”Sex år alltså?” sa jag lågt och lät det sjunka in. Tyler har blivit misshandlad av sin egen pappa i sex år.

Tyler nickade. ”Förlåt för att jag ljög för dig. Det var för din egen skull.”

Jag förstod det. ”Du måste anmäla honom.”

Han ruskade på huvudet.

”Tyler, han har slagigt dig blodig!” utbrast jag. ”Om inte du gör det så gör jag det.”

”Nej!” ropade Tyler och tittade upp på mig. Hans ögon låste fast mig, som många gånger, och var fyllda med bestämdhet och rädsla. ”Nej, Alex, du får inte berätta om det här för någon. Inte ett knyst! Lova!”

Jag kunde inte säga nej till honom. ”Jag lovar, om du berättar varför du inte vill det.”

Han tittade bort igen. ”Jag anmälde honom en gång. När jag var tolv. Farsan fick reda på det och hann städa huset och fixa till sig själv. Polisen kom och åkte, utan att misstänka honom. Efter så… han… Jag var tvungen att ligga på sjukhus i en vecka.”

Jag hörde kuratorns röst: bruten näsa, krossad käke, axel ur led…

”Jag kan inte fatta det.” sa jag lågt, mest till mig själv. ”Att jag inte anade någonting.”

Vi satt tysta. Utanför körde en bil förbi.

”Du borde köra tillbaka mig nu.”

Jag stirrade på Tyler som om han vore galen, vilket han var just nu.

”Är du dum? Du kan inte åka tillbaka! Du får sova över hos mig inatt.” utbrast jag.

I nästa sekund hade jag rest mig upp för att hämta sovgrejer. Tyler kunde få sova i soffan han var i nu. Jag ville inte lämna honom på undervåningen, så jag fick helt enkelt sova i soffan bredvid. Jag hämtade två kuddar och samma antal täcken.

”Du får överleva med ett blommigt täcke.” sa jag när jag kom tillbaka och räckte honom det.

Tyler log nästan och lade täcket i en hög, och kudden jag räckte honom lutade han mot ett av armstöden. Jag bäddade åt mig själv och försökte låta bli att snegla mot Tyler. Misshandlad, Misshandlad ekade i mitt huvud. I sex hela år.

Jag gick till kylen och plockade ut lite pannkakor som jag serverade sedan med sirap. Vi åt under tystand. Klockan var tio när vi var klara och jag ansåg att vi lika gärna kunde lägga oss nu.

”Jag ska bara byta om och så.” sa jag till Tyler. ”Sen kan vi väl typ sätta på en film eller nåt?”

Han nickade och jag gick, borstade tänderna och bytte om till den stora t-shirt jag sov i. Den tillhörde min pappa och räckte mig en bit nedanför rumpan.

”Så…” sa jag och försökte för Tylers skull vara så normal som möjligt. ”Vad vill du se?”

”Spelar ingen…” började Tyler, vände på huvudet och fick syn på mig. Han stirrade ett ögonblick på mina bara ben och vände sedan snabbt bort huvudet, efter att ha dragit efter andan. ”…roll. Välj du.”

Jag rodnade (fråga mig inte varför) och gick fram till tv:n. Jag valde filmen Just Like Heaven (min favorit) och satte på den. Under tiden som jag bläddrade mellan menyn tog Tyler av sig tröjan och skorna, och kröp ner under täcket.

Slutligen var filmen igång och jag gick och lade mig i min soffa. Jag hade sett filmen tusen gånger förr, så jag behövde inte kämpa för att hänga med i handlingen. Vilket var skönt, för min hjärna var fortfarande avslagen av chock.

”Alex.” sa Tyler.

”Hm?”

”Tack igen. För allting, för att du hjälpte mig. Du…”

Jag vred mig och tittade på honom, på grund av hans tonfall. Han lät som nervös men allvarlig. Han mötte stadigt min blick i dunklet och avslutade: ”Du är underbar.”