sa jag: ”Du också.” och tittade menade på basketbollen i hans hand. ”Jag vill minnas att du tyckte basket var överskattat.”

Justin tittade ner på bollen i hans händer, som om också han var förvånad över att den fanns där. ”Jo…” sa han långsamt. ”När du försvann kunde jag inte fortsätta med dansen, så jag behövde något annat… och Chaz föreslog basket typ.” Han granskade mig igen, med samma chockartade blick som förr. ”Du ser verkligen annorlunda ut.”

Han också, märkte jag. Jag mindes Justin som den vackraste människan på jorden. Nu insåg jag att det bara var min förälskelse som fick mig att se det. Egentligen var hans nästa stor och spetsig, och hans tänder sneda. Fast hans ögon var lika blåa, och hans hår lockade sig på samma sätt som jag minns.

”Så, ehm, hur mår du?” frågade Justin mig lite tveksamt.

”Bara bra, själv?”

”Jag vet inte, ärligt talat.” Han såg på mig, och sträckte ut handen för att röra vid mina lockar. ”Varför har du klippt håret? Du var så fin i långt.”

”Varför jag gjorde det? För att jag ville det kanske.” sa jag. Ilskan smög sig in i min röst.

”Så har du fått några vänner då?” Han måste ha märkt att jag var arg, och därför bytt ämne.

Jag pekade mot dem på läktaren. ”Där.”

”Ovanlig blandning.” mumlade han. Han stirrade plötsligt på min handled. ”Du har kastat bort mitt hjärta.”

Jag tittade ner. Idag hade jag tagigt på mig mitt belockarmband. Där hade det förut hängt ett hjärta som Justin gett mig.

”Ja, jag slängde det.” sa jag. ”Jag vill inte ha det längre.”

”Har du kastat bort allt jag har gett dig?” Han lät nästan irriterad.

”Det har jag faktiskt.”

Han suckade.

”Du Alex, vi måste prata.” sa Justin. ”Jag har försökt att nå dig, men jag har raderat ditt nummer och kommer inte ihåg var det var.”

Lustigt, jag kunde inte minnas hans nummer heller. ”Vad finns det att prata om?”

”Massor!” utbrast Justin. ”Jag har…”

”Är det något problem här?” hördes plötsligt en skarp röst. Alison hade dykt upp.

”Nej.” sa jag och såg menade på mitt ex. ”Justin skulle just gå.”

Han såg från Alison till mig, och bestämde sig sedan för att det inte var värt att bråka. ”Efter matchen.” sa han till mig. ”Utanför gympasalen.”

Alison fnös när han gått. ”Vem var det?”

”Ingen.” sa jag stilla. ”Ingen speciell alls.”

Publiken skrek. Basketspelarna satt på bänken. På länkaren satt mina vänner, tillsammans med Chris och Dafne. Det var dags nu.

Alison nickade åt oss och så sprang vi ut på planen och satte igång med ramsan. Publiken skrek ännu högre. Rörelserna vi gjorde var så intränade att jag inte tänkte när jag gjorde dem, bara gjorde det.  Upp, snurr, hjula, hopp… Så var det dags för mitt solo. Utan att bry mig om att alla stirrade den här gången gick jag fram, gjorde volter och gick i splitt. När jag sedan backade in i skuggan igen applåderade hela gympasalen för fullt. Men snart sattes spelet igång och jag glömdes bort.

Det var lördag förmiddag. Hittills hade tre matcher körts, mot Oklahoma City, Austin och Phoenix. Nu spelade vi emot Sacramento.

Eftersom jag inte behövdes igen förrän i pausen gick jag upp till läktaren och satte mig bredvid mina vänner. De satt i en rad, med Tyler på kanten, sen Adam, Tanya, Dafne och Chris. Jag observerade att Chris och Tyler satt så långt ifrån varandra som möjligt.

Jag slog mig ner bredvid Tyler och fick genast en massa beröm från de andra, för mina insatser som cheerleader.

”Du var jätteduktig, Alex.” sa Dafne, nästan lite blygt. ”Och… förlåt för det där…”

Jag viftade med handen. ”Det är glömt Dafne. Så, Chris, du som är proffset. Vem kommer vinna?” Jag pekade på de spelande.

En annan röst svarade istället: ”Tja, vi skulle ju såklart vinna om Chris hade varit med. Nu vet man aldrig.”

En svarthårig man i slips och frack hade dykt upp. Mr Newland.

Chris suckade djupt och tittade bort från honom. ”Vad gör du här?”

Mr Newland såg förorättad ut. ”Får jag inte hälsa på min egen son? Jag ser att du har skaffat nytt sällskap.” Hans ögon borrade plötsligt in sig i mig. ”Är flickan som nästan dödade dig verkligen bra att umgås med?”

Jag tittade ner i knäet och vågade inte säga något.

”Ursäkta mig Mr Newland.” hördes Tanyas förnuftiga röst. ”Om du är klar med att förolämpa oss skulle väl du kunna gå? Du gör så att vi inte kan koncentrera oss på spelet.”

Alla vände bort sina ansikten för att dölja sina skratt. Även Tyler.

Mr Newland fnös. ”Fräcka är de med. Kom Chris, sitt med mig där borta”

Chris rörde sig inte ur fläcken. ”Pappa. Jag vill att du går nu.”

De stirrade på varandra, så talade en oväntad röst plötsligt.

”Du hörde honom.” sa Tyler och tittade upp på Mr Newland. ”Stick.”

Nu var det Tyler och Chris pappa som stirrade på varandra istället. Men i deras ansikten försvann snabbt bestämdheten, och ersattes av förvåning. Mycket förbryllat, och kanske även lite förvirrat, granskade de varandra. Jag såg från den ena till den andra utan att förstå vad som pågick.

Så bröt Mr Newland plötsligt kontakten, sa adjö till Chris och gick. Tyler stirrade efter honom.

Jag tänkte fråga honom om vad det där varit, när den blåste av till pause och jag var tvungen att rusa ner. Jag gjorde det jag skulle, och när matchen var slut hade vi vunnit den.

Den kvart som vi och spelarna fick på oss att vila var skön. Vi cheerleaders hängde i omklädningsrummet, pratade och slappade. Alison rättade dem som gjort fel och sen var det ut igen. Vi gjorde vår ramsa och satte oss sedan på bänken för att titta på när bortalaget skulle göra sin.

Det var någonting som var bekant med det andra lagets cheerleaders. Jag tittade på tavlan och mitt hjärta hoppade över ett slag när jag såg att det var San Diego vi mötte.

Och där, bland bortalagets basketspelare, såg jag Justin.

”Nä, det kan inte vara sant!” utbrast Tyler mellan skrattattackerna.

”Det är sant, jag lovar!” skrattade jag.

Vi satt på min säng och skulle egentligen plugga, men istället pratade vi. Jag hade nyss berättat om en rätt rolig sak som hänt när jag var liten.

Tyler skakade på huvudet, fortfarande leende. ”Hur är det med fingret då?”

Jag himlade med ögonen. ”Det var bara ett nålstick, Tyler. Du borde inte bry dig med tanke på vad du går igenom.”

Jag ångrade orden så fort jag sagt dem. Vid påminnelsen om pappan slocknade Tylers leende, som om något slitit det bort från hans läppar, och vek undan blicken. Det var som att han stängt en dörr för mig.

I ett försök att få honom att öppna den igen böjde jag mig under sängen och tog upp något.

”Jag har något till dig.” sa jag och nynnade på en barnslig melodi medan jag lade fram en grön skrivbok framför Tyler, identisk med den förra.

”Åh.” sa Tyler och fick en besvärad min. ”Tack Alex, men jag kan inte ta emot det. Du har ju redan gett mig en förut.”

”Men vad ska jag göra av den då? Det står ju Tylers låtar på den.” sa jag och kände mig väldigt fyndig över att ha kommit med ett sådant argument.

”Låt mig åtmistånde betala tillbaka dig.” sa Tyler.

”Men det är ju en gåva!”

Så kivades vi om det där tills jag sa: ”Okej, såhär gör vi. Får du över 80% på matteprovet imorgon får du betala. Annars måste du godta den som en gåva.”

”Avgjort.” sa Tyler genast och böjde sig över matteboken. ”Det här blir lätt som en plätt.”

”De måste skämta med mig!” utbrast Tyler förfärat nästa dag medan han stirrade på sitt matteprov. ”79! 79!? En enda ynka procent ifrån 80!”

Han fortsatte att stirra på provet. Jag stödde mig mot hans axel och lutade mig mot honom, med ett segervisst flin.

”Verkar som att Gud är på min sida idag.” sa jag.

Han rufsade om mig i håret, retsamt och lekfullt. Jag skrattade och försökte avfärda hans hand, men då tog han bara tag om midjan på mig och började kittla mig för fullt. Jag försökte ta mig ur hans famn, men han var för stark, så tillslut fick jag helt enkelt tigga om nåd.

Plötsligt stod någon framför oss.

”Åh, hej Chris.” sa jag.

Tyler släppte mig direkt och hans ansikte blev hårt.

”Hej Alex.” sa Chris. Han mörknade då han såg på Tyler. ”Slater.”

Jag höjde ett ögonbryn. Sen när började Chris kalla Tyler vid hans efternamn?

”Newland.” sa Tyler kyligt.

De två killarna stod och stirrade på varandra, och jag förvånades över den fientlighet som fanns mellan dem.

”Vi ses.” sa Chris tillslut och gick. Tyler tittade efter honom.

”Okej…” sa jag långsamt. ”Vad var det där om egentligen?”

”Ingenting.” sa Tyler.

Jag fnös. ”Ja, det kunde jag ju se.”

Tyler borrade in sina ögon i mig. ”Det jag menade var, ingenting som du behöver bry dig om.”

För ovanlighetens skull stirrade jag tillbaka. Tillslut suckade jag och himlade med ögonen.

”Killar!”

På torsdagslunchen satt jag med mina vänner vid vårt vanliga bord. Jag hade nyss berättat om hur det gått på cheerleaderträningen, vilket var bra. Alison var sträng men en duktig ledare. Hon lät mig göra några solotrixs, vilket jag inte ha något emot. Jag hade verkligen glömt hur kul cheerleading var.

Tyler flackade med blicken mellan oss andra. Jag granskade honom. Hela dagen hade han velat berätta något, men inte sagt det.

Så kom det plötsligt.

”Min farsa ska bort i två veckor.”

Gaffel blev slapp i min hand medan jag gapande stirrade på Tyler. Vaddå bort? Varför då? Han kändes inte precis som den typen som bara reser bort sådär.

”Vars ska han då?” frågade Tanya. Varken hon eller Adam hade reagerat särskilt. De visste ju inte.

”New York. Grejen är den att han har hyrt ut vårat hus, så jag behöver någonstans att bo.” Det sista sa han lite tveksamt, medan han kikade på oss. Han kanske undrade om ha verkligen hade lov att fråga något sådant.

”Du kan bo hos mig!” utbrast Adam genast.

Tyler log sakta. ”Säkert?”

”Ja, skitsäkert! Det blir asgrymt! Kolla, vi kan dra i en madrass i mitt rum och…” så bara babblade han vidare.

När Tyler sedan reste sig för att hämta mer mjölk tömde jag mitt glas och följde efter. När han stod och fyllde på låtsades jag stå i kö bakom honom.

”Vaddå bort? Varför ska han resa?” viskade jag.

”Han har några ärenden i jobbet.” mumlade Tyler lågt.

”Vad har han för jobb då?”

”Det vill du inte veta.” Någonting i hans röst fick mig att tro det.

”Så då sa han åt dig att bo hos någon av dina vänner?” frågade jag skeptisk. ”Jag trodde att han inte visste att du hade några.”

”Det vet han inte heller.” sa Tyler. Han gav mig en bestämd blick. ”Och så ska det förbli.”

Senare på dagen var det idrott. Jag hade medvetet ’glömt’ mina ombyteskläder, så att Tyler inte skulle behöva sitta ensam på bänken. Så när lektionen började gick jag direkt och satte mig där.

”Ms Pettier, var har du ombyteskläderna då?” röt Mr Dime åt mig.

”Jag har tyvärr glömt dem. Förlåt, Mr Dime.” Jag log fejkat.

”Och du har väl också glömt dem.” muttrade läraren åt Tyler. ”Synd för er, för idag ska alla som inte kan vara med på gympan, vilket är ni, laga trasiga bollar i förrådet. Sätt gång, allt ni behöver finns redan där.”

Jag öppnade munnen för att protestera, men Tyler hann före. ”Självklart ska vi göra det. Kom nu Alex.”

Han ledde bort mig från en förvånad Mr Dime. Jag var också rätt överraskad.

”Vad sa du så för?”

”Ville bara se hans min.” Tyler flinade mot mig och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Hans leende var så fint och värmande, jag tyckte verkligen om det.

När vi sedan satt och sydde och tejpade bollar råkade jag sticka mig på nålen. Jagr inte beredd på det, så jag skrek till trots att det inte gjorde ont.

”Vad är det?” frågade Tyler genast.

”Inget.” sa jag snabbt. ”Stack mig bara.” Jag stirrade på den röda bloddroppen som trängde fram och kunde inte låta bli att grimasera.

”Få se.” sa Tyler och tog försiktigt min hand i sin, trots mina protester. Det var ju bara en litet nålstick. Ingenting i gämförelse med vad han var van vid.

Fast det sved faktiskt, så jag lät honom hålla kvar min hand. Hans hud mot min frambringade en massa konstiga, bubblade känslor som påminde lite om det jag känt med Justin, och samtidigt inte. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men det fick mig att rodna.

”Du stack dig djupt.” sa Tyler och mötte mina ögon. Det var som om världen stod stilla i det ögonblicket, då vi såg på varandra.

Så stack Mr Dime i huvudet och bokstavlige skrek: ”Sluta fåna er och jobba!”

Tyler släppte min hand som om han bränt sig och vek undan blicken. Hans kinder var blossande röda, och mina med.

På måndagen ansträngde jag mig för att vara helt normal, och inte som om jag nyss upptäckt att en av mina vänner blivit misshandlad i sex år, men det behövdes inte, för ingen fäste någon större uppmärksamhet på mig. Alla pratade om Chris och Dafne. Jag lyssnade på alla historier och kom slutligen fram till två enkla fakta:

Chris och Dafne var ihop igen.

Chris hade slutat i basket och Dafne i cheerleading.

Svårare en så var det inte.

Senare på dagen träffade jag Chris. Han var ensam, sånär på Fred. Det var rätt ovanligt, och jag frågade var alla hans anhängare var någonstans.

”Vet inte. Bryr mig inte.” svarade Chris och log. Fred sa hejdå till honom och vi stod ensamma.

”Så…” sa jag långsamt. ”Dafne alltså?”

Chris skrattade och rodnade lite lätt. ”Ja. Hon är inte som du tror, faktiskt.”

”Hur är hon då?” frågade jag.

”Snäll. Rolig. Hon är annorlunda när man är ensam med henne.”

Jag mindes den gång då hon och jag varit ensamma i omklädningsrummet och vi pratat om våra ex, och insåg att det var sant. ”Jag förstår.”

”Hej, Alex.” sa en tjejröst. Alison, en tjej i cheerleaderlaget som var både snäll och smart, men dock rätt hård, kom fram till oss. Chris ursäktade sig och försvann bortåt korridoren.

”Hej Alison.” sa jag. ”Hur är läget?”

”Läget är fint.” log Alison. Tack vare hennes mörka hy såg hennes tänder skinande vita ut. ”Väldigt fint faktiskt, eftersom jag har blivit den nya kaptenen för cheerleaderlaget. Och jag vill ha dig med igen.”

Ett lyckorus fyllde mig. ”Säkert? Åh tack Alison!” Jag kramade henne.

”Tatt lugnt nu tjejen.” sa hon och lösgjorde sig. ”Det är träning imorgon och på torsdag. Se till att komma, för i helgen är det Sun Beach Cup. Lag från hela Kalifornien kommer, så vi måste vara i topptrim.”

”Jag kommer.” lovade jag.

”Bra.” sa Alison kort och försvann sedan.

Efter skolan var jag tvungen att gå till kuratorn igen.

”Välkommen tillbaka Alexandra.” sa hon svalt och tittade ner i sitt block.

”Jag vill bli kallad Alex.”

”Självklart.” sa hon svävande. ”Din vän Chris är nu åter ihop med Dafne har jag hört. Hur reagerar du på det?”

”Jag är väl glad, för deras skull alltså.” sa jag.

”Du är inte svartsjuk på Dafne?”

Hade hon inte fattat än att jag inte var intresserad av Chris? ”Nej. Varför skulle jag vara det?”

”Varför skulle du?”

”Jag vet inte! Jag är inte svartsjuk.” röt jag. Ursh, när skulle jag slippa det här?

”Självklart. Och varför tror du att du reagerar såhär?”

För att du är jävligt dryg. ”Vet inte. Vad tror du?”

”Det är inte du som ska ställa frågor lilla vän. Lämna det åt mig. Så varför tror du…”

Jag suckade och sneglade mot klockan. Tjugo minuter kvar. Suck.

För att fira att statistiken har stigigt (och för att det här stycket måste skrivas så) är det här kapitlet skrivet ur Chris synvinkel och dubbelt så långt som vanligt.

Coach Trimsburry satte igång med sitt vanliga pepptalk, men jag lyssnade som (vanligt) inte.  Jag tänkte på de samtal jag nyss haft med Alex. Hon hade ju rätt. Inte kunde väl farsan få bestämma över mitt liv. Jag borde kanske sluta i basket, liksom bara för att visa honom att han inte kan bestämma över mig?

Jag sneglade på cheerleaderna, där de var igång med sin ramsa. Alex var verkligen duktig på att hoppa och trixa (jamen vad kallar man det då?!). Det förvånade mig att hon var här, så vitt jag hört hade Alex blivit utsparkad ur laget efter att ha örfilat Dafne.

Vilket ledde min blick till henne. Åh Dafne. Vad de flesta inte visste var att under den där sminkande ytan, fanns en snäll och rolig tjej. Sorgligt nog hade den tjejen bara visat sig när Dafne och jag varit ensamma. När andra var omkring var det som om hon hela tiden behövde bevisa något för alla. Det var därför som jag gjort slut.

Både jag och Dafne gillade fortfarande varandra, men aldrig att vi skulle erkänna det! Istället stötte jag på andra tjejer, till exempel Alex, och hon hånglade med första bästa kille. Jag suckade och undrade när vi skulle sluta såra varandra.

Så satte spelet igång. Jag kopplade bort mig från tjejer och pappor och bara var helt inne i spelet.  När det blåste av för paus ledde vi med 8-2.

Jag bestämde mig för att prata med Dafne. Någonting med samtalet med Alex hade fått mig att vilja ta tag i mina problem.

Hon stod framför klungan med tjejer och pratade med dem. Många av dem spärrade upp ögonen när de såg mig, vilket fick Dafne att vända sig om.

”Åh.” sa hon överraskat.

”Kan jag få prata med dig?” frågade jag och ignorerade fjärilarna i magen.

”Kan det vänta till efter matchen?” frågade hon med ett höjt ögonbryn.

”Visst.” sa jag och kunde inte låta bli att känna mig lite småsur över att hon nekat mig. Så gick jag.

Resten av matchen spelades och vi vann. Yoho.  Jag brydde mig inte, och var inte med på lagets firande. Jag styrde stegen direkt mot tjejernas omklädningsrum och tänkte vänta utanför. Men jag var inte ensam om att ställa mig där.

Lutad mot väggen mittemot dörren till omklädningsrummet stod den där Tyler. Han hade huvan på sin svarta munkjacka uppdragen och händerna djupt i fickorna. Han såg väldigt gangsteraktig ut.

Faktum var att Tyler gjorde mig rätt osäker, men jag visade det inte utan bara ställde mig bredvid honom.

”Tja.” hälsade jag och nickade så där coolt. ”Letar du efter någon att råna?”

Jag tyckte det var rätt kul, men tydligen inte Mr Gangster. Han vände långsamt på huvudet och stirrade på mig.

”Ey, jag skämtade bara.” sa jag lättsamt och fyrade av ett leende. ”Vad gör du här?”

”Väntar.”

”Jag med.” Jag skruvade obesvärat på mig. ”Du väntar på Alex den sköna och smarta va?”

Han tittade än en gång på mig. Jag tyckte inte alls om hans blick. Han tittade på mig som om jag vore otroligt dum. Och det var jag ju inte.

”Ja.” sa Tyler som svar. Han såg på mig igen, med samma blick.

”Tittade inte på mig sådär!” röt jag. Slut på bussiga klubben.

”Som om vad?” frågade killen tonlöst.

”Som om du tycker jag är dum! Bara för att du är fattig och korkad och du ingen rätt att tycka så!” Hjälp! Vad sa jag nyss?

Tyler stirrade på mig och ställe sig sakta framför mig på ett väldigt hotfullt sätt.

”Vad sa du?” sa han lågt. Hans ögon kändes lysande gröna och på något vis läskiga.

Fast inte kunde jag backa för det. ”Du hörde mig.” sa jag stöddigt.  ”Du är bara avundsjuk på mig, för att jag har allt och du har inget.”

Ett leende letade sig långsamt fram på Tylers läppar. Fast det fanns inge glädje i det.

”Avundsjuk?” sa han. ”På dig? På vad snarare?  Du är bara blank, Newland. Visst är ditt yttre tjusigt. Fräst hår, perfekt ansikte, nya kläder…” Han tog tag i den skjorta jag bytt om till efter basketen, och gned tyget mellan tummen och pekfingret. Han stirrade fortfarande in i mina ögon. ”Men jag ser vad som finns bakom allt det där. Ingenting. Du är helt tom inuti, Newland.  Helt blank.”

Jag inbillade mig att hans ord inte rörde mig det minsta, men sanningen var att jag kände mig sårad. Och därför slog jag tillbaka.

”Vad har du för rätt att säga det där?” utbrast jag argt. Jag borde ge fanskapet en käftsmäll, men något sade mig att jag skulle få tiofalt tillbaka. Så jag fick använda ord istället. ”Jag har åtminstånde vänner. Dig tycker ingen om.”

Tyler vände bort blicken. Han kanske äntligen backade. ”Alex…” började han.

”Alex låtsats bara vara din vän!” ropade jag. ”Hon tycker bara synd om dig, fattar du väl. Och likadant är det med Tanya och…” Vad hette han nu? ”…Adrian!”

Tyler kastade en irriterad blick på mig. ”Han heter Adam, och det jag menade var att Alex kommer nu.”

Jag vred på huvudet och såg att han hade rätt. Tjejligan var på väg hit, med Dafne i spetsen.

”Det här är inte över.” sa jag till Tyler och gick sedan Dafne till mötes.

Hennes kompisar fnissade men Dafne behöll ett pokerface hon borde få pris för, och stannade framför mig med en ointresserad min. Men jag visste nog att hennes hjärta bultade lika hårt som mitt.

”Så…” sa mitt ex och slängde med sitt långa, silkeslena hår. ”Vad ville du prata om?”

”Mellan fyra ögon kanske?” sa jag och tittade på hennes anhängare. De fnittrade igen och såg sedan Dafne gå iväg med mig. Vi ställde oss långt bort, i en tom korridor.

”Så vad är det?” frågade Dafne och lutade sig tillbaka mot väggen.

Jag stäckte fram handen och drog försiktigt bort hennes maskara. ”Du har alltid varit finare utan så mycket smink.”

Hon försökte spela oberörd, men jag såg att hon rodnade. ”Jag gillar smink. Kan du komma till saken?”

Istället för att prata vidare kupade jag handen mot hennes kind och kysste henne. Hon reagerade direkt, precis som jag. Alla tidigare tankar släppte och min kropp brann. Jag lindade in fingrarna i hennes hår och drog henne tätt intill mig. Dafne lade armarna bakom min nacke och minskade avståndet mellan oss ännu mer. Jag lät händerna glida under hennes linne och som svar sänkte hon handen till min häck.

När vi slutligen slet oss ifrån varandra var vi båda andfådda.

”Okej.” flämtade hon. Hennes ögon lyste och hon var inte längre den där bitchen, utan den tjej som jag älskade. ”Vad ville du säga med det där?”

”Att jag fortfarande är kär i dig och vill bli din pojkvän igen.” svarade jag. ”Men jag vill att du ska vara dig själv, även när andra är med.”

Dafne bet sig i läppen och log. ”Hur då mig själv?”

”Jag vill att du ska vara den här personen…” Jag tog tag om hennes axlar. ”Även när andra är med.”

Hon var tyst och vi bara såg på varandra. Så fick jag en idé.

”Jag tänker sluta i laget.” sa jag, och hon spärrade upp ögonen. ”Du kan sluta som cheerleader! Då blir vi båda kvitt från allt det där! Kom igen Dafne. Då slipper vi allt, all press och förväntningar. We breaking free!” sjöng jag. Hon fnittrade. ”Snälla Dafh.”

När jag använde hennes gamla smeknamn smälte hon. Hon log, sött och busigt, inte så där falskt och hon sa: ”Okej.”

På morgonen vakande jag av ett pling från mobilen, som talade om att jag fått ett sms. Jag stirrade upp i taket och orkade först inte kolla det. Jag tänkte på igår. På kvällen hade jag åter igen bett Tyler om att inte gå tillbaka, fast han hade gjort det ändå.

”Du kan bo under min säng.” hade jag föreslagigt. ”Mina föräldrar jobbar ändå så mycket, de märker det inte.”

Han hade lett. ”Tack för erbjudandet, men jag måste tillbaka. Se inte på mig sådär, Alex. Jag klarar mig. Han är antagligen så bakfull att han max slänger mig några glåpord.”

Jag hade insett att jag inte skulle vinna den här striden. ”Okej. Men kom imorgon.”

”Så fort jag kan.”

Jag suckade och sträckte mig efter telefonen. Till min förvåning var ett från Dafne. När jag hade varit med i cheerleaderlaget hade jag bytt nummer med alla tjejerna, alltså även med dens kapten.

5 tjejer är sjuka och kan inte komma på matchen idag, stod det. Kan du hoppa in?

Så nu ville hon ha med mig! Min första reaktion var att vägra, men sen kom jag på hur kul det egentligen var med cheerleading. Jag gav mig med en suck.

Visst kommer. När? skrev jag. Svaret kom genast: 13.00

Klockan var elva nu. Jag klev upp och klädde på mig. Jag kanske var lite ur form, men om jag åkte tolv så skulle jag hinna värma upp och lära mig rörelserna.

Kvart i tolv kom Tyler, åkande på sin skateboard.

”Hej.” hälsade jag glatt och granskade honom för att se om han fått yttligare några skador sen igår. Det hade han inte.

”Ska du någonstans?” frågade han och tittade på väskan jag höll i handen.

”Jo, jag ska hoppa in för några i cheerleaderlaget. Det är en match idag. Du kan väl följa med om du vill?” frågade jag hoppfullt.

”Och vara en cheerleader?” Han såg konstigt på mig.

Jag skrattade till. ”Nej, och titta på matchen dummer.”

”Jaha. Jomen, det gör jag gärna.” sa han lätt rodnande och följde med mig ut till bilen.

I gympasalen var redan basketlaget och cheerleaderna, både borta och hemma, på plats.  Dafne skuttade snabbt fram till mig. De hade fått nya dräkter; nu hade de linnen och lite för korta kjolar.

”Alex, gud va bra att du kom!” utbrast Dafne och kastade sig om halsen på mig. Jag och Tyler utbytte undrande blickar. ”Kom, vi måste skynda oss och lära dig stegen!”

Så fick hon syn på Tyler och tystnade snabbt. ”Ja…” sa hon tvekade. Ha! Hon var rädd för min vän. ”Vi är där borta.” sa Dafne snabbt och försvann sedan.

”Är inte det där tjejen du bitchklappade?” frågade Tyler och såg efter Dafne.

”Jo.” sa jag. ”Man är Dafnes vän när det passar henne.”

Jag log mot honom och pekade mot läktaren. ”Skaffa dig en plats nu, så ses vi senare.”

Jag sprang iväg till de andra tjejerna. De verkade uppriktigt glada över att se mig. Under ledning av Dafne visade de mig sedan ramsan som de jobbade med. Så fick jag en egen cheerleader-dräkt som jag fick gå och sätta på mig. Den var lite för stor vid höfterna för mig, men fick duga. Sedan värmde jag upp och började träna. Ramsan var inte särskilt svår och det gick snabbt för mig att lära mig den. Under tiden kom fler och fler åskådare och satte sig på läktaren. Jag såg att Chris föräldrar fanns bland dem. Verkar som att Chris skulle spela idag. Det hade han inte gjort sedan olyckan.

Komiskt nog dök Chris upp bredvid mig just när jag tänkte det.

”Hallå där.” log han mot mig.

Jag log tillbaka. ”Hej Chris. Ska du spela idag?”

”Jo, farsan tvingade mig.” sa han utan att se på mig.

”Vaddå ’farsan tvingade mig’? Vill du inte spela?” frågade jag.

”Jo, klart jag vill spela.” sa han. ”Men jag… ärsh, du ska inte behöva höra det.”

”Jo, berätta!” insisterade jag och drog med mig honom åt sidan, så att de andra inte kunde höra. ”Vad?”

Chris suckade. ”Jag tycker om att spela basket, men min pappa vill att jag ska försörja mig på det. Att jag ska bli världsbäst och så. Men jag vill bli… äh, det är löjlig.”

”Vad vill du bli, Chris?” sa jag uppfodrande.

Han suckade, och sa sedan som om det vore det töntigaste i världen. ”Jag vill bli bilmekaniker.”

”Men Chris, det är ju perfekt! Du är ju jätteduktig på bilar!”

Han stirrade på mig. ”Vet du hur lite lön en bilmekaniker tjänar?”

Jag lade armarna i kors. ”Är det pengarna du oroar dig för?”

”Inte jag. Min pappa. Eller han skulle i alla fall göra det, om han visste om att jag ville bli mekaniker.”

”Din pappa kan inte få styra ditt liv.” sa jag bestämt. Dafne vinkade åt mig. ”Jag måste gå nu, men tänk på det jag nyss sa.”

Så vi satte igång med att städa. Jag försökte bara bete mig normalt hela tiden, men efter ett tag upptäckte jag att jag inte behövde låtas. Jag behövde bara slappna av, skämta lite grann och njuta av de sällsynta tillfällen Tyler skrattade. Tillslut vande jag mig vid åsynen av sårtejpen i hans tinning, och brännmärkerna på hans armar som visades upp i den tröja jag dragigt fram åt honom, ur min pappas garderob.

”Vad tyckte du då om filmen igår?” frågade jag, medan vi satt ute i bilen och gnuggade för glatta livet med trasor för att få bort blodfläckarna. Jag väntade förväntansfullt på svaret, för som sagt älskade jag den filmen.

”Ehm, den var bra.” sa Tyler frånvarande. ”Jag gillade slutet.”

Jag gav honom en menande blick. ”Du somnade efter häften, Tyler.”

Han log snett och gav mig en liten skamsen blick. ”Avslöjad. Jag hängde inte med i handlingen, ärligt talat. Jag var nog rätt utslagen.”

Så började jag genast berätta allt om Just Like Heaven.

När vi slutligen var klara med alla sysslor skulle mina föräldrar snart komma hem, så vi lämnade huset. Först gick vi till skateboardparken, där vi bara slappade och tittade på medan de andra åkte.

”Hur kom det sig att du började åka skateboard?” frågade jag.

”Jag brukade komma hit redan som liten, när jag ville vara ifred.” började Tyler berätta. ”En dag hade någon glömt kvar sin bräda. Jag lånade den och började åka.” Han log, borta i minnet. ”Jag älskade det direkt. Jag lämnade kvar brädan, så att den som glömt den kunde hitta den igen. Men den hämtades aldrig, utan bara låg kvar där, dag efter dag. Så tillslut tog jag hem den.”

”Är det samma som du har nu?”

”Ja.” log han.

Vi var tysta en stund.

”Så…” sa jag och undrade hur jag skulle fråga det här. ”…hur lärde du dig liksom, att dyrka upp lås då?”

Tylers ansikte mörknade. Han var tyst så länge att jag inte trodde han skulle svara, men så berättade han, dovt:

”När jag var tretton år så började allt gå nedför. Jag orkade inte längre med mitt liv, så… jag började dricka och röka. Och… ta droger.” Hans smärtfyllda röst fångade mig och fick mig att frysa fast. ”Jag snattade också, och började göra inbrott. Lärde mig att dyrka upp lås genom det där.”

Jag hade svårt att föreställa mig att Tyler drack, rökte, tog droger och gjorde inbrott. Det kändes som att han stod för allt det motsatta.

Men jag såg och hörde på honom att det var sant.

”Vad… Vad hände sen?” frågade jag lågt.

”Jag satt på bron där borta en kväll.” sa Tyler och pekade på en cykelbro. ”Jag rökte, och så gick det förbi en mamma med hennes son. Och sonen frågade vad det var som luktade så äckligt.” För första gången tittade Tyler på mig. ”Det var min cigarett. Det var då jag insåg, att jag höll på att bli som han.” Han mötte mina ögon och jag kunde se den rädsla som han känt då, då han insåg att han höll på att bli som sin pappa. Tyler vek bort blicken och tittade ut över parken. ”Så då slutade jag med allt. Det var svårt först, för jag hade ju blivit beroende, men sen dess har jag varken druckit sprit eller rökt.”

”Eller tagigt droger heller, antar jag.” Dumt skämt Alex.

Fast det funkade. Tyler log, och lite av mörkret i hans ansikte försvann. ”Nej, inte droger heller.”

Jag vakande av att solen stack mig i ögonen. Det förbryllade mig lite, eftersom mitt fönster vetter mot väst och därför inte tar in någon morgonsol.

Så slog jag upp ögonen och mindes allt som hänt igår. Tårar steg upp i mina ögon, men jag torkade snabbt bort dem innan de hann rinna. Jag vred mig i soffan och tittade på Tyler, som sov djupt. Han såg annorlunda ut än när han är vaken, liksom… fridfullare. Alla bekymmerrynkor som jag vanligtvis inte tänkte på, hade slätats ut och han såg flera år yngre ut. Jag satt mig upp och betraktade honom full av ömhet. Jag önskade att jag kunde skydda honom från allt ont.

Jag reste mig upp och upptäckte att det var lite kyligt i luften. Tylers munktröja låg på golvet där han lämnat den, och eftersom det var det närmaste plagget tog jag upp den och drog den på mig. Den doftade av Tyler alldeles speciella lukt, som jag inte kunde beskriva men ändå älskade.

Så fick jag syn på blodfläckarna på den och bestämde mig snabbt för att tvätta den. Så jag slängde in den i tvättmaskinen tillsammans med min kofta (den som Tyler haft runt huvudet). Sen gick jag till köket och började göra frukost. Att blanda juice och breda mackor uppslukade mig så mycket att jag inte märkte Tyler förrän han stod lutad mot dörrkarmen till köket.

”Åh, god morgon.” hälsade jag snabbt.

”God morgon.”

Min blick fastande på ärren på hans bara överkropp, men sedan kunde jag plötsligt inte sluta stirra för jag hade upptäckt en sak. Tyler var jävligt het utan tröja. Tanken for i mitt huvud innan jag kunde hejda den. Varför tänkte jag att min vän var het? Det är ju…

”Vad är det?” frågade Tyler lite obekvämt. ”Du stirrar liksom.”

Jag slet undan blicken och dolde mina blossande kinder under håret. ”Jag kom bara att tänka på din tröja. Jag tvättar den, där uppe, i tvättmaskinen, med min kofta. De blev ju blodiga.” Usch vad jag babblade!

Tyler hejade sig, med handen halvvägs upp till håret, som om han kommit på något.

”Fan.” sa han lågt och dunkade huvudet mot väggen. ”Blodade jag ner ditt bilsäte?”

”Ja.” sa jag. Det hade jag inte tänkt på.

”Jag ska tvätta bort det.” försäkrade Tyler mig.

”Och jag ska hjälpa dig med det.” sa jag och räckte honom ett glas juice och en macka. Han började äta dem efter en otydlig blick på mig.

Vi åt båda två under tystnad. När Tyler var klar sa han: ”Tack för allt, Alex, och hejdå. Jag måste tillbaks nu.”

Jag frös till inuti. ”Tillbaks till…” gangsterområdet du bor i. ”… ditt hem?”

”Det är inte mitt hem.” invände Tyler häftigt. Han vek undan blicken och mumlade: ”Det är bara ett ställe jag råkar bo på.”

”Jag låter dig inte gå tillbaka.” sa jag allvarligt. ”Inte till den där… mannen. Kan du inte stanna?” bad jag.

Han vek sig under min blick. ”Han är nog troligtvis bakfull hela dan.” Jag visste att han menade sin pappa. ”Jag behöver inte komma tillbaka förrän ikväll.”

Nåja, det var väl det bästa jag skulle få. ”Bra.”

Tyler såg mot klockan som satt på väggen. ”Du skolkar. Ovanligt för att vara du.”

Han hade rätt. Klockan var tio, jag hade missat två lektioner. Men en missad skoldag, vad spelar det för roll egentligen? Förut skulle jag ha brytt mig, men inte nu. Gårdagen hade förändrat mig. Den hade gjort mig medveten om livets mörka sida.

”En dag gör väl inget.” sa jag. ”Vi kan umgås istället.”

Tyler smålog. ”Och göra vad?”

”Tja, först ska vi städa.” sa jag. ”Vi har mycket att ta itu med.”

”Sex år alltså?” sa jag lågt och lät det sjunka in. Tyler har blivit misshandlad av sin egen pappa i sex år.

Tyler nickade. ”Förlåt för att jag ljög för dig. Det var för din egen skull.”

Jag förstod det. ”Du måste anmäla honom.”

Han ruskade på huvudet.

”Tyler, han har slagigt dig blodig!” utbrast jag. ”Om inte du gör det så gör jag det.”

”Nej!” ropade Tyler och tittade upp på mig. Hans ögon låste fast mig, som många gånger, och var fyllda med bestämdhet och rädsla. ”Nej, Alex, du får inte berätta om det här för någon. Inte ett knyst! Lova!”

Jag kunde inte säga nej till honom. ”Jag lovar, om du berättar varför du inte vill det.”

Han tittade bort igen. ”Jag anmälde honom en gång. När jag var tolv. Farsan fick reda på det och hann städa huset och fixa till sig själv. Polisen kom och åkte, utan att misstänka honom. Efter så… han… Jag var tvungen att ligga på sjukhus i en vecka.”

Jag hörde kuratorns röst: bruten näsa, krossad käke, axel ur led…

”Jag kan inte fatta det.” sa jag lågt, mest till mig själv. ”Att jag inte anade någonting.”

Vi satt tysta. Utanför körde en bil förbi.

”Du borde köra tillbaka mig nu.”

Jag stirrade på Tyler som om han vore galen, vilket han var just nu.

”Är du dum? Du kan inte åka tillbaka! Du får sova över hos mig inatt.” utbrast jag.

I nästa sekund hade jag rest mig upp för att hämta sovgrejer. Tyler kunde få sova i soffan han var i nu. Jag ville inte lämna honom på undervåningen, så jag fick helt enkelt sova i soffan bredvid. Jag hämtade två kuddar och samma antal täcken.

”Du får överleva med ett blommigt täcke.” sa jag när jag kom tillbaka och räckte honom det.

Tyler log nästan och lade täcket i en hög, och kudden jag räckte honom lutade han mot ett av armstöden. Jag bäddade åt mig själv och försökte låta bli att snegla mot Tyler. Misshandlad, Misshandlad ekade i mitt huvud. I sex hela år.

Jag gick till kylen och plockade ut lite pannkakor som jag serverade sedan med sirap. Vi åt under tystand. Klockan var tio när vi var klara och jag ansåg att vi lika gärna kunde lägga oss nu.

”Jag ska bara byta om och så.” sa jag till Tyler. ”Sen kan vi väl typ sätta på en film eller nåt?”

Han nickade och jag gick, borstade tänderna och bytte om till den stora t-shirt jag sov i. Den tillhörde min pappa och räckte mig en bit nedanför rumpan.

”Så…” sa jag och försökte för Tylers skull vara så normal som möjligt. ”Vad vill du se?”

”Spelar ingen…” började Tyler, vände på huvudet och fick syn på mig. Han stirrade ett ögonblick på mina bara ben och vände sedan snabbt bort huvudet, efter att ha dragit efter andan. ”…roll. Välj du.”

Jag rodnade (fråga mig inte varför) och gick fram till tv:n. Jag valde filmen Just Like Heaven (min favorit) och satte på den. Under tiden som jag bläddrade mellan menyn tog Tyler av sig tröjan och skorna, och kröp ner under täcket.

Slutligen var filmen igång och jag gick och lade mig i min soffa. Jag hade sett filmen tusen gånger förr, så jag behövde inte kämpa för att hänga med i handlingen. Vilket var skönt, för min hjärna var fortfarande avslagen av chock.

”Alex.” sa Tyler.

”Hm?”

”Tack igen. För allting, för att du hjälpte mig. Du…”

Jag vred mig och tittade på honom, på grund av hans tonfall. Han lät som nervös men allvarlig. Han mötte stadigt min blick i dunklet och avslutade: ”Du är underbar.”

”Var är vi?” mumlade Tyler och blinkade.

Jag hade just parkerat på min uppfart. Jag steg ur bilen och gick runt till Tyler. Han satte sig mödosamt upp, vilket var bra. Ett tecken på att han var mer vid medvetandet nu.

”Hemma hos mig.” svarade jag och öppnade dörren åt honom. Jag lade hans arm runt mina axlar och började stötta honom mot dörren.

”Men dina föräldrar?” frågade Tyler lågt.

”De är borta, minns du väl? Kom nu.”

Jag öppnade dörren och drog honom till vardagsrummet, där han föll ihop i en soffa. Jag skyndade mig iväg för att hitta saker att sköta om honom med. När jag kom tillbaka var det med en trasa och en skål med varmt vatten, bomull, sårtejp, en salva mot brännsår och värktabletter. Jag ställde ner allting på soffbordet framför Tyler, som hade en klar blick nu. Han drog hjälpsamt av sig tröjan så att jag kunde nå såren bättre. Jag bet mig i läppen för att inte flämta, men min blick avslöjade nog min förfäran ändå.

Tylers armar var täcka av små, runda brännmärken, likadana som det han nyss fått på handryggen. På bröstkorgen, främst axlarna, fanns massor av ärr. Stora, nya, små och gamla. I den högra axeln fanns ett öppet och djupt skrapsår som det blödde flitigt ifrån. På hans mage fanns flera, stora blåmärken.

Jag vek undan blicken och vred ut trasan. Samla dig. Så började jag att försiktigt torka av blodet från hans axel. Allt blod gjorde mig illamående, men jag visade det inte.

Dock verkade Tyler se det ändå, för han tog trasan ur min hand och började torka bort det själv. Det syntes att han plåstrat om sig själv många gånger förut. Med vana händer torkade han först bort blodet både från axeln och ansiktet. Sen tog han lite bomull, pressade det mot såret i tinningen och tejpade fast den med sårtejpen. Sen tog han det största plåstret (ett som täckte hela min handflata) och tejpade det över såret i axeln.

Jag räckte fram salvan och värktabletterna. Han svalde dem utan vatten, skakade på huvudet åt salvan och drog sedan åter på sig tröjan.

”Tack.” sa han i tystnaden som följde. Jag nickade bara.

Jag satt och tittade på honom och Tyler stirrade på sina händer.

”Du ehm…” sa han tillslut. ”Du måste ha många frågor.”

Om jag hade. ”Tänker du svara ärligt på dem?”

Han nickade tyst. Jag tog ett djupt andetag och undrade var jag skulle börja.

”Vem är han? Mannen som… gjorde det här.”

Tyler gav mig ett kort, förvånat ögonkast. ”Jag trodde du förstod det.” sa han. ”Det var min pappa.”

Jag gapade. ”Din pappa?!” Det gjorde det hela ännu värre. Hur kan en förälder göra så mot ens barn?

Tyler ryckte på axlarna. ”Steven Slater, heter han.”

Det gick runt i huvudet på mig. ”Men varför?”

Han tvekade. ”Det är komplicerat.”

Jag lutade mig tillbaka i en soffa jag satt i. ”Jag har tid.”

Tyler suckade. Så började han berätta, tveksamt och trevande.

”Det hela började väl med min mamma. Hon och farsan grälade mycket och… han slog henne ibland. Så en dag, när jag var tio, stack hon. Bara sådär, utan ett ord. Och då… ja, då gav sig farsan på mig istället. Han erkänner det aldrig, ens för sig själv, men han är livrädd för att jag också ska sticka. Att han ska bli ensam. Han, ehm slår mig för att jag ska se hur stark han är antar jag. För att jag ska bli rädd och stanna. Han hotar mig också, med att om jag skulle sticka så skulle han hitta mig och slå ihjäl mig. Och ja, det var väl allt.” Tyler avslutade sin historia och återgick till att stirra ner i sitt knä.

När jag hörde ytterdörren slå igen, ett tecken på att mannen gått, steg jag ur garderoben. Det var svårt att få kroppen att lyda, eftersom min hjärna inte verkade fungera. En tanke som lyckades tränga igenom töcknet var att Tyler hade blivit misshandlad nyss. Att han antagligen blivit det länge, att alla de där skadorna inte alls kom från skateboardingen.

”Tyler.” försökte jag säga, men det hördes bara ett kvidande.

Han låg ner på golvet och flämtade. Mina ben ville inte bära mig längre, och jag sjönk ihop bredvid honom. Det kändes som att det var blod överallt, trots att det bara täckte halva hans ansikte och fläckade bitar av tröjan.

”Förlåt Alex.” viskade han. ”Det var aldrig meningen att du skulle få veta någonting.”

Jag bara skakade på huvudet. Varför bad han om ursäkt?

”Du borde gå.” sa Tyler. Hans ögon öppnades och mötte mina. ”Annars kanske… kanske han kommer tillbaka och…”

Äntligen hittade jag rösten. ”Och lämna dig här? Är du galen?”

På något sätt hittade jag en bit styrka i och med instinkten att jag måste få Tyler härifrån. Jag lirkade försiktigt in armen runt hans bröstkorg och reste mig upp med Tyler stödd mot mig. Hans ögon var lite dimmiga, han höll på att förlora medvetandet.

”Tyler.” sa jag ostadigt. ”Du måste hålla dig vaken nu, okej? Till dess att jag fått ut dig till bilen, måste du vara vaken.”

Jag började gå med Tyler bredvid mig. Det var tungt, men det gick. Långsamt stapplade vi ut på gatan och vidare till min bil. Tyler mumlade saker under tiden, om att jag borde lämna honom för han skulle tydligen klara sig, och att han var ledsen för det här. Jag viftade bort allting och kämpade för att hålla mig fokuserad.

Jag öppnade bildörren och Tyler bredde ut sig över baksätet. Två sekunder senare hade han svimmat. Jag drog klumpigt av mig koftan och band den runt Tylers huvud för att stoppa blodet från att rinna, så långt kunde jag tänka. Så satte jag mig i förarsätet, försökte samla mig med några andetag och körde sedan ut från Hillytonroad.

Det som nyss hänt kändes overkligt. Som om jag snart skulle vakna och upptäcka att allt bara var en mardröm. Att Tyler inte alls blivit misshandlad, aldrig blivit, att hans gata var som vilket annan San Fransisco-gata som helst, med vita stora hus och blåa pooler.

Okej, tänk nu, sa jag åt mig själv. Du har alltså upptäckt att Tyler bor i något sorts gangsterområde. Han bor tillsammans med en man som brukar misshandla honom. Han ljög flera gånger för mig. Och nu ligger din vän i baksätet, medvetslös och blödande.

Jag kastade en blick på mig själv i spegeln, och upptäckte först då att jag grät. Hur länge hade jag gjort det egentligen?

Jag torkade bort tårarna samtidigt som Tyler rörde sig i baksätet. Han var vaken igen.

”Vars åker du?” mumlade han lågt.

Var inte det uppenbart? ”Till sjukhuset.”

Tyler spärrade upp ögonen och verkade vakna till. ”Nej!” utbrast han skrämt. ”Nej, inte till sjukhuset! Åker jag dit fler gånger än jag redan gör kommer de att misstänka något! Snälla Alex, inte till sjukhuset.”

När han bönade till mig sådär kunde jag inte säga emot. Jag vände om vid första bästa tillfälle och började köra hem till mig istället.

”Tyler, varför…” började jag, men upptäckte att han svimmat igen.

Så jag ställde mig själv en fråga istället: Varför hade jag inte anat något? Varför hade jag bara slukat alla hans lögner?

Svaret var faktiskt enkelt. För att jag litade på Tyler.

Och trots allt, så gjorde jag det fortfarande.