Tja, som ni ser är nästa kapitel THE KAPITEL! Haha, det är alltså Kapitel 50.

Sedan bestämdes det att jag och Tanya skulle sova över hos Adam (trots att han hällt kallvatten över oss). Vi såg på film och hade det roligt.

Så, när jag vakande så var det i soffan i Adams vardagsrum. Klockan var så mycket som elva och från köket hördes ljudet av något i en stekpanna.

Eftersom man, från vardagsrummet, kunde se in i matsalen såg jag att Tanya satt till bords, fullt ätandes på pannkakor. Jag tvingade upp mig själv, drog fingrarna genom håret (för det stod åt alla håll) och satte mig bredvid Tanya. Vi utbytte trötta morgonhälsningar.

”Hej, du måste vara Alex.”

En rödhårig, fräknig kvinna med rynkor kring ögonen serverade mig genast ett berg med pannkakor. Hon såg lika snäll ut som hon lät.

”Jag är Adams mamma.” sa kvinnan som tydligen var Mrs Cower.

”Trevligt att träffas Mrs Cower.”

Hon skrattade. ”Kalla mig Jane.”

”Så ni har börjat utan mig?”

En morgonrufsig Adam kom nedför trappan, klädd i ett par pyjamasbyxor. Han gav sin mamma en snabb kyss på kinden och satte sig sedan bredvid oss. Han snodde en pannkaka av Tanya, som bara himlade med ögonen och lät honom ta den.

”Vad händer idag då?” frågade Adam och lutade sig tillbaka.

”Jag har hört att det ska vara grillfest på stranden.” inflikade Jane från köket. ”Alla Sun Beach ungdomar är välkomna. Det ska finnas vuxna som är ansvarliga där.” Hon kom in med några nysteka pannkakor och såg strängt på Adam. ”Och ingen alkohol.”

Adam slog ut med armarna. ”Det har hänt en gång!”

”Och det ska inte hända igen. Vi lovar, Jane.” sa Tanya och såg på henne med trofasta ögon.

”Okej Tanya. Dig kan man ju lita på.”

”Jag måste bara fråga mina föräldrar först.” sa jag och vips så var telefonen i min hand. Min mamma svarade rätt snabb, och svaret var: Visst, gå du. Men drick inget.

 

Senare på dagen var jag på väg hem till mig, för att byta om och sedan möte upp mina vänner. På gatkanten satt en mörk, grå figur. Först hoppade mitt hjärta till, och jag misstänkte att det var en gangster. Sen vände personen på huvudet och jag kände igen honom.

”Jävlar, Tyler.” utbrast jag och suckade. ”Du skrämde livet ur mig.”

”Förlåt.” sa han ursäktande och reste sig upp. Hans skateboard låg bredvid. ”Jag har, ehm, väntat på dig.”

”Jag sov över hos Adam.” sa jag och log försiktigt. ”Hoppas du inte blev övervänt.”

”Det är lugnt.” sa han stilla och följde mig, lite tvekande som vanligt, fram till dörren.

Jag började direkt gå uppför trappen. ”Vi ska på en grillfest sen, jag, Tanya och Adam. Ska du med?”

Han såg förvånad på mig. ”Ni vill ha med mig… på en fest?” Sättet han sa det på, var som om jag föreslagigt att vi skulle flyga till Mars på en tulpan.

Jag skrattade. ”Varför säger du det på det där sättet? Ja, vi vill ha med dig.”

”Jag vet inte.” När jag kom in i mitt rum lutade han sig mot dörrkarmen. ”Jag har liksom inga kläder, och jag kan verkligen inte dansa!” Det sista sa han med rädsla i rösten och uppspärrade ögon.

”Jag kan lära dig.” sa jag och drog upp en blå, tunn klänningen. Jag kunde ha bikini under. ”Och kläder kan du låna av Adam.”

”Men jag har aldrig varit på en fest förut.” sa han lågt.

Jag vände mig till honom. ”Hörru kompis. Det kommer bli jättebra. Jag vet hur det är att kasta sig in i saker man aldrig varit med om förut. Man känner sig vilse. Men tro mig, förr eller senare hittar man stigen igen.”

Han såg in i mina ögon och verkade lugnare. ”Okej. Jag kommer väl då.”

”Ja!” utbrast jag triumferande och sträckte upp armarna i segergest. ”Sista talet gjort! Mot stranden!”

Jag hoppade upp från sängen och började rota i min garderob efter bikinin.

”Jo, apropå det…” hördes Tylers tvekande röst från där han satt på sängen. ”Jag kan inte följa med.”

Jag stäckte på mig för att kunna se honom. ”Varför inte?” frågade jag besviket.

Han vek undan blicken och tittade ut genom mitt fönster. ”Jag måste hem bara.”

Tyler slog ihop sin mattebok och reste sig upp. Jag följde efter honom när han började gå.

”Du kan väl vara med en liten stund?” bad jag. ”Snälla? Vem det nu än är som du måste hem till kan väl vänta en kvart?”

Han log, ett stort leende. Dock utan glädje. ”Nej, jag måste faktiskt hem. Jag är redan sen.”

Vi var i hallen nu. Tyler drog på sina utslitna skor och greppade sin väska och sin skateboard. Jag lutade mig mot dörröppningen och såg på medan han började åka.

”Ses vi imorgon?!” ropade jag efter honom.

”Sure!” kom svaret, så ökade brädan farten och han försvann bakom kröken.

 

”Gud vad du dröjde!” klagade Tanya och lyfte på solglasögonen. Hon satt i sin baddräckt på en handduk och bara stekte. ”Varför tog det sån tid?”

Jag satte mig bredvid henne, på en handduk som var tom. ”En lektion tar tid. Var är Adam?”

Hon pekade på en svarthårig figur, som sprang ute bland vågorna. ”Och var är Tyler?”

”Han kunde inte komma med.” sa jag och grimaserade. ”Han var tvungen att gå hem.”

Jag smorde in mig i solkräm. ”Så vad tycker du?”

”Om vad?”

Jag himlade med ögonen. Var inte det uppenbart, med tanke på vad vi nyss pratat om? ”Om Tyler, såklart.”

Jag kunde inte tyda hennes min. ”Han är väl… okej.”

”Okej?”

”Jag vet inte!” utbrast Tanya. Hon reste sig på ena armbågen och lyfte på solglasögonen, så att hennes bruna ögon (som faktiskt var lite lika mina) blev synliga. ”Han är så…”

”Säg inte konstig.”

”Det tänkte jag inte heller!” invände Tanya. ”Ibland är han reserverad och ifrånstötande, och säger inte ett ord.”

”Men ibland är han snäll och förstående.” avslutade jag.

”Exakt.” instämde Tanya. ”Men det är han bara när du är med.”

Jag kommenterade inte det, men jag log. Kunde inte hjälpa det. Jag ville såklart att Tyler skulle visa sin bästa sida hela tiden, inte bara med mig, men någonting med den tanken gjorde mig glad.

Plötsligt sköljde iskallt vatten över mig. Jag for upp som ett skott, skrikandes.

”ADAM!” vrålade Tanya, och stirrade ursinnigt på en skrattande Adam, som höll en hink i handen. ”DU ÄR SÅ DÖD!”

Adam skrattade och kastade hinken ifrån sig. ”Vaddå, tål ni ingenting eller?”

”På honom!” skrek jag, och det behövde jag inte säga två gånger.

Tanya och jag satte fart och började jaga Adam, som kvickt kilade iväg. Tanya kom lite efter, men jag var snabb och hann ifatt gärningsmannen just när han steg ut i vattnet. Jag tog ett smidigt skutt och fällde honom ner i vattnet.

Just då hann Tanya ifatt. Tillsammans höll vi fast Adam till han gav sig och började be om nåd.

”Kan inte vi inte dra till stranden idag?” föreslog Tanya på lunchen.

Ja! var jag på väg att säga. Det var fredag, det var varmt, varför inte?

”Jag och Alex kan inte. Vi ska ha en lektion.” påminde Tyler mig.

”Ja, just det.” suckade jag besviket. ”Men vi kanske kan komma efteråt?”

Det blev bestämt så. Just som vi skulle resa oss och gå gick Dave förbi. Så fort han fick syn på mig mörkade hans uppsyn och han skyndade iväg. Ingen av de andra märkte något. Det var så vanligt nu att folk stirrade på mig.

 

Men när jag och Tyler, efter skolan alltså, skulle be en lärare om nycklar till ett klassrum, ville ingen låna ut någon. De sa att de inte lånade ut klassrum på fredagar.

”Jaha.” sa Tyler. ”Nu då?”

Jag ryckte på axlarna. ”Vi får helt enkelt åka hem till mig.” Jag började gå mot utgången.

Tylers uttryckslösa fasad sprack. ”Till dig?”

”Ja, till mig.” sa jag. ”Till mitt hus. Mina föräldrar jobbar, så vi kan plugga ostört.”

Han såg väldigt förvirrad ut. ”Men…”

”Vad är det?” sa jag och log retsamt.

För ovanlighetens skull rodnade Tyler. Han ruskade på sig.

”Inget. Kom så drar vi.”

Jag bara skakade på huvudet och följde efter honom. Tyler drog fram sin bräda och jag började jogga bredvid.

När vi kom till villaområdet steg Tyler av och började gå istället, eftersom det var uppför. Han stirrade storögt på alla skinande hus, på de nya färgerna och de perfekta trädgårdarna. Hans ansikte skiftade mellan bisterhet och beundran.

”Så…” sa jag och låste slutligen upp vår dörr. ”Här bor jag.”

Jag klev in i hallen och sparkade av mig skorna, för att sedan skynda till köket.

”Se dig omkring, du!” ropade jag och började stöka fram saker. ”Medan jag tillverkar de bästa mackorna du någonsin smakat!”

Jag tog fram de saker jag behövde och började med snabba fingrar att skapa ett mästerverk. Först rosta brödet, sen på med smör (smöret smälter till hälften) sen på med ost, skinka och fyra gurkskivor. Så skär man sedan av kanterna och tada! En macka al’ a Alex.

Jag bar mackorna på varsin handflata och letade upp Tyler, som var i vardagsrummet. Han såg helt förstummad ut.

”Ni har ett… stort hus.” sa han och märkte inte ens det fantastiska konstverket jag placerade i hans hand.

”Rätt färglöst enligt mig.” sa jag lättsamt, började gå uppför trappen och vinkade honom med mig. ”Kom, lets get to work in my room.”

Först nu upptäckte han mackan. Jag kan skymta skuggan av ett leende.

”Inga kanter?” sa Tyler frågande.

”Brödkanter är djävulens påhitt.” skämtade jag. ”Seriöst, de förstör bara.”

Jag öppnade dörren till mitt rum och började rota efter pennor. När jag väl hittat några upptäckte jag att Tyler inte rört sig en millimeter från där han stod i dörröppningen, med mackan i ena handen och matteboken i den andra.

Jag satte mig på min säng och vinkade att honom att komma och sätta sig. Med sänkt blick, och uppenbarligen lite generad, gick han tveksamt och satte sig bredvid mig.

Jag började babbla på om vad vi skulle gå igenom idag, och förklarade när han inte förstod. Till en början var han väldigt spänd, men mot slutet så slappnade han av.

”Vet du…” sa han och höll upp sin halvätna macka. ”Det här är den godaste smörgås jag någonsin ätit.”

När skoldagen äntligen var slut berättade jag för Tyler om att vi glömt bort vår lektion, och föreslog att vi kunde ha den nu istället.

”Nej men, jag måste dra hem.” ursäktade sig Tyler.

”Okej.” sa jag. ”Imorgon då.”

Han vinkade hejdå och drog sedan iväg på sin skateboard. Jag vände tillbaka in till skolan, för att leta rätt på Adam och Tanya, och åka med dem Adams bil.

Korridoren var tom, vilket var skönt. Ingen som viskade och stirrade. Skvaller gjorde mig verkligen galen.

Någon kom emot mig. Han var blond, med ett brett ansikte, och verkade underligt bekant.

”Tjenare Babe.” flinade han mot mig.

”Har vi mötts förut?” frågade jag och stannade framför honom.

”Faktiskt.” log killen. ”Jag erbjöd dig skjuts en gång.”

Jag mindes honom svagt. ”Ehm, okej…”

”Jo, jag har velat träffa dig sedan dess.” sa killen. ”Men du har alltid varit omgiven av dina vänner.”

”Jaså.” sa jag bara.

”Men nu kan ingen skydda dig.”

Orden kanske var skrämmande i sig, men han sa det som ett skämt. Jag försökte le och tränga mig förbi.

”Jag heter Dave.” sa killen och ställde sig i vägen.

”Hejsan Dave.” sa jag skämtsamt. ”Jag måste gå nu, så skulle du kunna…”

”Men nu får jag ju äntligen prata med dig.” invände Dave. Han började gå framåt, så jag backade.

Jag skrattade nervöst till. ”Vad kul för dig. Men seriöst, jag måste gå nu…”

Plötsligt stötte jag emot väggen, och Dave lutade sig mot den, stödd av hans händer, som var på varsin sida om mig. Nu var jag instängd mellan väggen Dave och hans armar. Plötsligt verkade hans tidigare ord Men nu kan ingen skydda dig, mycket läskigare.

”Men varför ska du gå?” frågade Dave lugnt. Hans ansikte var bara en decimeter ifrån mitt, trots att jag försökte skygga undan.

”Låt mig gå nu.” sa jag och stirrade in i hans ögon. ”Jag varnar dig.”

Dave skrattade. ”Jaså, så vad tänker du göra?”

Det här, tänkte jag och knäade honom mellan benen.

”Herregud!” flämtade Dave och vek sig dubbel av smärta. ”Jävla bitch!”

Jag tog inte åt mig, utan bara rättade till väskan och letade rätt på mina på vänner.

 

Vid middagen, på kvällen, sa min mamma:

”Jag fick ett samtal från din rektor idag. Du hade tydligen gormat åt en lärare.”

Åh shit. Förra gången, den om Mr Dime, hade jag lyckats övertala mina föräldrar om att den var en engångsföreteelse. Nu var de nog inte lika säkra längre.

”Du behöver inte säga något.” sa min pappa snabbt. ”Jag och din mamma har redan pratat om det.”

”Och vi har bestämt att du ska börja gå hos skolans kurator.” avslutade mamma. ”Du har tid där på måndag.”

”Men mamma!” utbrast jag. ”Måste jag? Jag mår fint.”

”Vi har redan bestämt det här, och ja, du måste.” sa mamma, med ett tonfall som sa: Nu pratar vi inte mer om det här.

Jag suckade tungt. Kuratorn. Jippi.

Emma om Kapitel 46- Sjukt skvaller:

Så himla bra:) kan du fixa en bild på tyler så man får se hur du tänker att han ser ut?

Sv: Jag har tecknat honom (fast den bilden blev inte bra!) och den ligger uppe här på bloggen.

En sak var säker: Jag hade blivigt Sun Beachs nya skvaller. I korridorerna stirrade alla och viskade efter mig. De modigaste frågade vissa frågor, som var så konstiga och dumma att jag inte ens ska ta upp dem.

Fast folk slutade att prata med mig så snart som Tyler slöt upp vid min sida. Dock så började det ju bara pratas ännu mer, men jag slapp i alla fall dumma frågor. Jag märkte att min nya vän hade en skräckinjagade reaktion på folk. Eller tja, inte på alla. Vissa såg bara undrade ut, eller himlade med ögonen, som om han var någon nolla. Men för det mesta så drog sig elever undan från honom med vidgade ögon.

Fast Tyler märkte såklart inget av det här, eller jag tror att han inte gjorde det. Han sa i alla fall inget om det.

När vi satt och väntade på mattelektionen kom Adam rusandes, med Tanya i släptåg. Han såg uppjagad ut.

”Ni anar inte vilka skvaller som går om er!” utbrast Adam och satte sig bredvid oss. ”Vissa är helt sjuka.”

”Vilka då?” frågade jag.

”Tja…” Adam kastade tvekade en blick mot Tyler, som inte rörde en min, och sa sedan: ”En av dem är att du försökte köra ihjäl dig själv, Tyler och Chris.” Jag fnös. ”Och en annan…” Nu tittade Adam på Tyler igen. ”En annan säger att Tyler är en knarklangare, som slår ner sina kunder om de inte bettalar tillräckligt mycket.”

Jag brast ut i skratt.

”Tyler, en knarklangare?” garvade jag. ”Kan de inget bättre?”

Vi avbröts av att mattelärarinnan kom. Mrs Gween låste upp klassrummet och shasade in oss.

Efter lektionen sa hon att hon ville tala med mig, så jag stannade snällt kvar i klassrummet.

”Ja, Ms Pettier.” sa Mrs Gween och log mot mig. ”Du kanske undrar varför jag höll kvar dig.”

Hon sa exakt samma sak förra gången. Nu svarade jag inte.

”Jag tänkte fråga hur det går med din elev.” förklarade lärarinnan.

”Åh, det går jättebra.” sa jag, samtidigt som jag kom ihåg att jag glömt bort lektionen som vi skulle ha igår.

”Jag tror dig.” sa Mrs Gween och log, men såg inte glad ut. ”Ni verkar ha blivit vänner, ni och Mr Slater. Jag vill att du förstår…” sa Mrs Gween allvarligt. ”… att du inte måste umgås med din elev. Du ska bara lära honom matte.”

Det tog ett ögonblick innan jag fattade vad hon menade.

”Jag är med Tyler för att jag vill det.” invände jag och rynkade ögonbrynen.

”Jag vet.” sa Mrs Gween, utan att lyssna. ”Jag tänkte bara att Mr Slater kanske inte är den bästa vännen för dig.”

”Vad menar du?” frågade jag misstänksamt.

”Du har jättebra betyg, Ms Pettier.” sa Mrs Gween. ”Och Mr Slaters är i botten. Jag tänkte bara att han kanske drar ner dig, och jag inte att det vill ska hända.”

”Tyler kommer inte att dra ner mig.” sa jag. ”Vad vet du om honom egentligen?”

Mrs Gween såg förvånat på mig, för att jag var så otrevlig. Men jag var less på att folk hackade på Tyler. Först Mr Dime, och nu henne.

”Jag är så trött på er.” fortsatte jag.

”På vilka?”

”På er. Lärarna. Ni har så låga tankar om Tyler att det är sjukt. Han kanske inte har så höga betyd, än sen? Betyder det att han dum, korkad, oansvarlig och jag vet inte vad mer ni tänker!”

Mrs Gween såg förskräckt ut. ”Men Ms Pettier!”

”Nej.” invände jag. ”Låt Tyler vara.”

Så vände jag om och gick ut, för att upptäcka att mina vänner väntade där utanför och säkert hade hört allting.

Adam och Tanya brast ut i tjut och applåder, medan jag rodnade. Jag såg på Tyler och fick ett litet leende till svar. Största leendet hittills.

Anonym om Sommarlov:

ungefär när kommer nästa kapitell? :)

”Vars ska du?” frågade jag Tyler och sprang ifatt honom utanför skolgården. Skolan var slut för dagen och jag hade ingenting att göra.

”Skateparken.” svarade han och drog upp sin bräda ur väskan. Han såg frågade på mig under huvan. ”Hurså?”

Jag ryckte på axlarna. ”Tänkte att jag kanske kunde följa med dig. Adam gör en skoltidningsgrej och Tanya hjälper honom.”

Tylers ansikte var oläsbart för mig.  Han sa: ”Kan inte det bli ganska tråkigt för dig?”

”Jag har hellre tråkigt i skateboardparken än hemma hos mig.”

Han ryckte på axlarna och gav med sig. Han lade skateboarden framför sig och började åka. Jag gick bredvid med hastiga steg.

”Hinner du med då?” frågade han och drog lite på munnen.

En känsla som var en blandning mellan förvåning och glädje sjöd i mig, som alltid då Tyler för ovanlighetens skull log. Jag log stort tillbaka.

”Jag har världens bästa kondis, hörru.” svarade jag och började jogga bredvid, som bevis. ”Jag tror jag hinner med.”

Men trots mina ord märkte jag att Tyler gjorde sitt bästa för att åka långsamt.

Vi var tysta hela vägen till skateboardparken, men det var inte en besvärad tystnad. Jag märkte att jag och Tyler kunde vara helt stumma med varandra, utan att någon kände sig besvärad eller tvungen att bryta tystnaden. Det var skönt.

I skateboardparken åkte redan en massa yngre människor, men den största rampen var som alltid tom. Tyler styrde dit och klev upp på betongen. Jag satte mig på kanten av den lägsta punkten i rampen. Barnen som sett Tyler komma stannade upp och stirrade med dyrkande blickar, som om Tyler var självaste Jesus. Jag drog på munnen.

”Hur många autografer har du blivit tvungen att skriva?” frågade jag retsamt och såg bakåt på Tyler.

Han höjde ögonbrynen. ”Vad menar du?”

Jag nickade mot barnen. ”De avgudar dig ju.”

Tyler bara skakade oförstående på huvudet och fortsatte åka. Först fick han bara upp farten, sen började han göra tricks. Han hoppade och flög, och många gånger drog jag efter andan av rädsla för att han skulle falla.  Tänk om han skadade sig nu, medan jag var med? Så att jag fick ringa ambulansen som fick komma och hämta honom till sjukhuset…

Vid tanken på sjukhus började jag tänka på Chris igen Jag grimaserade av skuldkänslorna som genast kom. Jag ville väldigt gärna träffa honom igen, men tack vare hans föräldrar (främst hans pappa) skulle jag aldrig bli insläppt. Det var rätt ironiskt. Förut hade jag bara velat komma bort från honom, men nu ville jag träffa killen. Se att han mådde bra, höra hans billiga skämt, se hans breda leende…

Fast även om mina känslor för honom förändras så hade jag ännu inga romantiska avsikter mot honom. Jag ville bara träffa honom, som en vän.

”Du ser bekymrad ut.”

Jag ryckte till när Tyler plötsligt satt på huk framför mig. Jag hade varit så inne i min tankar att jag inte märkt att han slutat åka.

”Jag tänkte bara på… du vet, Chris.” sa jag och ryckte på axlarna. Jag vek undan blicken. ”Jag vill träffa honom men…” Jag berättade kort om mötet med Chris pappa. Tyler lyssnade utan att avbryta. ”… så därför tror jag inte att jag blir insläppt.” avslutade jag. Jag märkte (till min förvåning) att det var skönt att yttra mina tankar för Tyler. Jag tror att han förstod.

Tyler såg tankfull ut. ”Tja…” sa han tveksamt ”Jag kan ju… alltså, om du vill…” avbröt han sig själv osäkert. ”… så kan jag ju smuggla in dig.”

Jag stirrade på honom och försökte se om han skämtade, men han verkade mena allvar. ”Smuggla in mig?”

Han ryckte på axlarna och tittade bort. ”Jag kan sjukhuset rätt bra liksom… Det finns en bakdörr som jag kan ta dig igenom.”

Jag såg bara på honom och övervägande allting. Tillslut sa jag: ”Jamen, vad väntar vi på då?”

Ja, nu har jag äntligen fått sommarlov. Och det vill jag såklart njuta av, så därför kommer uppdateringen att dö lite här. Jag kommer att fortsätta lägga upp kapitel, men kanske inte lika ofta längre.

Adam överraskade både mig och Tanya på lunchen, genom att säga: ”Jag tycker att vi ska dra in Tyler i vårat gäng.”

Jag och Tanya stirrade på honom, jag med glädje och hon med tveksamhet.

Innan jag hann säga att det var en jättebra idé, sa Tanya: ”Varför?”

”För att jag har varit ensam kille alldeles för länge!” utbrast Adam. ”Jag behöver lite manligt stöd.”

Tanya fnös men jag sa: ”Men det är väl en jättebra idé? Tyler är schysst.”

”Men han är så… konstig.” invände Tanya. ”Han är så mystisk. Som om… han döljer något.”

Adam och jag skrattade åt henne.

”Nu är du väl paranoid?” sa jag. ”Jag känner Tyler.”

”Gör du?” sa Tanya och såg menade på mig. ”Vet du vars han bor? Vem han föräldrar är?”

”Ge dig, Tan.” sa Adam. Tan var hans smeknamn på Tanya, men han använde det väldigt sällan. ”Två mot en, du är nedröstad.”

Tyler hade just anslutit sig till matledet, och så fort han lämnade det ropade jag på honom. Den här gången tvekade han inte utan började gå mot oss direkt. På vägen råkade någon vifta med handen över Tylers huvud, så att huvan föll ner. Han drog snabbt upp den igen, men många hade redan hunnit se hans såriga ansikte. Några stirrade och pekade.

”Skateboard.” gissade Adam innan Tyler hann sätta sig.

Han nickade kort till svar.

”By the way, hur gick det hos rektorn?” frågade Adam mig. ”Fick du livstidsfängelse eller nåt?”

Detta påminde lite grann om det samtal som jag tidigare haft med Tyler.

”Nej, jag kom undan.” sa jag. ”Tack vare mina ’traumatiska upplevelser.”

Adam skrattade och Tanya log. Hon öppnade munnen för att säga något, men avbröts sig och kollade på någon bakom mig. Jag snodde runt och tittade upp i en brunhårig, muskulös killes ansikte. Jag kände igen honom från basketlaget. Jag tror han hette något på J. Jim, James, Jemery…

”Hallå Newgirl.” sa J-killen och log. Jag gillade inte alls hans tonfall. ”Du ser ut att må bra efter en bilkrasch.”

Alla vid bordet, och även några andra förbipasserande, stelnade till. Inte minst jag.

”Chris tog smällen.” sa jag lågt.

”Jag hörde det.” flinade J-killen. ”Tjejer låter killen ta smällen.” Han sneglade på Tyler. ”Eller killarna, kanske jag ska säga.”

Jag såg oförstående på honom. ”Va?”

”Verkar som att Slater var med i bilen också, och fick ta en del av smällen.”

Aha. Han hade alltså sett Tylers ansikte.

”Du har ingen aning om vad du snackar om.” röt Tanya. ”Så lägg ner.”

”Äh, käften lilla flicka.” sa han. Han log ännu. Fan vad irriterande han var. Sa han ett ord till svär jag på att jag ska klippa till honom. Riktigt hårt.

J-killen så på mig igen. ”Du hade alltså två killar samtidigt? Inte dåligt tjejen, inte dåligt alls!”

”Gå.”

Alla som sagt något, eller tänkt göra det avbröt sig och såg på Tyler. Han hade gjort sig hörd utan att ha behövt höja rösten.

Tyler vände sig om och såg på J-killen. ”Lämna oss ifred.” sa han skarpt och spände blicken i den andre. J-killen blekande och skyndade sig fort därifrån.

”Wow.” sa Adam imponerat. Jag tänkte samma sak. Inte visste jag att Tyler kunde vara så skrämmande när det behövdes. ”Du är helt klart en tillgång till gänget.” fortsatte han.

Tyler blinkade förvirrat. ”Va?”

”Glöm det.” sa jag snabbt. ”Ska jag hämta mer vatten för dig?”

Jag tvekade ett ögonblick, innan jag sedan öppnade dörren till rektorns kontor. Hon satt vid ett skrivbord och skrev på några papper. Allt i hennes kontor var välstädat och prydigt. Det fanns inga foton eller teckningar på väggarna. Rent och strikt.

”Ms Pettier.” Hon såg förvånad ut. ”Vad är det?”

”Mr Dime skickade hit mig.” sa jag med sänkt blick. Hon skulle ändå få reda på sanningen så småningom, så jag berättade precis vad som hänt.

”Hm, jag förstår.” sa Rektor Finn stramt. ”Sätt dig, Ms Pettier.”

Jag drog till mig en ledig stol och satte mig.

”Jag vet att du har varit med om vissa traumatiska händelser.” sa hon. ”Och att det har påverkat ditt tillstånd. Jag ska prata med Mr Dime och reda ut det här. Sen ska jag skicka ett mejl till dina föräldrar och föreslå att du börjar gå hos kuratorn.”

Jag blinkade mot henne, helt bortkommen. ”Ursäkta? Kuratorn?”

”Jag tror att du behöver lite hjälp att ta dig igenom allt det här.” sa rektorn allvarligt. ”Och om du känner att det börjar bli jobbigt igen, så säg bara till. Då fixar vi det.”

”Men…” stammade jag. Jag var verkligen förvirrad. ”Tänker du inte straffa mig?”

”Straffa dig?” Nu var det Rektor Finns tur att se förvånad ut. ”Vi vill hjälpa dig, Alex. Vi har inte råd att förlora en sådan duktig elev som du. Jag tycker att du ska gå nu. Ta ledigt resten av lektionen.”

”Okej…” sa jag förvirrat och reste mig upp. ”Tack, tack så mycket.”

Hon viftade bara ut mig.

Jag gick ut från kontoret och började gå längs korridoren. Tyler, som tydligen väntat utanför, slöt genast upp vid min sida. I sin svarta munkjacka, fortfarande med huvan uppdragen, och med sin smidiga, tysta gångstil liknade han en skugga.

”Fick du kvarsittning?” frågade han utan att se på mig.

”Faktiskt inte.” svarade jag. ”Hon trodde att det berodde på att jag var lite ostabil just nu, och föreslog att jag skulle börja gå hos kuratorn. Vilket jag antagligen kommer tvingas att göra nu, eftersom hon skulle mejla mina föräldrar om det.”

Jag trodde mig nästan kunna skymta ett leende hos Tyler. Bara nästan.

”Jag gick hos kuratorn förra året.” berättade Tyler, till min förvåning. ”Hjälpte inte, eftersom jag vägrade att prata med henne.”

Jag log. ”Tvingade dina föräldrar dig till det, efter att du kvaddat en bil?” skämtade jag.

Han såg allvarlig ut, vilket fick mig att ångra mitt skämt. ”Nej. Lärarna tvingade mig. De trodde väl att om yttligare någon förklarade att hela jag bara var ett stort Underkänt, så skulle jag börja tro på det.”

Hans röst sjöd av bitterhet och fick mig att studera honom ingående. Hans ansikte var som hugget i sten, gravallvarligt utan att röra en min. Jag tänkte på Mr Dime, och andra lärare som jag sett talat med Tyler. Ingen av dem gillade honom. Alla sa gång på gång att han på något sätt inte räckte till. Men, insåg jag nu, Tyler vägrade tro på dem. Jag skulle just säga hur stark jag tyckte att det var av honom, när Tyler plötsligt sa:

”Varför gjorde du det, föressten?”

Jas förstod inte. ”Vad?”

”Sa det där till Mr Dime.” Han såg för första gången under samtalet på mig. ”Varför?”

Jag tvärstannade och stirrade på honom. Han stannade också, med den där stenminen.

”Varför måste du ifrågasätta allt jag gör?” utbrast jag irriterad. ”Är det så hemsk att jag satte mig bredvid dig, eller att jag försvarade dig mot den där skithögen?”

Han rynkade förvånat pannan och tittade bort. ”Jag försöker bara förstå varför. Ingen har gjort det förut, för mig alltså.”

Jag suckade och ilskan rann av mig. Varför var det så svårt att vara arg på Tyler?

”Jag tycker om dig, helt enkelt.” sa jag mjukt. ”Jag vill vara din vän.”

Tyler stirrade på mig, helt överumpad. Han öppnade munnen för att säga något, men i samma stund ringde det ut. Elever fyllde genast korridoren och gjorde det nästan omöjligt att prata. Jag vinkade åt hejdå honom och började sedan leta

Tänkte göra ett inlägg där jag frågar vad ni tycker hittils.

Jag slet engelskaboken ur skåpet och stormade sedan vidare till klassrummet vi skulle vara i. De flesta elever hade redan slagit sig ner vid en bänk. Det var många andra platser lediga, men jag gick ändå och satte mig bredvid Tyler. Just för att jag visste att han inte skulle prata med mig, han skulle inte ställa jobbiga frågor. Han skulle kanske bara ignorera mig, trots att jag nästan trodde att vi var vänner nu.

Men till min förvåning frågade han genast: ”Varför sätter du dig här?”

Jag blev genast sur. Dafne hade verkligen gjort mig arg, och att Tyler inte ville ha mig här gjorde inte saken bättre. Alla stirrade redan nog som det var.

”Vaddå, får jag inte sitta här?” Det var meningen att låta arg, men jag lät snarare sårad.

”Varför skulle du?” frågade Tyler förbryllat. ”Det är frivilliga platser, vet du.” Jag såg på honom. Trots att han hade huvan på den svarta munkjackan uppdragen, kunde jag se såren i hans ansikte. Min ilska mattades genast ut.

”Jag vill sitta här, punkt slut.” sa jag vänligt men bestämt.  ”Sluta ifrågasätta det.”

Och han gjorde det och satt tyst resten av lektionen. Jag höll på att bli galen av alla viskade röster bakom mig, och när lektionen tog slut sprang jag nästan därifrån.

Jag skyndade mig att hitta Tanya och Adam.

”Herregud, alla stirrar på mig.” väste jag till dem och kastade en snabb blick på alla åskådare.

”Inte så konstigt.” sa Adam. ”Jag menar, det är inte varje dag som någon kraschar med en bil.” Han såg på mig. ”Eller klipper till Dafne.”

Jag glodde på dem. ”Hur vet ni…?” Så slog det mig. ”Skvallret.”

”Rykten sprids fort här, vet du.” sa Adam obekymrat.

”Kom nu, vi kommer för sent till idrotten.” sa Tanya och drog iväg oss.

 

”Jaha.” sa Mr Dime. ”Idag ska vi köra spökboll.”

Jag kvävde en suck. På varje idrottslektion hittills hade vi bara gjort bollekar. Gissa om jag höll på att tröttna.

”Verkar som att alla är ombytta idag.” fortsatte Mr Dime. Han kastade en blick mot bänken, där Tyler satt. ”Utom Mr Slater. Han har väl ’glömt’ kläderna igen.” Några skrattade. ”Som alltid. Jag vet inte vad det är som inte går in. Jag säger ’ta med dig ombyte’, men inget händer.” Fler skratt. Jag började känna mig obekväm. Mr Dime hånade Tyler öppet, utan att ens låtsas om att han fanns där. ”Han är inte särskilt höga betyg i matte va?” log idrottsläraren.

Någonting brast inom mig. Jag flög upp från golvet, kokande av ilska. ”Men kan du ge dig!” skrek jag. ”Fattar du inte hur elak du är?!”

Det blev knäpptyst. Alla glodde på mig, allra minst Mr Dime.

”Ursäkta?” sa han tillslut.

”Hela tiden så står du där och kastar en massa taskiga kommentarer över Tyler, ibland som om han inte ens fanns där! Tror du han är helt jävla dum eller?”

”Ms Pettier.” sa Mr Dime. Han såg förskräckt ut.

”Och jag kan ändå gott förstå honom.” fortsatte jag. Jag visste att jag var helt illröd i ansiktet. ”Vem vill vara med på dina korkade bollekar?”

”Ms Pettier.” röt Mr Dime. Han började bli arg. “Sluta!”

“Nej, du ska sluta!” skrek jag. ”Du tror att…”

Mr Dime blåste i visselpipan, så högt att mina öron nästan trillade av.

”MS PETTIER!” vrålade han. ”TILL REKTORN!”

”Men…!”

”NU!”

Jag gjorde en sur grimas och stegrade sedan ut ur salen. Jag kände hur alla följde mig med blicken. Men innan jag passerade ut genom dörren hann jag möta Tylers ögon. Han såg totalt överraskad ut.

Sedan fortsatte jag mot rektorn.

Jag fick stanna två dagar till på sjukhuset, trots att jag mådde fint. Jag fick prata med en terapeut om det som hänt och sedan ’släpptes’ jag.

Mitt körkort åkte, precis som Daniel lovat. Dock stämdes jag inte, vilket var tur antar jag.  På onsdagen skulle jag till skolan igen. Chris var ännu på sjukhuset, men han var vid medvetande. Jag hade inte fått träffa honom något mer för hans föräldrar.

Så nu stod jag, på onsdagsmorgonen, framför spegeln och sminkade mig noggrant. Jag hade inte kunnat sova och därför stigit upp tidigt. Jag hade all tid i världen, så därför tog jag varsamt ur alla mascaraklumpar och gav läppglansen en perfekt fördelning. Jäklar, min läppglans var snart slut.

Det var stekhett idag, så jag tog på mig ett par shorts och ett linne. Jag satte upp håret i en perfekt knut, och när jag sedan inte hade något mer att ödsla onödigt mycket tid på började jag gå till skolan. Min mamma hade erbjudit sig att ta ledigt från jobbet och skjutsa mig, men jag hade övertalat henne att jag kunde gå. Jag mådde faktiskt bra. Fysiskt i alla fall.

När jag kom in till parkeringen var jag smärtsamt medveten om alla stirrande blickar. Folk viskade och skvallrade. Jag försökte ignorera dem så gott jag kunde.

Min första lektion var engelska, vilket innebar att jag inte skulle träffa Adam och Tanya fören till idrotten, som var efteråt. Jag gick in genom entrén när en gäll röst plötsligt skrek:

”Din jävla idiot!”

Sedan skickade en hård knuff plötsligt in mig i väggen. Jag knippade efter andan och stirrade plötsligt upp på Dafne. Hennes annars så söta ansikte var förvridet i raseri.

”Vem fan tror du att du e, va?” röt hon.

”Skulle vilja fråga detsamma.” sa jag förvånat.

”Spela inte dum, din kossa.” skrek Dafne och knuffade mig igen, så att jag for hårt in i väggen och tappade andan än en gång. Alla i entrén, både lärare och elever, hade stannat och stirrade med gapande munnar på oss. ”Jag kan fatta om du vill ta ditt meningslösa liv, men var du tvungen att dra med min pojkvän i det hela?”

Jag stirrade på henne.

”Tror du att jag körde in i räcket med filt?” fick jag ur mig tillslut.

”Jag vet att du gjorde det!” vrålade Dafne med sin ljusa röst. ”Enda sedan du kom hit har du försökt få alla att tycka om dig, att tycka synd om dig! ’Åh, kolla på mig, jag så en sån stackars sårad liten flicka, hjälp mig!’” sa Dafne med (om möjligt) en ännu ljusare röst.

”Vad snackar du om?” sa jag lite ilsket. ”Jag vill inte att nån ska tycka synd om mig.”

”Jasså inte?” sa Dafne med blixtrande ögon. ”Vad var det här då? ’Strax innan jag flyttade hit dumpade min pojkvän mig.’” sa hon med överdriven ledsen röst. ”’Jag kan inte släppa honom ur tankarna’”

Det kändes som om hon hällde en hink med iskallt vatten över mig. Det där hade jag sagt till Dafne i förtroende, för att jag ville visa att vi inte var så olika. Jag ville hjälpa henne. Nu så berättade hon min hemlighet för hela skolan, eller hela skolan skulle få veta det nu i alla fall. Nu visste jag hur det kändes att bli förrådd. Och det var inte kul.

Först var jag för sårad för att göra någonting annat än att stirra på henne. Sen sköljde raseriet över mig.

Jag insåg inte att min hand rörde sig fören den hade flugit ut och örfilat Dafne i ansiktet, så hård jag bara kunde. Dafne gapade av chock och ett rött märke började bildas på hennes kind. Men jag ångrade mig inte.

”Bitch.”

Jag sa inte ordet särskilt högt. Jag sa det inte heller med ilska eller kyla. Bara med en massa sorg och smärta. I den knäpptysta salen kunde min viskning lika gärna ha varit ett skrik. Det skulle ha fått samma effekt.

Jag stegrade iväg, bort mot mitt skåp. Jag hörde Dafne skrika efter mig:
”Bara så du vet så är du kickad ur cheerleaderlaget!”

Lika bra det. Då slapp jag träffa henne.

Utan att jag kunde hindra det så började tårarna rinna igen. Jag torkade bort dem innan någon hann se.

Jag stod alldeles förstenad och bara stirrade på mannen, Chris pappa, framför mig. Din slampa? Mycket har man då kallats, men aldrig slampa. Jag var inte de minsta ’slampaktig’. Den kortaste kjol jag någonsin haft är cheerleaderkjolen, och den räcker ändå till en bit nedför låren.

Men det där andra han sa… Jag hade ju nästan dödat Chris. Tårarna började tränga på igen. Idag var jag extra känslig, verkade det som.

”Jag ska UT!” skrek Chris pappa igen.

”Men Daniel.” viskade hans fru förskräckt.

”Tyst, Gabriella.” röt Chris pappa, Daniel hette han visst. Han tittade mig igen och sänkte hotfullt rösten. ”Om min son har fått några permanenta skador för det här, ska jag se till att du förlorar allt du äger. För att inte tala om ditt körkort, det kan du kyssa farväl!”

Jag stirrade och kände till min förfäran att tårarna börja rinna. Det var dödstyst, om man bortser från pulsmätaren, som pep både högt och snabbt.

”Mr Newland.” sa doktorn sedan lugnt. Han såg stadigt på mig. ”Ms Pettier har varit med om något väldigt traumatiskt och behöver vila.”

”Vad gör hon här i sånna fall?!” skrek Daniel till svar.

”Pappa.” mumlade Chris. Alla vände blicken mot honom, som i sin tur stirrade ner. ”Sluta skämma ut dig själv ännu mer.”

”Ms Pettier.” sa doktorn och tog försiktigt tag i min arm. ”Kom med nu.”

Jag lät mig eskorteras ut genom rummet. Jag var alldeles förlamad.

”Ms Pettier.” sa doktorn när jag tvärstannade. Han drog försiktigt i min arm. ”Du måste gå till ditt rum nu.”

”Ska du inte…” Min röst var så hes att den avbröts. ”Ska du inte skälla ut mig för att jag stack eller nåt? Jag menar, du är ju en doktor. Du är ju liksom boss på det här stället.”

Doktorn drog lite på munnen. ”Du har nog fått nog av utskällningar idag. Du var varit med om något väldigt dramatiskt och du är inte redo för annat än vila ännu.”

Doktorn ledde mig genom korridoren, in i en hiss och genom ännu en korridor. När jag såg att jag stod framför mitt rum igen kom jag på att torka bort tårarna från kinderna. Doktorn öppnade dörren och vi kom in i rummet, där hela min familj plus mina två vänner stod. Mamma rusade genast fram mot mig och började ställa oroliga frågor om vars jag varit. Jag svarade på dem utan att se på henne. Pappa pratade med doktorn, som sedan avlägsnade sig. Sedan pratade han med mig också.

”Okej, det var dumt gjort, jag har fattat det nu.” avbröt jag honom tillslut. ”Jag ska inte göra om det.”

Mina föräldrar suckade, båda samtidigt. ”Jag måste till jobbet nu.” sa mamma. Hon tittade på pappa. ”Tar du hand om henne, älskling?”

Min pappa nickade. ”Självklart.”

Min mamma kramade mig och for. Jag bad pappa att hämta en kaffe åt mig, och han försvann genast. Nu var jag äntligen ensam med mina vänner.

”Förlåt Alex.” sa Adam genast med en ångerfull min. ”Jag försökte hålla dem borta men…” Han slog ut med armarna. ”När din mamma har bestämt sig för något, så är det bara så.”

Jag log. Den egenskapen beundrade jag hos henne.

”Men hittade du Chris?” frågade Tanya ivrigt.

”Ja…” sa jag och log. ”Han vaknade faktiskt.”

”Wow.” sa Adam. ”Så när du kom vaknade han? Låter som någon romantisk film.”

”Fast mötet var inte särskilt romantiskt.” sa jag med en grimas. Sedan lade jag snabbt till: ”Inte för att jag vill att det ska vara det heller!”

Tanya och Adam skrattade. Att höra deras skratt lättade knuten som obemärkt bildats i bröstet. Jag skrattade också.

Jag följde Tylers anvisningar och gick till dörren längs ner till korridoren. Jag lade först örat mot den och lyssnade. Bara ett stadigt pipande, inget annat. Jag steg in.

Rummet var större än de andras. Den hade även en stor tv, målningar på väggarna och annat små tjafs. I en stor säng, omgiven av en massa apparater, låg Chris.

Om Tyler hade sett risig ut, så var det ingenting gämfört med Chris. Han hade slutna ögon och bandage runt pannan och käken. Den bit av ansiktet som man såg var rött av sår. Ena armen av ombandagerad och den andra hade två slangar i sig. En som ledde till en droppåse och en till en blodpåse. Han hade också slangar i näsan men jag visste inte vad de var till för.

Långsamt gick jag och satte mig på en stol bredvid sängen. Byrån bredvid var översållad av blommor. Av apparaterna som annars omringad Chris var en skärm som visade pulsen den enda som jag förstod mig på.

Jag suckade och kände hur tårarna pressade på under ögonlocken. Chris såg döende ut.

”Åh, förlåt Chris.” viskade jag, trots att han inte kunde höra mig. ”Förlåt, förlåt, förlåt.”

Så hörde jag plötsligt hur pipandet ökade, ett tecken på att han puls steg. Jag tittade förvånat på hans orörliga ansikte. Kunde han… kunde han höra mig?

”Chris?” sa jag, stadigare nu. ”Chris, hör du mig?” Jag reste mig från stolen och böjde mig över honom. Jag tog försiktigt hans hand, utan att bry mig om vad det kunde betyda. ”Vakna Chris. Snälla. Jag är jätteledsen, men snälla. Vakna.”

Hans ögonlock fladdrade till. Jag stod fastfrusen. Höll… höll han på att vakna? Kunde det verkligen ske?

”Chris?” viskade jag spänt och böjde mig ännu närmare. Hans läppar särades.

”Newgirl.”

Han sa ordet så lågt att det knappt gick att urskilja, och trots att jag hatade det smeknamnet blev jag överlycklig.

Jag andades ut i en lättnad suck. På något sätt kändes det som om allting skulle ordna sig nu.

Chris slog långsamt upp ögonen och såg på mig med en dimmig blick. Han granskade mig och sedan omgivningen. ”Var är jag?” frågade han hest. Sedan grimaserade han, som om det gjorde ont att tala. När han rört på läpparna sprack några av de sårskorpor som bildats i ansiktet upp och började blöda. ”Vad gör du här?”

Han verkade inte minnas någonting. Han hade ju ändå säkert fått mycket starkare droger än jag.

”Chris…” sa jag. Jag fick tvinga fram fortsättningen. ”Vi var på en dubbeldate, du, jag, Erik och Tanya. Jag övertalade dig att jag skulle få köra din bil, när du skulle skjutsa hem mig. Men jag tittade inte på vägen och körde in i ett räcke. Du kastade dig framför mig och tog en värsta smällen själv.” Jag sänkte blicken och pressade tillbaka tårarna. Jag hade gråtit nog.

”Wow.” sa Chris lågt, Jag tittade in i hans chockade ögon, som plötsligt blev oroliga. ”Är du okej, Alex?”

Vad var det här? Oroa-sig-för-Alex-istället-för-sig-själv-trots-att-man-själv-är-ett-vrak-dagen?

”Jag mår fint. Har du tittat på dig själv?” Dum fråga. Han har ju varit medvetslös fram tills nu. ”Ska du inte stämma mig nu?”

Han rynkade ögonbrynen och då sprak ännu några sårskorpor. ”Stämma dig?”

”Jag kvadda din bil ju. Du sa att du skulle stämma mig om den ens fick en repa.”

Chris skrattade hest. Han öppnade munnen för att svara, men då flög dörren upp. Tre personer stormade in. En bar en vit rock, en doktor antar jag. En annan var en bredaxlad man, med brunt hår och blixtrande ögon. Den sista var en kvinna, med blont hår och överdrivet mycket smink. Mannen måste vara Chris pappa, jag kände igen den breda käket. Och kvinnan måste vara hans mamma, med tanke på det blonda håret.

”Åh, min gubbe!” pep Chris mamma och stormade fram till sängen. Jag reste mig upp och lämnade plats åt henne.

”Vem är du?” sa hans pappa till mig. Med det där arga ansiktet såg han faktiskt läskig ut.

”Du har inte lov att vara här.” sa doktorn med sin lugna doktor-röst.

”Förlåt.” sa jag. ”Jag ville se hur han mådde, och när jag pratade med honom vakande han. Jag är Alex Pettier.” avslutade jag och sträckte fram handen mot Chris pappa. Han var så finklädd att jag kände mig tvungen att vara artig. Men Chris pappa såg på mig med mörka ögon.

”Du höll på att döda min son.” morrade han. Han pekade på dörren och skrek sedan rakt i mitt ansikte. ”Ut härifrån! Ut härifrån, DIN SLAMPA!”

”Ni måste hjälpa mig med en sak.” var det första jag sa så fort jag blev ensam med mina vänner.

Jag hade varit vaken i några timmar nu. Jag hade träffat en doktor som hade frågat hur jag mådde, och sen hade jag fått träffa Adam och Tanya. Så fort vi tre blev ensamma hade jag kastat mig över dem.

”Vaddå för sak?” frågade Adam.

”Jag måste få träffa Chris.” sa jag. Jag hade fundera på det och kommit fram till att jag var tvungen att få träffa honom, se hur han mådde. Vilket innebar att jag var tvungen att smyga ut från mitt rum.

Adam och Tanya utbytte en blick.

”Alex…” sa Tanya försiktigt. ”Han har inte vaknat än.”

”Jag vet.” svarade jag bergfast. ”Men jag måste bara få se honom. Se hur mycket skada jag ställt till med.” Det sista sa jag lågt och med sänkt blick. Mina vänner förstod och lovade att hjälpa mig.

 

Tur att vi var ensamma i sjukrummet, så ingen kunde se oss. Jag och Tanya bytte kläder, så att jag inte liknade en patient. Hon var lite kortare och kurvigare än jag, men jag passade ändå rätt okej i kläderna. Tanya lade sig sedan i min säng och drog täcket över huvudet. De som såg det skulle tro att det var jag som sov.

Sen smög vi ut från rummet och kom till en vit korridor. Adam lämnade mig för att säga till doktorn och mina föräldrar att jag sov, så att de inte skulle störa. Jag smög vidare i korridoren och började söka.

Som tur hittade jag en plansch där det stod hur de olika våningarna var indelade. Jag antog att Chris låg för avdelningen ”Allvarliga kroppsliga skador.” Typ mycket blod och sånt. Jag gav mig av, tog hissen och kom in i rätt korridor. Jag tryckte ner den första dörren och kikade in. När jag såg att det inte var Chris var jag nära att dra tillbaka huvudet igen, tills jag såg att den som låg där var Tyler.

”Tyler?!” utbrast jag och steg in i rummet. Sedan drog jag efter andan.

Halva hans ansikte var fullt av stora, röda märken. Det kunde ha varit skrapmärken om de inte varit så djupa. Hans läpp var hopsydd efter att ha varit sprucken, antar jag. Ena ögat var täckt av en blåtira. Han hade även bandage runt handen.

”Alex? Vad gör du här?” utbrast Tyler i sin tur. Han såg förskräck på med något som liknade oro i ögonen. ”Är du okej?” Var Tyler orolig för mig? Jag som trodde att han hatade mig. Eller inte gillade mig i alla fall.

Sedan insåg jag hur ironiskt det var. Här låg han med ett helt förstört ansikte, och det var mig han var orolig för.

”Är jag okej? Är du okej?” sa jag och tog några steg närmare.

Tyler nickade kort och tittade ner. ”Ja. Jag mår fint.”

”Vad har du gjort?” frågade jag och satte mig på sängkanten. Tyler var inte helt ensam i sitt rum. I en annan säng låg en man, fast han sov. ”Vänta, låt mig gissa.” sa jag sedan med ett finger höjt. ”Skateboard?”

Tyler drog faktiskt lite på munnen. ”Jag skulle testa ett nytt trick, och det gick lite snett.”

”Använder du ens hjälm?” retades jag.

Han ryckte på axlarna. Nej, alltså. ”Vad gör du här?”

”Så du har inte hört?” sa jag med en grimas. ”Jag kraschade med bilen.” Tyler spärrade upp ögonen. ”Men jag okej.” skyndade jag mig att säga. ”Chris Newland, killen som också var i bilen, räddade mig kan man väl säga. Han tog den värsta smällen själv.” Jag tystnade och vek undan blicken. Skuldkänslorna var över mig igen. ”Jag letar efter honom nu. Du råkar inte veta vilket rum han är i?”

Jag vågade titta upp på honom igen. Tyler såg ut att tänka efter.

”Jag skulle gissa att han är i rummet längs ner. Det är det största och finaste. Bara de som har pengar nog får det rummet.”

Jag frågade inte hur han kunde känna sjukhuset så väl. Jag log bara mot honom och sa ”Tack.”

Jag reste mig, och innan jag gick ut genom rummet sa jag. ”Krya på dig.”