Tyler ställde ner matbrickan med en onödig kraft i matbordet. Det var lunch, på onsdagen. Först nu samlades hela gänget, på förmiddagen hade vi alla haft skilda lektioner. Ingen var förvånad över Tylers arga min. Vi alla visste vad det berodde på: Ungdomshemmet.

”Vet ni vad som hände imorse?” utbrast Tyler. ”En kille kom fram till mig och frågade om jag ville köpa hasch.  Hasch! Man längtar nästan tillbaka till Hillytonroad.”

Huset på Hillytonroad hade en mäklare sålt efter min pojkväns önskan, och pengarna var nu insatta på Tylers konto.

Jag kramade om Tylers arm och lutade huvudet mot hans axel, fylld av medlidande. ”Jag kan kidnappa dig och låta dig bo i min bil. Jag kan smuggla ut mackor till dig.”

Tyler lutade sitt huvud mot mitt och suckade. ”Låter lockande.”

”Eller så kan jag helt enkelt adoptera dig.” skämtade Tanya. Vi andra kom med liknande kommentarer om det, och först när vi skulle gå lade jag märke till att Adam varit ovanligt tyst sen Tanya nämnde adoption.

Jag kunde inte sluta tänka på den där tystnaden, så när vi hade kemi (vi hade bytt labbpartner nu, så jag var med Adam istället för Chris)  passade jag på.

”Hey, vad hände med dig på lunchen?” frågade jag, samtidigt som jag blandade samman två ämnen i ett provrör.

”Vaddå?” frågade Adam.

”Jamen du vet. När Tanya skämtade om att adoptera Tyler.”

Adam satt tyst länge. ”Okej.” sa han tillslut, viskandes. ”Jag ska berätta, men du måste lova att inte berätta för Tyler.”

”Varför kan jag inte…”

”Lova.” Adam såg allvarligt på mig.

”Okej, jag lovar.” svor jag. ”Få höra nu.”

”Mina föräldrar gillar verkligen Tyler, och han gillar dem, det vet du ju. Ja, de ser honom som sin egen son och jag ser honom som en brorsa. Så de har funderat på att adoptera Tyler…”

”Lägg av!” skrek jag rätt ut i klassrummet, så att flera vände sig om och stirrade lite.

Adam hyssade mig, men log. ”Jag vet, jag höll också på att dö av spänning när de berättade det för mig. Det har varit jättedrygt att hålla det hemligt.”

”Men hur blir det då? Alltså, tänker de adoptera honom eller?” frågade jag helt uppspelt. Jag såg en lösning, en väg som kunde fylla det sista hålet och göra allting bra.

”Ja, de har bestämt sig för att de vill det och att det går. Vi ska bjuda Tyler på middag ikväll och fråga om han vill bli en Cower.”

”Herregud.” log jag och tog mig för kinderna som blivit röda av lycka. ”Just när jag trodde att saker inte kunde bli bättre så blir det det.”

”Men du får inte säga något till Tyler.” varande Adam mig med en bad-cop min.

”Nej, jag lovar. Jag ska vara tyst.”

Adam förvandlade bad-cop minen till en ännu allvarligare bad-cop min. ”Och när jag säger ’säga något’ så menar jag inte med ord. Du får inte visa att du har en hemlighet.”

”Kom igen Adam, jag kan ha pokerface!” invände jag, nästan förolämpad.

Min vän skakade på huvudet. ”Nej, speciellt inte inför Tyler.”

”Jo, det kan jag.”

”Nej, det kan du inte.”

Plötsligt exploderade provröret bredvid mig och jag skrek till. Jag hade helt glömt bort kemilektionen.

”Där är du ju.” utbrast jag när jag fick syn på Tyler, gående emot mig i korridoren. De andra hade redan samlats i rättssalen för att höra juryns dom.

Jag fick fram till honom och skulle ge honom en kyss, men drog mig tillbaka i sista sekund med sammandragna ögonbryn. ”Du luktar cigaretter. Tyler, har du rökt?”

Han rodnade skamset under min blick. ”Jag tog en nyss med Chris.” erkände han.

”Jag trodde du slutat röka.” Kunde inte låta bli att känna mig besviken.

”Det var bara en!” utbrast Tyler. ”Och jag lovar, inga fler! Bara en.”

Jag trodde honom, så jag släppte ilskan som blommat upp. I samma stund insåg jag vidden a någonting annat som Tyler sagt. ”Vänta här nu, sa du att du rökte med Chris? Utan att bråka slash slåss?”

”Jag vet, knäppt.” instämde Tyler.

Vi hade tyvärr inte tid till något mer prat, så jag tog tag i hans arm och drog med honom till rättssalen medan jag förklarade att de väntade där.

Vi gick fram till åtalarbordet och satte oss. Ms Fanell var redan på plats, likaså de två bröderna vid försvararbordet. Tyler och hans pappa såg länge på varandra, med allt annat än kärlek i blicken. Jag lade märke till att fyra poliser nu stod vid Steven, istället för endast två. Hans försök till attack mot Tyler förra gången hade inte glömts.

”Ber om tystnad.” sa domaren med sin dånade röst, och alla som pratat teg. Domaren vek upp en papper och läste i mikrofonen, som egentligen inte behövdes: ”Juryn finner Steven James Slater…” Jag vågade inte ens andas. Nu skulle allt avgöras. ”…skyldig och dömer honom till trettio års fängelse för knarksmuggling och upprepad misshandel.”

Tyler började skratta högt, men det dränktes i hurraropen från publiken. Jag kunde knappt fatta vad som hänt. Vi var fria. Tyler var fri. Min pojkvän skulle aldrig mer behöva bli slagen, jag skulle aldrig mer behöva oroa mig. Dessutom hade min gärningsman också fått vad han förtjänade. Allting hade, otroligt nog, ordnat sig. Drömde jag? Inte kunde väl allt det här hända i verkligheten?

Så fort vi kom ut ur salen, slöt vårat gäng upp sig i en klunga, fortfarande hurrandes. Tanya kramade om mig, Adam dunkade Tyler i ryggen. Chris skrek ”Tjooho!” så högt att det ekade och jag skrattade och grät så samma gång. Vi var ett yrväder av lycka.

Vissa problem fanns förståss kvar. Som var skulle Tyler bo? Dagen efter att Steven dömts skyldig, dök socialtjänsten upp och pratade med Tyler. De sa att han nu måste bo på ett ungdomshem, och att där skulle han få gå hos en terapeut. Ungdomshemmet låg en halvtimma bort med bil, vilket enligt mig var alldeles för långt bort.  Men det fanns inte så mycket att göra. Redan två dagar efter rättegången, flyttade Tyler dit. Han skulle fortsätta att gå i samma skola, så på måndagen träffades vi igen.

Så fort jag såg honom på morgonen gick jag fram och tungkysste honom, mitt i korridoren inför allihopa. Alla skvallrade nu sönder om Tyler, om rättegången och allt det där. Många rykten var hel fel ute, medan vissa var lite mera sanna. Jag orkar inte ens räkna upp dem, så lite brydde jag mig.

Jag drog fingrarna genom hans hår och andades in hans lukt, som nu var helt rökfri. Tyler lät händerna vandra längs min kropp, även han struntade i våra åskådare. Hans mun mot min var det enda som existerade de kommande fem minuterna.

”Fan vad jag saknar dig på hemmet.” flämtade Tyler när vi slutligen drog oss ifrån varandra. ”Alla andra där är missbrukare eller kriminella.”

Jag suckade. ”Jag önskar att jag kunde få dig därifrån.”

”Spelar ingen roll.” svarade Tyler snabbt och kysste mig igen. ”Jag är fri från farsan. Det är det som betyder något.”

Tystnaden mellan mig och Adam var obekväm, vilket den inte brukade vara mellan oss. Tanya och Alex hade gått iväg, likaså min (otroligt nog) kusin och hans flickvän. Att Chris var släkt med mig hade från början känns olustigt och jobbigt, men nu endast tio minuter senare brydde jag mig inte. Han och hans pappa var bara yttligare två släktingar som jag inte tyckte om.

Jag undrade om jag borde säga något, och sneglade på Adam. Killen som jag numera såg som min bästa vän stirrade ner i bordet med en hård min.

”Du är sur.” konstaterade jag till slut.

”Jag är arg!” utbrast Adam och for upp med blicken. Äntligen lite liv. Började nästan tro att han var död. ”Vad fan Tyler, droger? Du som inte ens dricker öl!”

”Adam, det var längesen okej?” sa jag. ”Jag orkade inte med mitt liv längre, så jag försökte fly från verkligheten.”

”Folk läser vanligtvis en bok när de vill fly verkligheten.” muttrade Adam. ”Något mer i ditt mörka förflutna som jag borde känna till? Du har inte dödat någon? Rånat en bank?”

De två sista var bara oseriösa förslag förstod jag, men sista prickade lite rätt. ”Jag har snattat och gjort några inbrott.” medgav jag lågt och olustigt.

Adam satt bara tyst, helt förvirrad. ”Du… du har gjort några inbrott? Vad stal du?”

”Vad spelar det för roll?” sa jag undvikande. ”Det är bakom mig nu.”

Adam granskade mig, försökte se om jag ljög. ”Du lovar? Inga droger, inga inbrott?”

Jag höll upp ena handen. ”Hedersord.”

”Nåväl.” sa Adam. ”Jag får väl ta och tro dig då.”

Jag log snett. ”Du får väl det.”

Senare, på kvällen, satt jag på ett broräckte och tittade ut över vatten där under mig. Jag var just utanför rättssalen. De andra var kvar där inne, väntade. Likaså gjorde jag här för mig själv. Om en timme hade juryn lovat att ge sin dom. Om en timme, skulle jag få veta om farsan skulle söka upp mig och slå mig tills jag antagligen inte ens kan stå längre, eller om jag äntligen skulle bli fri. Och om jag faktiskt blev fri, vad skulle hända då? Vars skulle jag bo? Dessutom fanns det, som Ms Fanell visste om, en stor chans att några av farsans kompanjoner skulle får för sig att ta livet av mig, eftersom jag avslöjat dem också när jag avslöjade pappersfabrikens verkliga identitet.

Men det kändes ändå skönt att ha avslöjat dem. Min pappa hade inte vetat om att jag visste. Han har alltid sett mig som korkad och odräglig.

Jag hörde steg bakom mig och vände mig snabbt om, hoppades att det skulle vara Alex. Men det var min käre kusin. Ville han säga till mig att hålla tyst om vårat släktskap? Muta mig till det? Hota mig?

”Tja.” hälsade Chris och satte sig bredvid mig. ”Mycket drama idag va?”

Jag såg misstänksamt på honom. ”Vad är du ute efter?”

Han flinade, sådär stort och irriterande som bara han kan. ”Jag bara snackar med dig! Jag beslöt mig för att ge dig en chans, nu när vi är släkt och allt. Dessutom tycker ju Alex om dig, så någon del av dig är väl inte helt och hållet idiot.”

Han verkade faktiskt ärlig. Chris tog fram ett cigarettpaket och satte en till munnen. Han räckte mig erbjudande paketet med ett höjt ögonbryn.

Egentligen borde jag inte. Jag har inte rökt på tre år. Men nu kändes allt så rörigt, hela mitt liv skulle avgöras snart. Jag behövde en cigg för att lugna ner nerverna.

”Ja, va fan.” sa jag och tog en cigarett. ”En cigg kan väl inte döda mig, med tanke på hur förstörd min kropp redan är.”

Chris skrattade till och gav mig sedan en tändare. ”Ja, med tanke på drogerna du tog. De var rätt tunga grejer va?”

Samtalet med Adam hade räckt gott och väl. Jag ville inte prata mer om det där, och utbrast argt: ”Varför tjatar alla om de är drogerna?! Det var längesen, okej?”

”Chilla, jag frågade bara.” sa Chris och blåste ut en rökpuff.

Jag tog ett djupt bloss och suckade. Det kändes redan bättre. Bara jag inte var tvungen att käka nikotintuggummi efter det här.

”Vet du,” sa Chris efter ens stunds tystnad. ”Vi är inte så olika, du och jag.”

Jag skrattade åt att det inte alls stämde. ”Inte så olika, säger du?” Vars skulle jag börja? ”Du är rik och jag är fattig. Du är populär, jag skrämmer folk. Du har bra betyg, mina är i botten. Du bor i en lyxkåk, jag bor i…”

”Jag fattar.” avbröt Chris mig. ”Det jag menade var att våra farsor är lika, bortsett från att de är bröder. De är också båda rövhål.”

”Fast min spöade skiten ur mig om jag kom hem sent.” sa jag spydigt.

Chris viftade med cigaretten. ”Om vi skippar detaljerna, är de rätt lika. Båda vet ingenting om faderlig kärlek för exempel. Min har bara sett mig som en liten hund, ett husdjur som han kan skryta med. Så länge jag spelade basket dög jag. Nu, nu skiter han fullständigt i mig. Skulle antagligen skicka mig till närmsta internat så att han slapp se mig, om han bara kunde.”

”Och varför kan han inte?”

”Morsan skulle gråta ögonen ur sig. Hur är det med din, förresten?”

”Min mamma?” Min kusin nickade. ”Hon stack när jag var tio.”

”Aj.” sa Chris, med lite empati i blicken. Han kastade en blick bak mot byggnaden. ”Vi borde nog dra oss tillbaka.”

”Mm.”

Vi släckte cigaretterna och gick. Jag insåg först då, att vi inte hade bråkat någonting den här gången.

Den stora domsalen var ännu fyllt av ett surrande från prat, men snart skulle domaren, en bred man med en byrsk uppsyn, slå med sin hammare av trä och genast få alla att tystna. Sedan skulle rättegången börja.

Jag har sett flera rättegångar på film, så jag tror att jag visste ungefär hur det gick till. Men jag hade aldrig trott at jag skulle vara med om en personligen. Och inte heller hade jag trott att jag skulle sitta här, vid det främre bordet där åtalarna satt.

Jag satt inte ensam, förståss. Bredvid mig fanns Tyler som satt och stirrade på försvarens bord, där hans pappa tillsammans med dennes ännu okände advokat skulle sätta sig. Hans min var tillsynes uttryckslös, nästan uttråkad, men jag kunde se nervositeten som dolde sig bakom det. Hans hand var i min, och jag vet inte vem av oss som kramade den andres hårdast.

På min andra sida satt Ms Fanell, advokaten ni minns. Hennes bruna hår var tillbakadraget i en hård knut, och hennes snygga ansikte var stelt och beslutsamt. Hon var klädd i en strikt kavaj och byxor, och man såg direkt att hon inte var att leka med.

Jag tittade bakom mig. Där, bland publiken (eller vittnarna som det heter) satt Tanya, Adam, Chris och förvånade nog Dafne. Jag hade hunnit träffa henne de senaste dagarna, och kommit fram till att hon var riktigt snäll och söt. Nästan lite försiktig. Med dem satt också Tanyas föräldrar, Adams och mina. De var ett helt gäng, en armé av ungdomar och vuxna som skulle stötta oss. Det kändes skönt.

Så kom Steven in i rummet. Två poliser följde honom, han var ju anklagad för misshandel. Men sedan tappade jag hakan när jag såg vem som gick bredvid honom, där advokaten skulle gå.

Det var Daniel Newland. Chris pappa. Jag bara gapade, och kastade en blick på Chris. Han såg lika chockat ut som jag. Sedan förbyttes chocken till ilska. Jag förstod honom. Hade min pappa också varit advokat åt en sådan hemsk man som Steven, skulle jag också bli förbannad. Faktum är att jag var rätt arg. Jag visste att Chris pappa var en skithög, men inte en sån stor skithög! Hur vågade han försvara någon som Steven? Han förtjänade ju inte att försvaras.

Men jag visste varför han gjorde det. Pengar, som Tyler sagt. Steven hade mycket pengar och rika människor vill alltid bli rikare.

”Är inte det där Chris farsa?” frågade Tyler mig lågt.

”Jo.” svarade jag. ”Verkar som att han är advokat till din.”

Om Daniel var förvånad över att hans som satt i publiken, visade han det inte. Men ett stenansikte som påminde om den min Tyler nu hade, satte han sig med Steven vid förvarsbordet.

”Rättegången har härmed öppnat.” gastade domaren som slog med trähammaren. Alla tystande. ”Steven James Slater är åtalat för upprepat misshandel. Åklagare, tala.”

Ms Fanell reste sig. Hon berättade om misshandeln, och lade fram bevis på bevis. Röntgen på Tyler som visade att hans ben gått av om och om igen under flera år. DNA test som visade att blodet på golvet tillhört Tyler, och lite av det mig. Sedan kallade hon Tyler till båset, där han vittnade om att jag blivit misshandlad. Sen kallade hon till mig som fick berätta om kvällen då jag sett Tyler bli slagen. Jag var nerös och rädd för att råka säga fel, eller för att ingen skulle tro mig. Men när det var klart gav Ms Fanell mig en liten nick, som visade att jag skött mig bra.

Sen var det försvararnas tur. Jag kände mig lugn, vi hade ju starka bevis. Men det var innan Daniel satte igång.

Chris pappa kallade Tyler till båset. Jag kände mig stolt över min pojkvän när han gick upp dit, med högburet huvud och tillsynes utan rädsla. Daniel överöste Tyler med snabba frågor, sådana som krävde snabba svar. Han frågade om Tyler någonsin ramlat på skateboarden. Där svarade han ja, och fick inte tid till att förklara att det var längesen hans senast ramlat.

”Har du någonsin druckit alkohol, Mr Slater?”

”Ja. ”

”Så mycket att du förlorade medvetandet?”

”Ja. Men det var…”

Tyler blev avbruten innan han hann säga att det var länge sen.

”Har du rökt?”

”Ja.”

Jag förstod vars han var på väg.

”Har du någonsin tagigt droger?”

Hela salen höll andan. Eller jag gjorde det, och när jag sneglade bak på mina vänner såg jag att de också gjorde det. Tanya och Adam såg helt chockade ut. De visste ju inte om Tylers mörka tid.

”Ja.” svarade Tyler tillslut.

Daniel hade vänt sig bort och börjat prata om något annat, men Tyler fyllde ändå i med hög röst: ”Men det var längesen! Jag har slutat med…”

Domaren sa åt honom att vara tyst, och då teg Tyler. Han såg mörkt och hotfullt på Daniel, som om han kunde döda honom med blicken.

Så blev jag kallad till båset. Jag hann snabbt krama Tylers hand, innan jag steg upp. När det var Daniel som frågade mig saker kändes det hela mycket läskigare än när det varit Ms Fanell.

Han frågade mig om Tyler sagt att han fått skadorna ifrån skateboarding, och eftersom jag svurit på att tala sanning sa jag ja. Att han ljugit fick jag ju inte tid till att säga. Han försökte köra samma trick med mig, och frågade om jag druckit så att jag tuppat av någon gång. När jag svarade nej tog han till en annan metod.

”Älskar du Mr Slater, din pojkvän?” frågade han.

Frågan var oväntad, men jag svarade nästan genast, stolt: ”Ja.”

”Skulle du göra vad som helst för honom?”

Jag tänkte mig inte för innan jag sa ”Ja”, för det var ju sant.

”Till och med ljuga inför domstolen?”

Fan också. Han hade mig i ett hörn, och det visste han. Jag såg det genom hans skadeglada, knappt synbara leende.

Jag satt tyst, vilket tolkades som ett ja.

”Han är bra.” sa Ms Fanell tyst till mig och Tyler, strax efter att jag sluppit ur vittnesstolen och var tillbaka vid åklagarbordet. Daniel hade malt på. Enligt honom var Tyler ett ouppfostrat problembarn, som brukade skada sig genom skateboarding. Tyler avskydde sin pappa (vilket var sant och som Tyler bekräftat) och hämnades på honom genom att ljuga ihop en historia om att han brukade misshandla honom. Jag hade blivit slagen av en rånare, men sedan ljugit om det också för Tylers skull.

”Han vinner.” sa Tyler tyst. Han stirrade på Daniel, med samma hotfulla och mörka blick som förut. Daniel avslutade just sitt ’framträdande’ och satte sig igen vid försvararbordet.

Det var vår tur igen. Vad hade vi att säga?

Ms Fanell suckade. Hon såg inte lika tuff ut längre. ”Jag vet inte vad vi ska göra.” sa hon.

”Vi får ta till det jag hade.” sa Tyler allvarligt och såg på Ms Fanell. Jag fattade ingenting, men tydligen gjorde advokaten det. Hon såg förvånad och lite förskräckt ut.

”För din egen säkerhet vill jag avråda dig från det, Tyler.” sa hon menade. ”Du sa ju själv vad som kunde hända.”

”Det är enda sättet. De kommer frikänna honom annars”

Jag kände mig som ett frågetecken. Jag frågade Tyler vad de tusan pratade om, men han ville inte svara. Ms Fanell reste sig och kallade min pojkvän till vittnesbåset. Tyler steg upp, med en trotsig blick.

”Mr Slater, berätta om din pappas affärer.” bad Ms Fanell. Hon såg modfälld ut.

Tyler tog till ordna. Han tittade för första gången under rättegången rakt på sin pappa, som plötsligt blivit väldigt blek.

”Utåt sett arbetar min pappa på en pappersfabrik.” sa Tyler. ”Men det är inte sanningen. Bakom dess fina yttre existerar en stor verksamhet. En olaglig verksamhet.”

”Protest!” vrålade Daniel. Domaren avslog det. Jag kände mig fastfrusen, kunde inte tänka. Bara med fasa lyssna på det som min pojkvän berättade.

”I själva verket…” sa Tyler, med den röst som får vem som helst att stanna upp och lyssna, ”…säljer min farsa knark.”

Under en knäpptyst sal berättade Tyler om hur Steven sålde knark till alla som ville ha det. Han köpte knarken från smugglare, och sålde den sedan vidare genom företaget. Det var det här som Ms Fanell och Tyler pratat om. Och det var därför som Tyler tillbringat så mycket extra tid med polisen. Jag hade först trott att det berodde på att Tyler var i centrum gällande åtalet, men nu förstod jag att de hade undersökt hela knarkgrejen. När Daniel sedan krävde bevis för det kunde Ms Fanell prydligt lägga fram dem.

Så explodera Steven. Helt plötsligt, flög han upp ur sin stol och kastade sig fram mot Tyler. Han kom inte långt, eftersom poliserna var snabba med att brotta ner honom.

”JAG SKA DÖDA DIG!” vrålade Steven över hela salen. Jag ryckte till och drog Tyler intill mig, som om jag kunde skydda honom mot orden. ”DU SKA DÖ, LILLA SNORUNGE!”

Därefter avbröts rättegången, eftersom juryn skulle överlägga.

Tystnad.

Det var vad som rådde mellan oss, jag, Tyler, Adam, Tanya, Chris och Dafne. Total tystnad, där vi satt vid ett runt bord i kafeterian utanför rättssalen. Jag stirrade ner i mitt kaffe. Adam sneglade på alla omkring. Dafne låtsades läsa en modetidning, Tanya satt bara tyst, Chris trummade med fingrarna och Tyler stirrade på bordet. Jag hade just lyckats ta in det här med knarket, och försökte låta bli att tänka på Stevens hot.

”Jag kan inte fatta att han gjorde det!” utbrast tillslut Chris. Alla vände blicken mot honom. ”Min pappa, alltså.” mumlade han när alla stirrade på honom. ”Att han kunde vara advokat till… ja, ni vet.”

”De är ju rätt lika, när man tänker efter.” mumlade jag, och förstod inte då vidden av det jag sa. ”Två skitstövlar. Hör ihop med varandra.”

Tyler spärrade upp ögonen och för förundrad ut, som om han nyss kommit på någonting. Alla tittade nu på honom, men han verkade inte se det. Hans läppar röde sig, formade ord utan att han själv märkte det.

”Tyler?” frågade jag, ryckte lätt i hans arm. ”Vad är det?”

”Vad hette din pappa nu igen?” frågade Tyler Chris, med en spänd röst.

Chris höjde ett ögonbryn. ”Daniel.”

”Heter han Julian i mellannamn och föddes den 9 april?”

Jag var nog inte den enda som kände mig förvirrat här, av döma de andras miner.

”Ja.” svarade Chris, nu misstänksamt. ”Hur så?”

Tyler verkade inte höra frågan. ”Jag tyckte att jag kände igen honom.” mumlade han. ”Från första gången på basketmatchen, det var någonting med honom som var bekant.”

”Tyler, vad är det?” frågade jag skarpt.

Han ryckte till och såg på oss, som om han glömt att vi fanns där. Hans blick stannade vid Chris, höll fast honom som han kunde göra med mig ibland.

”En dag hittade jag ett familjealbum från min pappa.” berättade han allvarligt. ”Några slarviga kort och minnen, som någon stackas mamma tagigt sig tid att skriva ner den tid som hon inte var hög. Där stod det om min pappa och hans bror, Daniel. Daniel Julian Slater som föddes den 9 april. Din pappa är min farbror. Chris… du och jag är kusiner.”

Så fort jag hörde det där irriterande pipandet förstod jag att jag befann mig på sjukhuset. Dock tog det ett tag innan jag mindes varför jag var där.

När jag kom ihåg att Steven misshandlat mig fylldes jag med en sådan oro att smärtan i bröstkorgen glömdes bort: För jag mindes att Tyler hade kommit in, men jag minns inte vad som hänt honom. Hade han också blivit slagen? Hur mådde han?

Jag tvingade mig själv att slå upp ögonen och stirrade på ett vitt tak. Jag hörde någon som sa ”Hon vaknar!” och sedan en underbar röst som sa: ”Alex? Hör du mig?”

Jag vred på huvudet och fick se Tyler, som satt på min sängkant med min hand i sin. Bortsett från ett blåmärke på kinden verkade han må bra. Jag suckade lättnat, och kände då ett hugg i sidan.

”Aj.” mumlade jag. Bakom min pojkvän dök Tanya oh Adam upp. De log mot mig, och Adam sa ”God morgon, du.”

”Hej hörrni.” log jag och försökte sätt mig upp, men gav upp det när det åter gjorde ont i bröstkorgen.

”Du bröt ett revben.” sa Tyler allvarligt. Först nu såg jag honom ordentligt. Blåmärket var hans enda yttre skada, men under ögonen fanns djupa skuggor och hans hy var gråaktig.

”Vad har hänt med dig?” frågade jag och sträckte ut handen för att röra vid hans kind. ”Du ser helt knäckt ut.”

”Man kan säga att jag har flippat ur de senaste dagarna.” svarade han och log blekt. ”Du vill inte ens veta hur bruten jag var just efter det där med rånaren.”

Blicken som han gav mig talade om allt: Han hade ljugit för de andra och sagt att en rånare slog ner mig. Jag kunde se och förstå allt det i hans ögon.

Men saken var den att jag inte ville att han skulle ljuga. Jag ville inte låssas och spela något mer. Enligt mig var det dags för omvärlden att få veta om Tylers pappa. Steven borde ställas till försvars! Nu kunde jag ju stärka bevisen, nu när jag själv blivit slagen. Den mannen borde få vad han förtjänar.

”Tanya och Adam, ni kanske borde säga till sjuksköterskorna att jag har vaknat.” sa jag till Tanya. Hon förstod vad jag menade och drog med sig Adam ut, så att jag kunde få prata ensam med Tyler.

”Jag är så glad att du mår bra.” sa Tyler till mig. Han bredde ut sig bredvid mig på bädden och jag använde hans axel som kudde. Han strök mig över håret och vissa delar på ansiktet. Där han inte rörde mig hade jag sår, insåg jag nu. Det värkte i bröstkorgen och huvudet kändes tungt, men det ignorerade jag.

”Jag tycker att vi borde berätta sanningen.” sa jag.

Tylers hand hejade sig någon sekund. ”Jag vill göra det. Men vi kan inte. Han hotade med att slå sönder dig om jag sa något.”

”Om vi åtalar honom kan han inte röra mig eller dig.” sa jag, för han hade säkert hotat Tyler med. ”Vi går till rätten med det. Jag kan vittna till att han slog dig, och du kan vittna till att han slog mig. Vi kan få honom dömd till fängelse!”

Tänk hur underbart vårat liv skulle vara, som Steven satt inspärrad. Ingen rädsla, inga lögner.

”Du vet att polisen inte lyssnar på mig.”

”Men de lyssnar på mig. Eller i alla fall på mina föräldrar. Berättar jag vad som verkligen hände för dem kan de åtala honom. Polisen lyssnar på vuxna.”

Tyler suckade. ”Min pappa är rik, Alex, även om inte ser ut så. Han kan skaffa sig en advokat som kan få domaren att frikänna en seriemördare.”

”Men jag är också rik.” invände jag. ”Vi kan också skaffa en advokat.”

Jag vred på mig, trots smärtan, så att jag kunde se Tylers ansikte. Jag såg in i hans gröna ögon, som var trötta och lite plågsamma.

”Det är dags nu. Det här måste sluta. Men den här gången är du inte ensam, Tyler. Jag är med dig. Vi klarar det tillsammans.”

Han var tyst en lång stund. Jag visste att han gick igenom en massa saker i huvudet. Tillslut sa han: ”Du har rätt. När han skadade dig gick han för långt. Det är dags att avsluta det här.”

Enda sen jag träffade Tyler, och även efter att jag lärt känna honom, har jag sett honom som den starka. Han är den som småler när vi andra skriker till skräckfilmer, han är den som höjer ett ögonbryn när vi flippar ur över en spindel eller kackerlacka. Han är den som är hård och tuff, han som behåller huvudet i alla lägen.

Men nu satt Tyler, med ett blekt och slitet ansikte, trötthetslinjer som tydde på sömnlöshet och rödkantade ögon som visade att han gråtit mycket, och stirrade tomt på Alex. Det fanns så mycket smärta i blicken att det gjorde ondare att titta på honom, än på Alex. Bästa sättet att beskriva honom nu var trasig. Tyler såg trasig ut.

Imorse hade jag blivit väckt av Adam, som rusat in till mitt sovrum och skrikit om att Alex låg på sjukhus, och att vi måste dit nu. När vi kom fram hade vi fått höra om rånaren. Tyler hade inte velat prata om det, han hade inte velat prata alls.

Alex hade inte vaknat, men det var säkert att hon skulle överleva. Hur hon skulle må när hon fick tillbaka medvetandet återstod att se.

Min blick drogs mot fönstret. Det regnade utanför nu. Adam satt också och kollade ut. Det var bara vi tre i sjukrummet, jag, min pojkvän och Tyler, bortsett från Alex. Hennes föräldrar hade blivit tvungna att jobba och kunde inte närvara.

Dörren öppnades och alla tittade dit, även Tyler. In kom en svarthårig, muskulös man. Han var fruktansvärt bekant, men jag fokuserade inte så mycket på det. Det var mer Tylers reaktion jag såg.

Tylers annars förkrossade ansikte förvreds av ett svart hat som förvånade mig. Visst finns det många som man inte tycker om, men hatar? För att hata någon krävs det mycket.

Han flög upp hur stolen och ställde sig hotfullt framför mannen, med hårt knutna nävar. ”Vad fan gör du här?” väste han i mannens ansikte.

Mannen såg förvånad ut. ”Jag ser till att min son kommer hem. Du har varit borta i flera dagar.”

Jag tappade nästan hakan. Var det här Tylers pappa? Jag hade i för sig aldrig sett Tylers familj, men det var någonting med den här mannen som bara var... o-Tyler aktigt. Och varför hatade min vän sin fader?

”Jag vart orolig för dig.” fortsatte Mr Slater. Han sneglade mot Alexs livlösa kropp. ”Och för henne, förståss.”

Tyler såg äcklad ut. ”Kom igen, låtsats inte som om du faktiskt bryr dig. Gå härifrån. Jag kommer inte tillbaka. Aldrig mer.”

På ett ögonblick ändrades Mr Slaters ansikte. Från att vara bekymmersam, till ursinnig. En häftig vrede brann för ett ögonblick i hans min, och hans hand formades till en knytnäve. Så sneglade han på mig och Adam, och ansiktet blev genast oroligt berörande.

”Jag vet att du är arg på mig, Tyler, men om du bara vill följa med hem så kan vi prata om det.” sa Tylers pappa. Det låg något hotfullt bakom orden.

Tyler böjde sig närmare och sa något så lågt att jag inte hörde det. Mr Slater såg arg ut igen och höjde handen. Tyler ryggade undan som om hans pappa tänkt slå honom, men Mr Slater lade bara handen på sin sons axel.

”Du kan inte undvika mig för evigt.” sa han till Tyler. Min vän svarade inte.

Mr Slater gick, och Tyler stod bara kvar, helt stilla med ryggen mot oss. Det där var nog det konstigaste samtal jag någonsin sett mellan ett par familjemedlemmar. Der var helt klart något som inte stämde här.

Jag började tänka efter och fundera på vad det kunde vara. Jag lade ihop två och två, och ett svar dök upp i mitt huvud, men det kändes så otroligt att jag försköt den.

Eller? Kunde det verkligen vara så att Tylers pappa… slog honom?

Blir lite förvånad över hur svag tyler är... han är en kille, håll dig stark lite! också tänker han på det värsta också: att hon ska dö! ja, han var ju på bra tankar.
Tänkt på att inte upprepa ord för mycket som tex vackra Alex... vi hörde tillräckligt av det på detta kapitel för liksom varje mening innehöll "vackra alex" vi vet att hon är vacker så det räcker med att du skriver det en gång. vi förstår.
Så tänk på att inte upprepa för mycket och det innehöll lite fel sorterade meningar så läs kapitlet innan du publicerar det. Jahapp där gav jag dig lite kritik, hoppas du inte tog det som negativt.

”HJÄLP! HJÄLP MIG NÅGON!”

Min röst bröt vid flera tillfällen av klumpen i min hals, men sjukvårdarna rusade ändå genast till mig. Med blixtens hastighet rullade någon fram en bår, som jag lade ner Alex livlösa kropp på. Blodet som fanns över hela hennes vackra ansikte gjorde mig illamående, trots att den röda vätskan i vanliga fall inte var något problem för mig.

Men nu var det hennes blod. Det var hennes kropp som var sönderslagen.

Jag sprang bredvid båren och stirrade ner i henne. Sjukvårdarna satte in dropp och slangar medan de fortfarande var i rörelse. Någon petade mig på armen. En sköterska.

”Vad har hänt?” frågade hon. Hennes min sade mig att hon frågat det flera gånger.

Minnet av hur jag kommit in genom dörren och sett Alex ligga på golvet, blodig och fullt gråtande av smärta, kom tillbaka till mig och gjorde att jag inte kunde andas. Jag hade, alltför rädd för Alexs skull för att bry mig om pappa, slitit bort honom och skrikit åt honom. Så hade jag strykigt undan Alexs i hoptrasslade lockar och sett att hon var medvetslös. Jag förstod att jag var tvungen att åka till sjukhuset, snabbt. Innan jag lyfte henne i min famn hade farsan hotfullt sagt åt mig att inte berätta om det här för någon, och slagigt mig några gånger för att understryka orden. Jag kände det knappt. Allt som fanns var Alex, hela min själ var så fyllt av smärta för henne att den inte kunde ta in något mer.

När han sett att det inte hade någon större effekt att hota mig, hade han hotat att ge sig på henne igen. Det var därför som jag nu svarade: ”En rånare. En rånare kom.”

Hon nickade och sedan styrde de in Alex till operationssalen, där jag inte fick följa med. Någon sjuksköterska följde mig till ett väntrum, men jag tog av till toaletten. Där bröt jag ihop. Ihopsjunken på kakelgolvet grät jag hejdlöst, hoppas nästan att jag skulle dränkas av mina egna tårar. Det jag hade fruktat hade skett. Alex hade råkat illa ut på grund av mig, riktigt illa. Hon låg nu, med brutna ben och öppna sår, tack vare mig. Vackra, underbara Alex. Jag hade skadat henne. Tänk om hon fått inre blödningar? Tänk… tänk om hon inte överlevde?

Den tanken var för svår för att uthärda, så jag sköt undan den. Alex var stark. Det klart hon klarade sig. Att hon skulle dö var otänkbart.

Jag stapplade mig slutligen ur toaletten, efter att någon knackat på flera gånger och frågat om jag var klar snart. Jag sjönk ner i en soffa och bara stirrade tomt framför mig. Bilden var den blodiga Alex kunde inte försvinna från mina ögonhinnor. Vackra Alex. Varför hände det här egentligen? Ett tydligt bevis på att det inte finns någon jävla gud.

En sjuksköterska kom och frågade mig lite saker. Vem Alex var, hennes familj och så… Hon frågade om det var något jag behövde, och då sa jag nej. Ingenting som hon kunde ge mig.

Alexs föräldrar kom, jag vet inte efter hur lång tid. Tid fanns inte längre för mig. De ville veta exakt vad som hänt, så jag hittade på en historia. De var riktigt förbannade på mig, ansåg att det var mitt fel och att jag borde ha vakat över henne. Jag kunde inte direkt säga emot dem. Det var ju mitt fel. Sedan förbjöd de mig från att träffa henne, sa åt mig att gå hem vilket jag ignorerade totalt. Ingenting kunde få mig att lämna Alex nu. De försökte få sjukhuspersonalen att tvinga bort mig, men de sa att jag kunde få stanna. Många av dem kände mig, med tanke på hur ofta jag var här.

Slutligen fick vi se henne. Hon hade inte vaknat, och vi fick bara titta genom ett fönster. Att se Alex, min vackra solstråle, med slangar i näsan och sår över hela ansiktet, fick det att brista för mig igen. Jag lyckades hålla tillbaka tårarna tills jag var ensam. Där på toaletten lät jag mig själv gråta igen.

Jag hade inte gråtit sen min mamma stack.

Tyler kom inte till skolan nästa dag och jag vet inte om han kom nästa, för då kom inte jag. Jag lurade mina föräldrar, och låg i sängen hela dagen och kände mig bara tom. Tanya hade ringt och sms:at flera gånger, men jag orkade inte svara.

Det här var inte alls som med Justin, och då av många andledningar. För det första var det jag kände för Tyler så mycket starkare. För det andra så hade Tyler inte gjort slut, han hade bara sagt att jag borde hålla mig borta. Hoppet levde alltså kvar, men det kändes tungt.

När jag deppat i tre dagar tyckte jag att det var dags att ta tag i mig själv och leta reda på honom. Jag behövde övertala honom om att vi kunde visst vara tillsammans, att ingenting borde få komma emellan oss.

Jag gick först till skateboardparken, men han var inte där. Då kollade jag några andra ställen, som stranden och några broar som jag visste att han tyckte om, men han fanns inte där heller. Han måste alltså vara i sitt hus.

Efter lite tvekan bestämde jag mig för att åka till Hillytonroad. Förhoppningsvis var ju hans pappa inte hemma. Och jag var faktiskt desperat.

Så jag tog min bil och körde iväg. Klockan var kring fem och solen stod lågt på himlen. Jag kom in på gatan, försökte låta bli att titta på alla hus och på deras invånare. Det stod ingen bil vid Tylers hus, vilket kunde betyga att hans pappa inte var hemma. Fast jag kunde inte minnas om de hade en bil överhuvudtaget.

Jag stannade min bil och gick igenom talet i huvudet, drog alla argument om varför vi borde fortsätta vara tillsammans. Så gick jag ur, efter att ha först låst den.

Jag undrade om jag skulle knacka, men öppnade sedan bara dörren och gick in. En stark odör av sprit slog genast mot mig, och jag gick dessutom in i några ölburkar som skapade ett högt skramlande. Allt var som jag minns det: All disk i köket, alla pizzakartonger och ölburkar, de smutsiga tapeterna…

Jag gick och när jag provande ropat hallå och kollat det tomma vardagsrummet, drog jag slutsatsen att ingen var hemma och skulle gå. Jag vände mig om och skrek.

Rakt framför mig, bara någon halvmeter ifrån, stod han. Steven. Tylers pappa. Han måste ha smygigt sig upp bakom min rygg utan att jag märkt det. Han kunde röra sig lika tyst som sin son. Det var nog den enda likheten mellan dem. För när jag såg in i hans ansikte, såg jag ingenting som påminde om Tyler. Stevens ansikte var grovt, och hans svarta skägg var tovigt och hans hår stod åt alla håll. Ett smutsigt linne visade upp hans muskulösa armar, och han stank. Hans ögon var ljusblåa och borrade sig in i mig, frös fast mig av skräck.

”Vem är du och vad fan gör du här?” frågade Steven mig.

Mitt hjärta rusade. Jag hade nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Den här mannen var farlig, det hade jag själv sätt. ”Jag… Jag letar efter Tyler.”

Hans ögon smalnade. Han var lite full, eller nåt… Det var något med hans hållning som inte stämde. ”Du har gjort intrång i mitt hem.”

Hur Tyler kunde stå på sig mot den här mannen, förstod jag inte. ”Det var inte mening… Jag bara letade efter Tyler. Jag kan gå nu.”

Han ställde sig i vägen för mig när jag försökte gå. Jag var så rädd att jag inte kunde tänka klart.

”Du ska inte ha något med min son att göra.” sa Steven hotfullt. ”Och du ska inte berätta för någon om mig.”

Han hade alltså förstått att jag visste om misshandeln. ”Det ska jag inte.” sa jag snabbt. ”Snälla låt mig bara gå…”

Steven lade huvudet på sned och granskade mig, som en katt ser på en mus. ”Jag tror att snorungen faktiskt är kär i dig. Patetiskt.”

Det kom av sig själv. ”Kalla honom inte snorunge!”

Jag insåg mitt misstag när Stevens ansikte förvreds av ilska. Hans ögon började glöda av vrede och han spände musklerna i armarna. All färg i mitt ansikte försvann.

”Vad sa du?” sa han lågt. Jag var så rädd att jag inte fick fram ett ljud.

Då slog han mig. Med knuten näve, rakt över ansiktet. Det gjorde så ont att jag skrek rakt ut. Sen fortsatte han bara. En smärta som jag aldrig känt like till kom i magen, och sedan åter i ansiktet. Jag sjönk ner på knä och när jag försökte andas svalde jag blod. Smärta kom i magen igen, sedan i knäet. Det gjorde så ont att tårarna kom och jag började snyfta. Slagen bara fortsatte, och snart var allt som existerade smärta. Jag önskade att jag var död, så att jag kunde slippa denna plåga.

Vagt, som i en annan värld, hörde jag hur dörren öppnades och hur Tylers skräckslagna röst skrek: ”Vad håller du med?!”

Så tonade världen bort och blev svart.

”Är det bara jag, eller undviker Tyler oss?”

Det var inte bara Adam. Jag märkte det också. Det var dagen efter att Tylers pappa återvänt, och hela dagen hade jag försökt nå honom här i skolan. Men han hade håligt sig undan, med huva uppdragen så att jag inte ens kunde se hans ansikte.

Adam suckade. ”Tyler har blivit så konstig sen hans pappa kom hem och han flyttade ut. Han pratar inte med mig. Och jag som trodde vi var typ bästa vänner.”

Han lät så sårad att jag önskade att jag kunde berätta som det var, säga varför det var som det var. Men jag teg.

Vid slutet av dan, då nästan alla gått hem, såg jag min pojkvän gå i korridoren och tog chansen. Jag skrek inte ”Tyler!”, för de andra gånger jag gjort det hade han bara ökat takten och försvunnit. Därför gick jag ikapp honom och haffade tag i hans arm när jag kom jämsides. En elektrisk stöt for genom kroppen, bara för att jag inte rört honom annars idag.

Tyler tvärtstannade och vände sig tvärt mot mig, med en bryskhet som överraskande mig.

”Vad?” röt han.

Jag tappade målföret. Dels för att han var så otrevlig (vilket sårade mig lite) och för att han hade både en fläskläpp och en blåtira.

Tyler såg att jag stirrade på hans skador, så han vek skickligt huvudet åt en vinkel som gjorde att huvan dolde hans ansikte.

”Du har undvikit mig idag.” sa jag. Jag lät nästan ynklig. Tyler gav mig en snabbt, ångerfull blick, men vände sedan sig bort igen. ”Du har undvikit Adam också.” sa jag. ”Han känner sig sårad. Tanya också.”

”Det är bäst så.” sa han lågt.

”Vaddå ’bäst så’?” sa jag irriterat.

Han vände sig tvärt mot mig, på ett sätt som andra skulle ha uppfattat som hotfullt men jag såg mest var intensivt och frustrerat. ”Fattar du inte?” väste han. ”Han vet nu! Han vet allt! Han vet om att jag har vänner, han vet att ni är vännerna! Han är rädd för att ni ska få veta, och för att ni ska berätta för någon! När han är rädd gör han hemska saker. Jag vill inte att ni ska råka illa ut… Det är bäst att ni håller er borta från mig.”

Tyler började gå igen, men jag högg fast i honom och höll honom kvar. Jag kände mig frustrerad, men även rädd. ”Spela inte någon jävla Edward Cullen.” fräste jag. Jag hade aldrig gillat Twilight. ”Vaddå, ska jag bara skita i dig nu eller? Vill du de?” Han svarade inte. ”Det tänker jag inte. Jag är för fan din flickvän och jag ska ingenstans.”

Tyler drog sig lös. Han fixerade mig med sina gröna, arga ögon.

”Vi kan inte vara tillsammans. Snälla, bara gå.” För ett ögonblick lyste hans ögon av smärta, men det försvann lika fort som det kommit. Men det räckte för att tala om sanningen för mig. Tyler älskade mig fortfarande, han bara gjorde det han trodde var rätt.

”Tyler…”

”Sluta Alex.” avbröt han mig. ”Det funkar inte. Vi lever i skilda världar.”

Han gick. Jag som kvar, med tårar som steg i ögonen. Det kändes som att någon hade snörat åt min strupe. Hur jag än gjorde kunde jag inte få nog med luft. Jag försökte trösta mig med att Tyler inte gjort slut. Han hade bara bett mig att hålla mig undan. Det var inte slut. Inte slut.

Hans sista mening ekade i mig. Vi lever i skilda världar.

Jag förstod inte vad han menade. Vaddå skilda världar?

Han var min värld.

Gud vad jag önskar att jag kunde stanna tiden. Bara stoppa allt, just nu. Just nu, där jag låg med huvudet på Tylers axeln, till ljudet av vågorna och med himlens alla stjärnor ovan mig. Tyler strök mig gång på gång över håret och nynnade på någon melodi som han säkert skrivit själv.

”Har du skrivit någon låt om mig?” undrade jag.”

”Tusentals.” svarade han och kysste mig på pannan.

Jag makade upp mig på armbågen och såg ner på honom, medan jag försökte tvinga ner ett leende. ”Allvarligt. Har du det?”

”Allvarligt, jag har skrivit massor.” svarade han och kysste mig. Det gick ett sus genom kroppen.

”Kan jag få höra någon?” frågade jag. Min röst var lite ostadig efter kyssen.

”Du ska få höra en.” svarade han. ”När jag lät mig att spela piano.”

”Ooo, piano.” sa jag dramatisk och lutade hakan mot hans bröst. ” Vem lär dig?”

”Jane. Hon är verkligen jätteduktig! Hon och Adams pappa är så snälla mot mig.” Tyler suckade. ”Jag önskar att de vore mina föräldrar.”

Jag hade fullkomligt glömt bort Tylers pappa. I den lyckovärld som jag senast levt i fanns inte han med. ”Det önskar jag också.”

Veckan gick. Chris och Tyler bråkade inte något mer, eftersom de höll sig undan varandra. Tylers betyg steg, mina föräldrar hade ett allvarligt snack med mig om något jag inte ska upprepa, och livet bara flöt på.

Men om det är något jag lärt mig om lycka, så är det att det inte varar.

En kväll satt vårat gäng (jag, Tyler, Adam, Tanya) och hängde vid skateboardparken. Tanya stod på Tylers skateboard och höll på att lära sig åka. Hon var den enda av oss andra icke-åkande som klarade det utan att ramla av.

Så tittade Tanya på något bakom oss, och rynkade näsan. ”Men usch, en fullgubbe.”

Tyler vände sig om före mig, så därför såg jag hans reaktion först: Han blev kritvit i ansiktet och ögonen vidgades av rädsla. Så såg jag det.

Mot oss vinglade Tylers pappa, med en flaska i handen och en smutsig skjorta. Hans hår och skägg var överraskande ansat. Åter fick jag den där känslan av att jag kände igen honom men inte från Tyler. Det var någon annan han påminde mig om.

”När kom han hem?” viskade jag till Tyler. Jag hade också blivit rädd. Nu skulle allt som varit bra sluta. Tyler var tvungen att flytta tillbaka till råtthålet igen, och hans pappa Steven skulle återuppta misshandeln. Jag blev så ledsen att jag nästan började gråta.

”Nyss.” svarade han.

”Vad ser du så skraj ut för?” frågade Adam Tyler, som inte hört vårt samtal. ”Bara en gubbe. Han går nog snart.”

”Jag måste gå.” sa Tyler högt. Ett ögonblick lyste skräcken i hans ansikte, sen tog han på sig en kylig, intetsägande mask. Jag högg tag i hans arm, ville förtvivlat hålla honom kvar. Han drog sig loss.

”Men varför?” frågade Tanya.

”Jag känner honom.” sa Tyler och nickade mot sin pappa. ”Vi ses hörni!”

Tanya och Adam började förvånat att diskutera med varandra, men jag lyssnade inte. Med ett värkande hjärta såg jag min pojkvän gå till Steven, såg hur hans pappa skrek åt honom och höjde handen för att slå, men hejdade sig med en blick mot oss.

Slagen skulle börja när ingen kunde se.

Mitt i natten väcktes jag av ett mjukt klonk mot fönsterrutan.

Jag var genast klarvaken och min första tanke var: En sinnesjuk mördade har kommit för att döda mig (innan jag lagt mig hade jag sett en skräckfilm).

Jag reste mig tyst upp från sängen och tog första bästa vapen, min hårborste. Så smög jag spänt mot fönstret. Klonk. Jag räknade tyst till tre, sedan kastade jag mig fram, slet upp fönstret och höjde försvarande borsten.

Där, tre meter nedanför mig på grusplanen, stod Tyler med en förvånad min. I ena handen fanns ännu en småsten som han just skulle kasta.

Jag suckade. ”Du skrämde skiten ur mig.”

”Vad ska du ha borsten till?” Tyler stirrade på verktyget i min hand.

”Inget.” Jag lade den snabbt ifrån mig och satte mig på fönsterbrädan. Nu noterade jag att på gatan stod Adams bil parkerad, och Tyler var klädd i en munktröja och ett par mjukisar, som var ovanligt styrkta och rena. Jag log. ”Vad gör du här föressten?”

”Alexandra Pettier.” sa Tyler högtidigt. Jag fnissade till. ”Jag bjuder här med ut dig på en smyga-ut date.”

Jag fnissade igen, förtjust. Smyga ut? En våg av spänning for genom mig. Smyga ut med Tyler? En våg av upphetsning for genom mig.

”Jag kommer.” log jag. ”Ska bara klä på mig.”

Och plötsligt stod jag framför min garderob och hade ingen aning om vad jag skulle ta på mig. Vetenskapen om att Tyler väntade stressade mig, och det kändes livsavgörande vad jag skulle klä på mig. Tillslut (efter många ändringar) valde jag ett par jeans och en snygg, rätt cool kofta. Jag borstade igenom håret (med vad som tidigare varit mitt vapen) och tvekade mellan utsläpp och uppsatt, innan jag lät lockarna hänga fritt. Det kändes skönast. Sminket fanns det ingen tid för.

Jag smög ut genom ytterdörren och möttes av Tyler på grusplanen, där han omfamnade mig hårt.

Efter att ha pratat lite snabbt gick min pojkvän bort till bilen och öppnade snällt dörren åt mig. Passargerardörren.

”Och sen när kan du köra bil?” sa jag retsamt till honom, men satte mig duktigt.

”Bara för att jag inte har ett körkort, betyder det inte att jag inte kan köra bil.” svarade Tyler finurligt.

Jag fick ha ögonbindel resten av bilresan, eftersom det skulle bli en överraskning vars vi skulle. Jag hoppade nästan upp och ner av otålighet. Slutligen stannade bilen, och jag fick stiga ur (fortfarande utan att se någonting). Jag kunde känna sand under fötterna och höra havets brus, så vi var nog på Sun Beach stranden.

”Men kan jag få titta nån gång då?” klagade jag när vi slutligen stannade.

Tyler skrattade. Jag skulle aldrig tröttna på att höra det ljudet. ”Ha tålamod. Jag ska bara göra några saker.”

Jag kände hur han lämnade min sida, och hörde sedan ljudet av knirrade glas och tändstickor. Efter några minuter kom han tillbaka till mig, ställde sig bakom mig och lyfte långsamt av ögonbindeln.

Jag flämtade. Framför mig, på en picknickduk, stod massor av fat och drinkar uppställa. På faten fanns kakor, chips, nötter och framför allt: mackor med sinka, ost och gurka. Duken var omringad av massor av levande ljus.

”Men Tyler.” sa jag, helt överväldigad. Jag vände mig om mot honom. Han såg förväntansfullt på mig.

”Så, vad tycker du?” frågade han.

”Helt magiskt.”

På morgonen vaknade jag som vanligt före Tyler. Den här gången gick jag och bytte om och började sedan göra i ordning frukost.

Min mamma kom plötsligt in i köket, med ögonen vitt uppspärrade.

”Alexandra.” viskade hon, envisades som vanligt med att säga hela mitt namn. ”Vet du om att det ligger en tonårskille i vår soffa?”

”Jag vet.” Dags att släppa bomben. ”Det är min pojkvän, Tyler.

Mamma bara stirrade på mig, som om hon väntade på poängen i ett komplicerat skämt. ”Han? Killen du undervisade? Din pojkvän?”

Jag höjde ett ögonbryn. ”Är något fel?”

”Men… men kan du verkligen lita på honom?”

Jag öppnade munnen för ett argt svar, när en annan röst röt: ”Och vem ska du föreställa?”

Jag rusade in i vardagsrummet, just i tid för att se min pappa (charmigt klädd i ljusblå pyjamas) skaka liv i Tyler och hotfullt stirra på honom.

”Va?” mumlade min pojkvän yrvaket.

”Pappa…” sa jag och steg snabbt fram bredvid honom. ”Det här är min pojkvän, Tyler. Du har träffat honom förr, minns du?”

Nu vaknade Tyler till. Snabbt reste han sig, plattade till sitt morgonrufsiga hår och sträckte fram handen. ”God morgon, Mr Pettier.” Han upptäckte mamma, som också kommit in i rummet. ”Och till er, Mrs Pettier.”

Mina föräldrar svarade inte, och min pappa tog inte Tylers hand. Jag skämdes så att kinderna blev illröda. Ingen hjärtligt ”Kalla oss Jeremy och Linn.”, inte ens ett leende.

”Kul att träffa er också.” sa Tyler ansträngt och kastade en blick mot mig.

”Oj, vi ska träffa Adam och Tanya om knappt fem min.” hittade jag på och började dra med Tyler mot ytterdörren. ”Vi ses sen, hörni!”

Senare på dagen, när jag skjutsat hem Tyler och bett tusen gånger om ursäkt för mina föräldrarnas uppförande, styrde jag stegen mot vardagsrummet för koppla av i soffan. Jag stannade just utanför dörren när jag hörde mina föräldrar prata där inne.

Jag vet. Jag tjuvlyssnar hela tiden. Men den här gången handlade det faktiskt om mig. Och Tyler.

”Han är en ligist, Linn! Det ser du ju på honom. Han kommer dra ner henne i fördärvet.” sa min pappa. ”Sänka hennes betyg till botten.”

”Det är bara en pojkvän. Snart tröttnar de på varandra och gör slut.” sa min mamma lugnt.

”Var inte så säker på det. Tänk på hur det var Justin, hon skulle fortfarande vara tillsammans med honom om inte han gjort slut. Och Alex verkar ännu mer kär i den här snubben än i Justin. Hmf, tonårshormoner.”

”Det kommer att ta slut, Jeremy. Lita på mig. Han är inte den sortens kille som stannar hos en tjej för evigt.”

”En sak är då säkert: Vår Alex är inte värdig en sån fattiglapp som han.”

”Nej, han är absolut inte värdig Alexandra. Hon kanske inser det och…”

Jag kunde inte hålla mig. Ilskan var så stark att jag skulle kunna explodera.

”…och gör slut?” avslutade jag och klev in i rummet. Mina föräldrar såg förskräckta på mig, som små barn ertappade med att snatta. ”Skulle jag göra slut för att han var fattig? Va?!” skrek jag åt dem. ”Skulle jag lämna honom för att han inte har bra betyg? För att hans kläder är billiga? Eller har ni fler motivationer?”

Ingen av dem sa något.

”Prata inte om sånt du inte förstår.” sa jag till dem och gick.

Den meningen hade de ofta använt mot mig.

Under bilresan tog det flera minuter innan Tanya frågade vad som egentligen hänt. Varken jag eller Tyler svarade först, men tillslut sa mig pojkvän kort: ”Chris klippte till mig.”

Och någon vidare förklaring erbjöds inte, så våra vänner fick nöja sig med det. Först släppte jag av Tanya och körde sedan vidare till Adam. När jag kom dit öppnade även Tyler bildörren och var på väg ut.

”Men skulle inte vi se film?” frågade jag lite sårat.

Tyler såg förvånat på mig. ”Jag trodde inte du ville se längre.”

”Och varför skulle jag inte det?”

”Ehm… vi ses imorgon Alex.” inflikade Adam och gick sedan in till sitt hus. När ytterdörren stängts efter honom tog Tyler åter till ordna.

”För att jag var en skitstövel idag.” Han sa en som om det var självklart. ”Och för att du egentligen borde vara sur på mig.”

Jag böjde mig närmare och spände ögonen i honom. ”För det första: Du var inte en skitstövel. Och för det andra: Jag är inte sur på dig.”

Tyler böjde sig också närmare och sa lågt, och hetsigt: ”Jag började nästan slåss mot din kompis. Det var varken särskilt smart eller moget.”

”Chris slog först.” invände jag, lika tyst och intensivt. ”Och innan dess var det han som började med förolämpningarna. Och han har knappats något dåligt samvete över det just nu.”

”Kan bero på att han är full.” fräste Tyler.

”Vilket du aldrig skulle bli, och det är jag stolt över. Sluta ha så dåligt samvete.” sa jag mjukt.

”Men…”

Jag sköt fram huvudet och kysste honom, viket fick honom att tystna. Tyler besvarade den genast ivrigt. När jag slutligen lyckades slita mig sa jag bara: ”Så ska du med eller?” och han nickade.

”Men jag fattar inte. Varför är han den enda som kan se henne?”

Tyler gjorde en gest mot tv: rutan där Just Like Heaven spelades.

”Men han flyttade ju in i hennes hus. Det var typ därför.”

Jag lassade in en näve popcorn i munnen och lutade mig tillbaka mot Tylers bröstkorg. Han hade armen runt mig, och jag kände att det var precis här som jag hörde hemma.

”Men varför kan den dära mysko bok-killen se henne?”

”Han kan inte se henne, han kan bara se auror.”

”Så han ser hennes ’aura’?”

”Ja.”

”Men varför…”

Jag vred mig i hans famn för att sätta fingret mot hans läppar. ”Sluta fråga och bara se istället. Njut.”

Så resten av filmen ställde han bara enstaka frågor då och då. På slutet, när hon vaknar upp igen men inte känner igen honom, började jag (som vanligt) att gråta lite. Jag visste ju att allting ändå skulle bra, men jag kunde inte låta bli. När han ser på henne och hon inte vet vem han är… Det är verkligen hjärtekrossande.

Tyler strök med handen över min kind för att torka undan tårarna. Han utbrast inte Va? Gråter du? som andra (host, Justin) skulle ha gjort, utan torkade bara milt mina kinder.

Egentligen hade vi inte planerat att Tyler skulle sova över, men när vi låg där i soffan, jag så trött att ögonlocken gång på gång föll igen, fick det bli så.

Tyler strök mig över håret och viskade i mitt öra, mjukt och vaket: ”Jag älskar dig.”

Mitt hjärta hoppade över ett slag. Där var de. De tre viktigaste orden i hela världen, de tre ord som Justin aldrig sagt.

”Jag älskar dig också.” viskade jag tillbaka.