När ska du fortsätta på den berättelsen? Den är jättebra :)

Trummisen avslutade sitt solo och de två sångarna, en tjej och en kille, tog i och började sjunga på refrängen. Jag sjöng med, för jag kunde texten utantill. Jag hade till och med suttit bredvid Tyler när han skrev den. ’

Jag lutade armbågarna mot bardisken och tittade på alla fans, när de dansade i takt med bandets musik.  Bandet hette The Planet, och Tyler hade kontaktat dem för ett år sen. Han hade hört dem spela, och insett de var duktiga. Men inga av deras låtar hade varit bra, så de hade inte blivit särskilt stora. Men så hade Tyler skrivit några låtar för dem, och pang bom så visste hela USA vilka de var! Men få visste vem som stod bakom hitlåtarna, och det var precis så som min pojkvän ville ha det.

Men, få är alltid någon.

”Visste du att det är en kille som har skrivit alla The Plantes låtar?”

Jag vände på huvudet och såg på två killar i tjugofem års åldern, som stod och pratade med varandra. Den som nyss talat hade svart hår, en töntlig t-shirt och en keps. Den andra hade en skjorta och glasögon.

”Ja, jag hörde det. Han är ju typ bara arton dessutom.”

”Vad heter han? Jag har glömt.”

”Cower någonting.”

Nu kunde jag inte låta bli att lägga mig i. Jag vände mig mot killarna och sa: ”Han heter Tyler Cower och var arton när han skrev de första låtarna, nu är han nitton.”

Killarna såg förvånat på mig. Sen gled deras blickar nedåt. Jag önskade att jag tagit en annan topp, som de stirrade ner i min urringning. Jag lade armarna i kors.

”Och vem är du då?” frågade t-shirt killen med fejkat självförtroende.

”Jag är Tyler Cowers flickvän.” svarade jag.

Blickarna reste sig till mitt ansikte, och nu såg de på mig med nyvunnen respekt.

”Åh.” sa keps-killen. ”Va- Vad trevligt att träffas.” Han stod stum för några sekunder. ”Ehm, jag är Jim Karyln. Det här är Ed.” Han pekade med tummen på sin kompis.

Jag höjde mitt glas till dem. ”Jag är Alex.”

”Hur gammal är du?” frågade Ed.

”Nitton.” svarade jag. ”Jag pluggar till danslärare.”

Det hade tagigt ett tag innan jag tillslut listat ut vad jag ville bli. Dans var det enda som jag verkligen tyckte var roligt, så jag hade tagigt mig in på en danslinje tillsammans med Dafne. Hon och jag gick i samma klass och var goda vänner nu.

Tanya gick en tecknarlinje och Adam pluggade till journalist. Chris gick på en teknikskola, där han lärde upp sig till bilmekaniker och Tyler pluggade till musiklärare. Fast jag tror inte att han någonsin ska behöva ta det jobbet, med tanke på hur mycket han redan tjänade på att skriva låtar. Andra artister hade kontaktat honom och bett om sånger, men Tyler hade tackat nej. Han hade redan skrivit på ett kontrakt som band honom till The Planet för de närmaste åren. Men sen, då.

”Kom kolla, där kommer ju Tyler.” sa jag.

Killarna snodde runt och deras ögon blev stora klot när de fick syn på min pojkvän, som banade sig fram i folkmassan. Han log mot mig och jag log tillbaka. Han hade på sig en svart skjorta med hade ett par knappar uppknäppta vid halsen och ett par snygga jeans. Jag minns första gången som han skulle gå och se The Planet spela hans låtar. Alla våra vänner skulle följa med, och Chris hade stoppat Tyler innan han hunnit gå utanför dörren.

”Vänta.” hade Chris sagt och granskat Tyler. ”Tänker du verkligen gå sådär?”

”Vaddå då?” hade Tyler förolämpat sagt. ”Vad är det för fel med mjukiskläder?”

”Kusin, du har mycket att lära.” hade Chris suckat och dragig in Tyler på hans rum. När han sedan kom ut igen, var han snyggt klädd i märkeskläder. Jag tycker att min pojkvän ser fantastiskt vad han än har på sig, fast det var nog ändå bra att Chris därefter hjälpte Tyler med outfiten tills han själv lärt sig.

”Hej snygging.” hälsade Tyler på mig och kysste mig på kinden. Fjärilarna i magen vaknade, som alltid när han var i närheten.

”Hej.” log jag. ”Du, jag vill presentera några för dig. Det här är Jim och Ed. De tycker om dina låtar.”

Först nu lade Tyler märke till killarna. Jim och Ed såg ut som om de skulle svimma, när Tyler skakade hand med dem och frågade hur de mådde.

”Br-Bra.” stammade Jim. ”Ehm, kan vi få ett kort med dig?”

Tyler såg förvånad ut, precis som jag kände mig. Det var inte ofta som någon faktiskt visste vem han var, än mindre ville ta bilder med honom.

”Visst.” svarade Tyler och ställde sig bakom killarna.

Skinande av lycka tog Jim fram sin mobil frågade om jag kunde ta ett kort. Jag tog emot telefonen och backade lite, så att de alla tre skulle komma med på bilden. Tyler stod mittemellan Jim och Ed.

”Cheese.” sa jag och tog bilden.

”Tack så mycket.” sa Jim och stoppade ner mobilen i sin ficka. ”Men du, Mr Cower. Hur kom du på låten Never think of you?”

”Säg Tyler. Och, ja, när jag skrev den…”

Så fortsatte de två killarna att överösa min pojkvän med frågor, till dess att de inte hade något mer att säga än ”Alltså du är så bra. Så jävla bra.”

”Okej killar.” sa Tyler tillslut. The planet spelade sista låten nu. ”Det har varit jättekul att snacka med er, men nu måste jag tyvärr gå. Ska träffa banden snart…”

”Ja, vi förstår. Hejdå.” sa Jim snabbt.

”Hejdå.” fyllde Ed i.

Tyler lade armen om mig och så gick vi. Vakterna lär oss passera eftersom de kände igen oss.

”Så, hur var det där?” frågade jag. ”Dina första riktiga fans.”

”Lite läskigt.” svarade Tyler. ”Men kul.”

Han stannade. Vi var i en trappa, en mörk trappa med svarta draperier på båda sidor. Utanför dånade applåderna och många skrek ”Vi älskar er!”, och ”En gång till!”.  Strålkastarna lyste igenom här och var och bildade ett dunkelt ljus.

”Varför stannar vi?” frågade jag.

Tyler strök en lockig hårslinga bakom mitt öra. De senaste åren hade han växt så mycket, nu var han ett helt huvud längre än mig.

”Ville bara säga att jag älskar dig.” svarade han mjukt. ”Och att jag aldrig, aldrig kommer lämna din sida.”

Hans ögon såg in i mina och jag blev varm och lealös i hela kroppen. Hans vackra ögon, gröna med ett stänk av brunt runt pupillen. Jag skulle aldrig tröttna på att se på dem, eller på hans smala läppar, hans sneda näsa eller tjocka, rufsiga hår.

”Jag älskar dig också.” svarade jag. ”Och kommer alltid finnas här för dig.”

Så kysstes vi. Jag kände mig hel, och visste att jag aldrig mer skulle behöva vara trasig eller känna mig ensam. Nu var vi en, vi var okrossbara.

Unbreakable.

Asså kan inte du publicera Epilogen bara nu? ska bort på söndagen och hela veckan därefter och vill jättegärna läsa epilogen innan dess. Snälla, ber dig. Tack! :)

Ja, mina vänner. Detta är det sista kapitlet på Sun Beach, bortsett från Epilogen. Ni kan lyssnade på sången de sjunger och jag har bjussat på en bild som är ifrån weheartit.

Solen var bara någon millimeter från havet. Snart skulle de kyssas, det gassande klotet och det stora blå, och den vackra solnedgången skulle påbörjas. Stranden skulle bli ännu mer gyllene än vad den redan var.

Tyler smekte mitt bara ben och fick mitt hjärta att bulta hårt och okontrollerat. Om det inte hade varit för Tanya och Adam, som satt på en handduk bredvid oss, skulle jag ha börjat kyssa honom direkt.

Vi hade åkt hit, till Sun Beach stranden, för ungefär en timma sen. Då hade det fortfarande varit en massa människor här. I badbyxor hade Tyler (varit väldigt het) visat upp alla sina ärr och många hade stirrat på honom. Först hade han känt sig obekväm, men sen fick jag honom att glömma bort deras blickar. När vi väl badat hade vi sedan brett ut oss på handdukar. Jag satt framför Tyler och lutade huvudet mot hans bröstkorg. Han hade armarna runt mig, och vi hade även en filt över oss för det var lite kallt.

Det var en vecka sedan Regina åkt, och jag höll redan på att glömma henne. Jag minns inte vilken nyas av röd hade hennes kappa haft, eller hur långt hade hennes hår varit till exempel. Och jag höll på att glömma Steven, vilket också var skönt.

”Nu börjar det.” sa Tanya mjukt.

Det var solnedgången hon pratade om. Jag suckade och njöt och synen.

Steg bakom oss fick alla att vända sig om. Det var Chris, som kom hand i hand med Dafne.

”Hallå.” hälsade han med sitt klassiska leende. ”Tänk att stöta på er här.”

”Har ni något emot att vi hängkar?” frågade Dafne.

Alla skakade på huvudet, och Chris och Dafne satte sig bredvid mig och Tyler.

Min pojkvän såg på Chris, utan något ont i blicken och sa: ”Tja kusin.”

Chris log stort. ”Tja.”

Det var som en tyst överenskommelse mellan de två, om att de nu skulle glömma sina gamla tvister och bli vänner.

”Är det inte sjukt?” sa Dafne. ”Man har sett tusen solnedgångar i sitt liv, och ändå blir man lika tagen när man ser en till.”

Jag hummade instämmande.

Sången de sjunger:

”Steady as the beating drum.” sjöng Adam helt plötsligt. “Singing to the cedar flute.”

“Va?” sa Dafne.

“Det är en sång.” sa Adam. ”Från filmen Pocahontas.”

”Ja, jag känner igen den.” sa jag. När jag var liten hade jag sett den filmen om och om igen. Jag älskar den fortfarande. ”Mm… Vänta lite.” Jag sökte efter texten i huvudet, ville ta upp sången där Adam slutat. ”Seasons go and seasons come, bring the corn and bear the fruit.”

Tillsammans sjöng jag och Adam: “ By the waters sweet and clean, where the mighty sturgeon lives. Plant the squash and reap the bean, all the earth our mother gives.”

Tyler hade började trumma takten på sina knän, och nu med musik i bakgrunden fortsatte vi:  O Great Spirit, hear our song, help us keep the ancient ways. Keep the sacred fire strong, walk in balance all our days.”

Tanya började göra passande ‘indianljud’ och Chris hängde genast på. Dafne skrattade åt oss. Jag och Adam tog i och sjöng högt och säkert falskt:

”Seasons go and seasons come, steady as the beating drum. Plum to seed to bud to plum!”

“Hega, hega yam-pi-ye hega.” sjöng Tyler och Tanya som kör, och Chris trummade med handen för munnen i ett perfekt indianrop.

Alla sjöng den sista meningen tillsammans: ”Steady as the beating drum.”

Sen brast vi ut i skratt.

Det var helt, obehagligt tyst en stund. Regina sa stilla: ”Ja, det där gick ju inte så bra…”

Alla sneglade på varandra. De flesta såg på mig. Jag kände det också, att jag var den som borde prata med Tyler.

”Jag pratar med honom.” sa jag lågt och gick uppför trappen, undvek noga att se på Regina.

Tylers rum låg bredvid Adams. Det hade förut varit ett musikrum där (där hade pianot stått, och Tim förvarat sina gitarrer). Jag öppnade dörren och gick in. Tyler satt på det breda fönsterbrädet, och han vände sig häftigt om när dörren öppnades, men slappande av när han såg att det var jag.

Jag tyckte om Tylers rum. Trots att han endast bott där i några veckor, hade han lyckats sätta sin egen stämpel på stället. Väggarna var mörkblåa, bortsätt från en fondvägg som täcktes av en svart, hackmönstrad tapet. Det fanns ett skrivbord, som var svart och täckt med papper överallt. Ovanför skrivbordet fanns post-its, där min pojkvän skrivit upp ord och meningar som han i framtiden vill ta med i en låt. På sängen låg en gitarr, som Tyler håller på att lära sig spela på (Tim lär honom). I ett annat hörn fanns en keyboard (Tim och Jane älskar att köpa instrument till honom, som ni kanske märkt) och på en vägg satt en spegel, där han stuckit in foton på mig, Adam, Tanya och paret Cower.

”Hej.” sa jag stilla och satte mig på sängen, som står bredvid fönstret.

”Hej.” svarade han. Inga tårar hade runnit längs hans kinder, Tyler hade gråtit inombords istället.

Min pojkvän reste sig och damp ner bredvid mig i sängen, lutade sig emot mig. Jag slog armarna om honom och lutade kinden mot hans hår.

”Jag fattar inte vad hon gör här.” mumlade Tyler. ”Hon har skitit i mig i sex år, varför nu?”

”Steven är ju borta nu.” påpekade jag.

”Ändå.” svarade Tyler. ”Jag vill inte träffa henne.”

”Jag vet. Du behöver inte träffa henne heller.”

”Det känns som att… Ja, som att hon inte har någon rätt att vara här. Hon hör inte hit längre. Hon hör inte till mig längre.”

Jag sa inget om det, Tyler visste ändå att jag höll med.

”Vill du att jag ska gå ner och säga det till henne?” frågade jag.

”Nej. Jag kan säga det själv.”

Så reste han sig och jag följde med. Vi gick ut ur Tylers rum och vidare nedför trappan, där alla de andra väntade. Regina såg hoppfull ut.

Så ställde sig Tyler rakt framför henne och krossade det där hoppet. Han sa att han inte ville vara med henne, och han ville inte ha kontakt med henne. Han sa att hon svikit honom och att han aldrig skulle kunna förlåta henne för det.

Jag tyckte nästan synd om Regina när jag såg hur ledsen hon blev. Men sedan mindes jag att hon förtjänat det. På grund av henne hade Tyler fått utsått misshandel i sex år. Istället för att dra kunde hon ha gått till polisen. Eller åtminstånde lämnat Steven och tagigt med sig Tyler.

”Okej.” sa Regina tyst. ”Om det är det du känner, så…”

”Det är så jag känner.” sa Tyler hårt.

”Jaha…” Hon såg tveksam ut. ”Då är det väl bara för mig att gå.”

Hon gick till dörren. Vid tröskeln tvekande hon och vände sig. Hon såg länge på Tyler, som stirrade orubbligt tillbaka.

”Ta hand om dig.” sa hon.

”Du med.” svarade Tyler.

Sen gick hon. Och det var sista gången jag såg Regina Gardiner.

”Åh.” sa Jane. Hon var helt klart chockad. ”Åh.”

”Jag heter Regina Gardiner.” berättade Tylers mamma. ”Får jag stiga in?”

”Självklart.” sa Jane lite frånvarande, och släppte in Regina. Adams mamma kastade en blick på sin man, en blick med rädsla.

Regina såg sig omkring i huset med en granskande blick. Hon tog inte av sig skorna, utan bara klampade in och ställde sig mitt på golvet.

”Vad- vad gör du här?” stammade Jane. Orden kunde ha varit otrevliga, men på det darrande sätt som Jane sa det på lät det mera ynkligt.

”Åh, jag ska inte ta Tyler ifrån er.” sa Regina avfärdande. Jane och Tim slappnade faktiskt av, som om det var det de fruktat. ”Jag vill träffa honom. Se hur han har det, vara där för honom.”

”Precis som du varit där för honom de senaste sex åren?”

Alla vände förvånat blicken mot mig. Jag var också förvånad. Den där kyliga, bittra rösten lät inte alls som min egen.

Men att se Regina stå där, och säga sånna saker väckte bara en sådan förakt hos mig.

”Och vem är du? Hans fostersyster?” frågade Regina kallt, med tyngt på foster.

”Jag är hans flickvän.” svarade jag.

Regina såg lite förstummad ut över detta. Men innan hon hann svara (vilket hon uppenbarlige tänkte göra) sköt Tim in: ”Men Alex, nu ska vi inte vara otrevliga. Slå dig ner, Mrs Gardiner.”

”Tack Mr Cower.” log Regina mot Tim och satte sig på en stol, bredvid Adam och snett framför mig.

Jane gick iväg och kokade te och under tiden var alla bara konstigt tysta. Adam och Tanya utbytte blickar med mig ibland, blickar som talade om att de inte heller tyckte om Regina och också tyckte att hon borde dra.

”Så, Regina.” sa Jane och ställde ner en tekopp framför kvinnan. Till skillnad från Tim använde hon Reginas förnamn. ”Varför bestämde nu dig för att komma nu?”

”Jo, jag hörde att Steven äntligen åkt in i fängelse och…”

Regina berättade om hur hon, efter att hon lämnat Tyler och hans pappa, gifte om sig med en viss Mr Gardiner. De hade dock skilt sig ganska snart, och Regina hade börjat jobba som kassörska. Sen, sex år senare, hade hon hört att Steven åkt in i fängelse och då vågade hon åka tillbaka. Hon fick veta att Tyler blivit adopterad (hon försökte dölja det, men jag såg hur mycket hon ogillade detta faktum) och åkte sedan hit.

Det hördes ljudet av hjul mot stenplattor, och alla tystande för de visste vad det betydde: Tyler kom hem. Jag ville rusa upp, hindra honom från att komma in och se Regina. Hindra honom från att bli sårad och arg, som jag visste att han skulle bli.

Men jag hann inte, fören dörren öppnades och Tyler gick in.

”Jag är hemma!” ropade han och ställde skateboarden på golvet. Han hade inte tittat mot oss än. ”Gissa vad psykologen sa den…”

Han hade vänt på huvudet och upptäckte Regina. Allting stod stilla.

Först syntes bara chock i Tylers ögon. Han stod helt fastfrysen. Långsamt gick Regina fram till honom.

”Tyler.” viskade Regina och strök sin son över kinden.

Då vaknade Tyler till. Jag hann skymta smärta i hans ögon, innan det förvandlades till ilska.

”Rör mig inte!” skrek han och slog häftigt bort hennes hand.

”Men Tyler…” sa Regina, sårat och förvånat. ”Jag ville bara…”

”Nej!” skrek Tyler och backade undan från henne. ”Prata inte med mig. Du har inte ens rätt att titta på mig!”

”Men…”

Tyler avbröt henne igen.

”Du övergav mig!” Tylers ögon var nu blanka. ”Du bara drog, och lämnade mig åt den där… den där…”

I den hemska tystnandet snyftade Tyler till. Det fick det att värka i mig. Jag hade aldrig sett Tyler gråta.

Så vände mig pojkvän om och rusade uppför trappan. En smäll som ekade i hela huset hördes när han slog igen dörren efter sig.

”Men kan jag få titta då?”

”Mm, inte än.”

Jag suckade otåligt. Adam flinade mot mig och tittade på ritblocket som Tanya höll i handen, tittade på porträttet av mig som jag inte fick se ännu. Några meter bort, i soffan, fnissade Jane till. Hon satt och tittade på tv med Tim.

Det var eftermiddag, vi satt hemma hos Adam och slappade. Tyler var hos en psykolog (han var tvungen att gå till honom varje vecka) och skulle inte komma hem på en halvtimme.

”Tanya, lova mig att du tänker bli konstnär.” sa jag.

Min bästa vän tittade inte upp från blocket när hon svarade: ”Njaa… Känns liksom inte så lyckat. Kommer ju inte att tjäna något.” Hon log. ”Jag tänkte snarare åka till Paris, du vet, stå på gatan och göra porträtt av folk.”

”Och jag kan följa med och skriva ner folks livshistoria för pengar.” sa Adam, som genast hakat på skämtet. ”Du vet, stå på torget och fråga sådär i förbifarten ’Hej! Ska jag skriva en bok om dig?’”

”Och hur hade du tänkt klara dig i Paris, utan att kunna prata franska?” frågade Tanya retsamt. Själv hade hon ett A i franska.

”Jag kan prata franska!” invände Adam med spelad förnärmelse.

”Adam, att kunna säga Hej, hur mår du? på franska räknas inte som att kunna språket.”

Jag vände blicken mot dörren medan de fortsatte diskussionen, hoppades att psykologen hade släppt Tyler tidigare och att han skulle komma in snart. Jag väntade mig inte det, så när en siluett dök upp i dörrfönstret (som var frostat, så att man inte kunde se varken in eller ut) hoppade jag till av överraskning. Men så knackade figuren där ute, och Tyler skulle aldrig knacka, utan bara gå in.

Alla vände nu blicken mot dörren, och Jane for upp ur soffan och satte fart mot dörren. Hon öppnade med en artigt ”God dag.”

Jag kunde se ut i hallen från där jag satt, så jag såg personen som knackat på. Det var en kvinna, med tjockt, brunt hår som föll glanslöst över axlarna. Hennes ansikte var avlångt med höga kindknotor, och hennes ögonbryn så plockade att det knappt fanns något kvar. Hon visste inte alls hur man använder en maskaraborste, eller ett läppstift för den delen. Hon var klädd i en röd kappa och skinnstövlar. Hon var också mager. Hade det inte varit för den misslyckande sminkningen, eller för att hennes hy var gråaktig och det faktum att hon nästan inte hade något kött på benen, hade kvinnan varit vacker.

Och jag kände igen henne direkt. Jag hade aldrig träffat henne förut, men visste exakt vem hon var. Hur många gånger hade jag inte sett in i ett par ögon, som var så lika hennes? Dragigt fingrarna igenom det där bruna håret, bara i ett kortare format? Sett ett leende och kysst dessa läppar, som i hennes fall var överkladdade med läppstift?

Jag var också helt chockad. Vad gjorde hon här? Hur kunde hon finnas ens över huvud taget? Hon kändes som en ond dröm, ett smärtfyllt minne som jag själv aldrig upplevt och lyckats förtränga.

Dessutom hörde hon inte hit. Hon passade inte alls in i alls det här lyckliga, det här livet som äntligen ordnat sig och upplöst alla problem. Med en knut i magen insåg jag att hon nu skulle förstöra allting.

”God dag.” svarade kvinnan där utanför. Att höra hennes röst fick mig att rycka till och komma ur alla tankar. ”Jag letar efter Tyler Slater, finns han är?” fortsatte hon.

”Han heter Tyler Cower nu för tiden.” sa Jane. Hennes röst hade en hård kant. ”Han kommer nog hem snart. Varför söker ni honom?”

”Åh, ser ni inte vem jag är?” sa kvinnan. Hon lät faktiskt förvånad. ”Jag är Tylers mamma.”

Fint kapitel. Har du skrivit låten själv?!!!!?! Den var verkligen jättebra och stort beröm om du har gjort det!!! Svara så snabbt du ser detta, tack :)

I det här kapitlet spelar Tyler en sång, och melodin till den kan ni lyssna på där nere. Låten som melodin kommer ifrån heter Cut och är med i The Vampire Diaries. Den här versionen spelas av Undsp0ken1 på You Tube.

Plötsligt hade tre veckor gått.

Tyler tackade med glädje ja till att bli en i Adams familj, och bara några veckor senare hade han flyttat in och fått ett eget rum i Billy (Tyler och Adam kallade alltid huset för det, och jag hade nu också lagt till mig den irriterande ovanan). Tyler fick bestämma om han ville döpa om sig till Cower, eller om han ville behålla sitt gamla namn Slater. Han valde Cower. Han sa att det var för att knarklangarna inte skulle kunna hitta honom så lätt, men jag visste att Tyler inte ville bära namnet Slater. Han ville verkligen komma bort från sitt gamla liv.

Skolan var rätt jobbig. Vi försökte hålla inne allting som hänt, men tillslut läckte det ut i alla fall. De flesta på skolan var nu rädd för Tyler, för att hans pappa var en brottsling. Andra retade honom. Visserligen stod vi andra där till hans försvar, men de fortsatte ändå, oftast bakom våra ryggar. Och att familjen Cower hade adopterat min pojkvän blev också vida känt, när lärarna var tvungen att börja kalla Tyler för Mr Cower istället för Mr Slater.

Men lärarna var nog värst. Nu när de visste vad Tyler stått ut med, skämdes de över hur de behandlat honom och när de pratade med honom, gjorde de det som om Tyler var ett sjukt litet barn. Han hade varit tvungen att ha oändligt med samtal med lärarna, där de en och en skulle be om ursäkt, säga att de var ledsna, att de förstod, fanns där för honom och en massa annat skit.

Fast något positivt var att Tylers betyg har stigig, med allas hjälp. Jag fortsatte att hjälpa honom i matten, Adam i engelska, Tanya i natur vetenskap och Jane och Tim (Adams föräldrar) med resten. Som det såg ut nu kunde Tyler få riktigt bra betyg.

En morgon vaknade jag av ett sms från Tyler (han hade fått en mobil av Jane) som löd:

Kom hit. Har en överraskning.

Vaddå för överraskning? Skrev jag tillbaka.

Får du se.

Full av förväntan drog jag snabbt på mig ett par shorts och en t-shirt, sket i sminket och dubbel checkade håret innan jag gick. Jag sa till mina föräldrar att jag skulle till Tyler, och de sa bara ”Okej.” De hade äntligen accepterat min pojkvän, vilket var otroligt skönt.

”Hallå.” ropade jag när jag kom innanför tröskeln till Cowers hus.

”Här inne.” svarade Tylers röst.

Jag gick in till vardagsrummet, och fann min pojkvän där, sittandes bredvid det vackra, vita pianot som Tyler lärt sig spela på.

Efter att ha kysst honom, och noterat att han både såg förväntansfull och nervös ut, frågade jag: ”Så, vad har du för överraskning?”

Tyler tog ett djupt andetag och log snabbt. ”Jag har skrivit klart den.”

”Skrivit klart vaddå?”

”Din sång.”

Mitt hjärta började så fortare. Tyler hade pratat om en sång till mig, på strand-daten, men efter det hade han inte nämn den något mer så jag trodde att han givit upp den. Men så var tydligen inte fallet.

”Okej.” sa jag med växande förväntan. ”Få höra då.”

(Melodin på sången Tyler spelar)

Tylers fingrar började dansa över tangenterna, lockade fram de vackraste toner ur dem. Melodin var lugn och klingade, det fanns något försiktigt men samtidigt strakt i den. Så började Tyler sjunga. Och han trollband mig som aldrig förr.

”You was a stranger. Just the new girl.” Så sjöng han om jag visat mig vara annorlunda, att jag såg den Tyler som han var inuti. Att det plötsligt blev svårt för honom att fortsätta spela sin roll när jag var i närheten. ”You keep tear my walls down, until I couldn’t rebuild them anymore.” Han sjöng att mitt leende kunde göra världen vacker, och att med mig behövde han inte vara någon mer än sig själv. I refrängen sades det att vi var okrossbara, att jag gjorde honom okrossbar. Sista meningarna löd:

”Time is going. And people change. But my love for you, will always bee the same. Unbreakable. Alexandra, we are unbreakable.”

Fingrarna lockade fram några ljusa sluttoner. Tyler vände sig mot mig, och strök mig över kinden. Först då insåg jag att jag gråtit. Så vacker var sången.

Min sång. Vår sång.