”HJÄLP! HJÄLP MIG NÅGON!”

Min röst bröt vid flera tillfällen av klumpen i min hals, men sjukvårdarna rusade ändå genast till mig. Med blixtens hastighet rullade någon fram en bår, som jag lade ner Alex livlösa kropp på. Blodet som fanns över hela hennes vackra ansikte gjorde mig illamående, trots att den röda vätskan i vanliga fall inte var något problem för mig.

Men nu var det hennes blod. Det var hennes kropp som var sönderslagen.

Jag sprang bredvid båren och stirrade ner i henne. Sjukvårdarna satte in dropp och slangar medan de fortfarande var i rörelse. Någon petade mig på armen. En sköterska.

”Vad har hänt?” frågade hon. Hennes min sade mig att hon frågat det flera gånger.

Minnet av hur jag kommit in genom dörren och sett Alex ligga på golvet, blodig och fullt gråtande av smärta, kom tillbaka till mig och gjorde att jag inte kunde andas. Jag hade, alltför rädd för Alexs skull för att bry mig om pappa, slitit bort honom och skrikit åt honom. Så hade jag strykigt undan Alexs i hoptrasslade lockar och sett att hon var medvetslös. Jag förstod att jag var tvungen att åka till sjukhuset, snabbt. Innan jag lyfte henne i min famn hade farsan hotfullt sagt åt mig att inte berätta om det här för någon, och slagigt mig några gånger för att understryka orden. Jag kände det knappt. Allt som fanns var Alex, hela min själ var så fyllt av smärta för henne att den inte kunde ta in något mer.

När han sett att det inte hade någon större effekt att hota mig, hade han hotat att ge sig på henne igen. Det var därför som jag nu svarade: ”En rånare. En rånare kom.”

Hon nickade och sedan styrde de in Alex till operationssalen, där jag inte fick följa med. Någon sjuksköterska följde mig till ett väntrum, men jag tog av till toaletten. Där bröt jag ihop. Ihopsjunken på kakelgolvet grät jag hejdlöst, hoppas nästan att jag skulle dränkas av mina egna tårar. Det jag hade fruktat hade skett. Alex hade råkat illa ut på grund av mig, riktigt illa. Hon låg nu, med brutna ben och öppna sår, tack vare mig. Vackra, underbara Alex. Jag hade skadat henne. Tänk om hon fått inre blödningar? Tänk… tänk om hon inte överlevde?

Den tanken var för svår för att uthärda, så jag sköt undan den. Alex var stark. Det klart hon klarade sig. Att hon skulle dö var otänkbart.

Jag stapplade mig slutligen ur toaletten, efter att någon knackat på flera gånger och frågat om jag var klar snart. Jag sjönk ner i en soffa och bara stirrade tomt framför mig. Bilden var den blodiga Alex kunde inte försvinna från mina ögonhinnor. Vackra Alex. Varför hände det här egentligen? Ett tydligt bevis på att det inte finns någon jävla gud.

En sjuksköterska kom och frågade mig lite saker. Vem Alex var, hennes familj och så… Hon frågade om det var något jag behövde, och då sa jag nej. Ingenting som hon kunde ge mig.

Alexs föräldrar kom, jag vet inte efter hur lång tid. Tid fanns inte längre för mig. De ville veta exakt vad som hänt, så jag hittade på en historia. De var riktigt förbannade på mig, ansåg att det var mitt fel och att jag borde ha vakat över henne. Jag kunde inte direkt säga emot dem. Det var ju mitt fel. Sedan förbjöd de mig från att träffa henne, sa åt mig att gå hem vilket jag ignorerade totalt. Ingenting kunde få mig att lämna Alex nu. De försökte få sjukhuspersonalen att tvinga bort mig, men de sa att jag kunde få stanna. Många av dem kände mig, med tanke på hur ofta jag var här.

Slutligen fick vi se henne. Hon hade inte vaknat, och vi fick bara titta genom ett fönster. Att se Alex, min vackra solstråle, med slangar i näsan och sår över hela ansiktet, fick det att brista för mig igen. Jag lyckades hålla tillbaka tårarna tills jag var ensam. Där på toaletten lät jag mig själv gråta igen.

Jag hade inte gråtit sen min mamma stack.