Okej, jag var väl inte helt ärlig när jag berättade för mina föräldrar om mitt körkort: jag lade till att jag fått provköra först och så, men än sen? De blev glada i alla fall.

Och bäst av allt: De lovade att imorgon, på min namnsdag, skulle jag och pappa åka och köpa en bil till mig.

Den förste som fick höra den här nyheten var Adam, som kom för att hämta mig på morgonen. Dock surade han bara.

”Jag har en idé.” sa Adam, men utan sin vanliga entusiastiska  röst. ”Vi åker och hämtar upp Tyler, som en överraskning för honom. Jag fick veta via Internet igår att han bor på Hillytonroad 13.”

Jag frågade inte varför han kollat upp det på nätet, utan bara nickade och sa att det var en god idé. Vi hann upp Tyler när han just kommit ut från sin gata. Han ramlade nästan av skateboarden när vi tutade på honom. Vår vän stirrade först på oss en sekund med skrämda ögon och hoppade sedan in i baksätet.

”Shit vad ni skrämde mig.” sa han skärrat och drog handen genom sin lugg, så att den bara blev ännu rufsigare. ”Vad gör ni här?”

”Hämtar upp dig.” muttrade Adam.

”Var är Tanya?” frågade Tyler och drog över huvan på sin tröja.

”Hon från skjuts av Fred.” sa Adam och gjorde sin röst löjlig när han sa Freds namn.

Jag och Tyler såg på varandra. Vi båda hade fått nog av den här sortens Adam.

”Okej Adam, du får faktiskt ta och ge dig nu.” sa jag bestämt.

Blicken som han gav mig skämde mig nästan. ”Vaddå ge mig?”

Tyler ryckte in. ”Sen Tanya började träffa Fred har du blivigt en väldigt otrevlig kille.”

Mitt i prick. ”Du är bara sur hela tiden.”

”Är jag väl inte!” utbrast Adam.

”Är du väl visst.” sa jag och Tyler i kör.

Adam suckade och verkade ge sig. Han såg ångerfull och lite generad ut.

”Det är bara det…” Han gjorde en gest med händerna. ”Den där Fred. Han är inte bra för henne.”

”Och varför inte det?” frågade jag försiktigt.

”Varför?!” utbrast Adam och tände till igen.  ”Vad sägs som att han får henne att skolka, räcker det som ett ’varför’?!”

Det blev tyst i bilen. Så sa Tyler med en förnuftig röst: ”Jag tror att du bara är svartsjuk.”

”Svartsjuk?! Jag?!” Adam fnös. ”Varför skulle jag vara svartsjuk?”

Tyler och jag utbytte en blick och tittade sedan menande Adam, som vred sig under våra blickar. Han suckade igen.

”Okej, jag kanske är lite svartsjuk då.” mumlade Adam. Äntligen! Ett erkännande! ”Jag fattar inte varför!” fortsatte han. ”Jag har aldrig varit svartsjuk förut på någon av Tanyas killar. Fast… ingen av dem har ju varit Fred.”

”Du kanske helt enkelt bara borde…” Jag slog ut med händerna. ”Du vet, berätta om dina känslor för henne.”

”Vad menar du?” Adam såg uppriktigt frågande ut.

Jag suckade. Jag hade trott att nu när Adam erkände att han var svartsjuk, så skulle han också erkänna att han var kär i Tanya. Men jag får väl nöja mig med ett erkännande, så länge i alla fall.

”Vi är framme nu.” konstaterade jag istället för att svara.