Känslan av att något var väldigt fel förstärktes. Långsamt vände jag mig om och gick till vardagsrummet, vidare till tre dörrar, varav en av dem stod på glänt. Jag puttade upp den.

Rummet därinne var renare än de andra. Och på golvet låg varken pizzakartonger eller ölbukar- utan Tyler.

”Tyler?”

”Alex?”

Jag stirrade på honom, utan att märka att skrivboken gled ur min hand och landade på golvet med en duns. Min väns läpp hade spruckit och på hans kind fanns ett blåmärke som inte ens hunnit bli blått en. Men det jag stirrade på var blodfläckarna på hans tröja.

”Alex, vad gör du här?” Tyler for upp och grep mig om axlarna. Hans såg förfärad, rädd och chockad ut på samma gång.

”Varför… varför är du blodig?”

Min röst hördes knappt, och lät inte som min egen.

”Du måste gå.” sa Tyler skarpt. ”Fort! Gå! Innan…”

Han avbröts av att ytterdörren öppnades, och en grov sluddrig mansröst (som jag genast avskydde) ropade: ”Var är du, snorunge?”

Tylers ögon lyste av panik. Utan att förklara någonting föste han mig mot rummets garderob, knuffade in mig i det och stängde snabbt dörrarna. Garderoben var liten men innehöll knappt någonting alls. Genom en glipa kunde jag se hela rummet.

”Stanna här.” beordrade Tyler mig. ”Gör ingenting och säg ingenting, vad som än händer.”

Han var rädd, riktigt rädd, och det skrämde mig också. Helt förlamad av chock över allting lydde jag och bara stod där. Tyler skyndade sig ut ur rummet, men dörröppningen blockerades plötsligt av den man jag sett tidigare. Den här gången hade han en ölburk i handen istället för en flaska. Nu när jag såg honom närmare kunde jag granska honom mer. Han hade en bred käke och muskulösa armar. Ögonen var mörka och ögonbrynen buskiga. Det fanns någonting som var bekant över honom, men jag kunde inte sätta fingret på vad.

”Vem pratade du med?” sa mannen till Tyler.

”Ingen.”

Mannen kramade ölburken i handen- och slog med Tyler med den. Slaget fick min vän att vackla till och rev upp ett sår i tinningen på honom. Jag pressade handen mot munnen för att dölja mina flämtningar. Allting började snurra och jag kunde inte tänka.

”Jag frågade någonting.” röt mannen. ”Då förväntar jag…”

Han hejdade sig, för han hade fått syn på Tyler skrivbok som låg på golvet där jag tappat den. Med en svordom böjde han sig ner och tog upp den.

”Tyler låtar…” läste mannen. ”Vad fan…” Han började bläddra. ”Vad fan är det där för jävla skit? Va?” upprepade han när Tyler inte svarade.

”Ingenting.” mumlade Tyler.

”Ingenting va? Då gör det väl inte ett skit att jag gör såhär.” Jag ryckte till när mannen börja riva boken i bitar. Nej! tänkte jag. Inte hans låtar!

Tyler tittade ner i marken och var tyst medan den vedervärdiga mannen kastade hans arbete på golvet, nu endast i pappersremsor.

”Så, var var vi?” sa mannen. ”Just det. Jag frågade en sak. Vem pratade du med?”

”Ingen.”

Mannen slog Tyler igen. Och igen. Och igen. För varje slag ryckte jag till, och för varje slag gick såret i hans huvud upp mer och mer blod rann. Det gjorde ont inom mig, som om jag delade Tylers smärta.

”VEM PRATADE DU MED?!” vrålade mannen så att hela rummet tycktes skaka. Tyler kved fram samma svar som tidigare, och fick en knytnäve i magen. Han vek sig dubbel och föll ihop på golvet. Mannen började då sparka honom i magen, och nu frågade den hemska människan ingenting alls. Bara skadade.

Mannen slutade och tittade ner på min vän. Han drog upp en cigarett ur fickan och tände den efter många försök. Han blåste ut en rökpust på Tyler.

”Res dig.” beordrade han. När Tyler misslyckades med detta drog han upp honom på fötter och knuffade honom mot väggen.

”Låtsas i alla fall att du har någon stake i brallan!” röt mannen rätt i Tylers ansikte. ”Slå tillbaka!” Han slog honom igen. ”Slå tillbaka!” Han slog igen, men Tyler gav inte igen. Han vara stod där, ihopkrupen, och flämtade efter luft.

”Du är så jävla svag.” fräste mannen. ”Du äcklar mig.”

Så böjde han sig fram och pressade den glödande cigarretten mot Tylers handled. Mitt eget kvidande drängtes i Tylers.

Så rätade mannen på sig, lite svajande, fimpade cigaretten och gick.

Japp, då var det avslöjat! (det här kapitlet var lite längre än vanligt) Var det någon annan än Mathab som listade ut det? Anade ni något?

Tyler bet sig i läppen samtidigt som han log. Han vek undan blicken, rodnande, och sa ”Tack.” Han lade undan boken och började sedan snabbt prata om något annat.

”Kan vi inte vara hos dig nästa gång?” frågade jag och såg på Tyler. Han stelnande till.

”Det går inte.” sa han utan att titta på mig.

”Varför?”

”Det är så stökigt.”

Jag höjde ett ögonbryn. ”Jag tror jag kan hantera det.”

”Min pappa tycker inte om främmande människor.”

Jag var tvungen att skratta åt hans skrämda min. ”Han behöver inte vara hemma när…”

”För guds skull Alex, vi kan inte vara hemma hos mig!” avbröt Tyler mig, högt och skarpt. Jag frös fast av hans tonfall, och sättet som han argt spände ögonen i mig. Det högg till inom mig av att han pratat med mig sådär. Han verkade se det för plötsligt mjuknade han och suckade.

”Alex…” sa Tyler mjukt. Han suckade igen och reste sig från sängen. Jag sa ingenting, det kändes som att jag inte kunde röra mig.

Tyler såg ner på mig, och nu var hans ögon bara sorgsna.  Han greppade sin väska och hivade upp den på axeln. Vid dörröppningen till mitt rum dröjde han kvar och såg på mig.

”Vi ses.” sa Tyler kort och försvann sedan. Snart såg jag honom åka förbi mitt fönster.

Jag satt länge och funderade på varför Tyler var så ihärdig om att jag inte fick komma till hans hem, men kunde inte komma på varför. Jag trodde mig känna Tyler, men egentligen fanns det mycket jag inte visste om. Vilka bestod hans familj av, te.x?

Jag lade mig ner på sängen och stötte i någonting. Jag vred förvånat på huvudet och upptäckte Tyler skrivbok. Ojdå. Han hade visst glömt den.

Jag lade den i knäet. Jag borde inte, jag visste det, men kunde ändå inte låta bli att öppna den och läsa texterna. Hans låtar var bara så bra. Jag bläddrade vidare och hejdade mig vid en som löd:

My dad is a as, and my mother hit the road

I suck in my class, and my teachers se me as a load

I hate this word, who is driving me to insane

I’m being hurt, but I learn to hide my pain

Jag strök med handen över orden. Det var någonting med den som kändes personlig, som om… Tyler skrivit om sig själv.

Var inte löjlig, sa jag genast till mig själv. Tylers pappa är inte ett as, och varför skulle han ha ont? Fast… lärarna ser honom som en belastning, och vad vet jag egentligen om hans familj?

”Okej.” sa jag högt till mig själv. ”Kör bara boken till Tyler, och sluta vara så dum.”

Jag tog skrivboken och gick ut till min bil. De var mörkt nu men jag hittade ändå utan problem till Hillytonroad. För första gången körde jag faktiskt in på vägen.

Först var jag övertygad om att jag kommit fel. Husen här var små och sunkiga. De hade döda trädgårdar och nästan alla var trasiga på något sätt: lösa takpaneler, krossad ruta, trasigt stuprör… Ett hus hade toapapper över hela sig. Utanför ett annat satt ett par och söp.

Ut ur hus nr 13 kom en medelålders man. Han var klädd i ett smutsigt linne och trasiga jeans. Han hade vildvuxet, svart skägg och tovigt hår. I handen bar han en whiskyflaska, och sättet han gick på tydde på att han var full.

Jag fick en stark känsla av att någonting var fel, men trots det parkerade jag bilen en bit ifrån hus nr 13 så fort den fulle mannen försvunnit, och klev ur den med skrivboken i handen.

Trädgården här var lika död som hos de andra, och färgen hade flagnat på ytterväggarna. Jag gick fram till dörren och tänkte knacka, men såg att den var öppen. Missmodigt gick jag in. Hallen var liten och stökig. Tapeten var riven och fläckad. Köket, som man kunde se från härifrån och likaså vardagsrummet, hade rostiga matvaror och mycket disk. Vardagsrummet var full av tomma ölburkar och pizzakartonger.  På soffbordet stod ett överfullt askfat.

Okej, Tyler kunde verkligen inte bo här. Jag vände mig om för att gå och fick syn på något i hallen som jag inte sett förr.

Tylers väska.

”Men Tyler har ju godkänt nu. Varför ska ni ändå ha en lektion?” frågade Tanya. Med ena handen rörde hon om i soppan, den andra var i Adams. Tisdag och onsdag hade runnit förbi, och nu var det torsdag, jag och Tylers lektionsdag.

”Men han kan alltid få högre betyg, va?” påpekade jag. Tyler nickade instämmande.

”Tanya.” sa Adam mjukt. ”Låt pluggisarna plugga om de vill.”

”Mm…” hummade Tanya. ”För de vill ju inte följa med oss på bio ikväll, eller?”

”Lockade, men nej.” sa jag. ”Vissa av oss är faktiskt ansvarliga här.”

”Vad menar du med det?” utbrast Adam, spelad stött. ”Är det fel att vilja gå ut med sin flickvän?” Han lyste när han sa Flickvän.

”Nej, det är det inte.” sa Tanya och kysste hans kind. ”Okej, vem köper popcorn?”

De mötte varandras blickar och sa sedan i kör: ”Sten, sax, påse.”

Det var tydligen deras sätt att göra upp om någonting. Jag skrattade åt dem. De passade verkligen ihop, i och med att de kände varandra som sin egen hand.

”Aja, ha så kul.” sa jag. ”Plugga är faktiskt inte så dumt.”

”Rätt igen!” utbrast jag glatt och bockade för talet jag nyss rättat. Jag låg på mage i min säng och rättade Tylers nyss gjorda tal, medan personen ifråga bollade med sin penna. Klockan var snart fem och vi hade jobbat länge.

”Det var sista talet, och du fick alla rätt!” Jag klappade händerna. ”Nu tycker jag att vi kan ta en paus för middag.” Jag sträckte mig efter telefonen för att beställa pizza. När det var gjort frågade Tyler:

”Jag har inte sett dina föräldrar idag. Var är de?”

”De jobbar. Hela natten.” Jag himlade med ögonen. ”Vad är egentligen så kul med att vara professor?”

”Man får köra med sina elever.” föreslog Tyler och jag skrattade.

”Vore i för sig rätt kul.” flinade jag.

Vi fortsatte skämta om professorer tills det ringde på dörren. Pizzan hade kommit! Vi åt den direkt ur kartongen på mitt rum.

”Hur går det med skrivandet, förresten?” frågade jag när jag ätit klart.

”Bra, antar jag. Jag… nej vänta!”

Innan han hunnit hindra mig hade jag öppnat hans väska och fiskat upp den gröna skrivboken. Jag började bläddra i den (han hade fyllt sidorna med text) när Tyler kastade sig fram och dolde sidorna.

”Snälla.” bad han. De gröna ögonen låste fast mig. ”Att göra intrång i mina låtar är att göra intrång i mitt huvud.”

”Men släpp in mig då.” sa jag lågt. Jag släppte greppet om boken, och Tyler stängde den och lade den i sitt knä. Jag fortsatte: ”Släpp in mig i ditt huvud.”

Tylers ansikte var en oläsbar blandning mellan något som liknade förvåning och tvekan. Han vägrade inte direkt.

”Du kan sjunga en för mig.” sa jag ivrigt och flyttade mig lite närmare. ”Snälla Tyler?”

Vi tittade på varandra, nej, snarare in i varandra. Jag såg hur han långsamt gav med sig.

”Okej då.” suckade han. Han gav mig en nervös blick och suckade igen. Jag rättade till min ställning och satte mig i skräddarsits framför honom. Tyler slog upp boken och bläddrade varsamt mellan sidorna. Så valde han en, såg åter på mig, och började sjunga.

Jag var fast från första stund. Tyler kunde sjunga, och även om han inte hade en bestseller-röst, tyckte jag att han sjöng vackert. Versen på låten var fin och förtrollande. Den handlade om kärlek, om hur någon bländade sångaren med sitt skratt och leende. Melodin var underbar den också. Så stämde Tyler in på refrängen:
”I will give you wings and catch you when you fall.

I will bee your rock when the stream is to strong.

And when you are sad, I will hold you tight

When it’s seems to dark, I will bee your light.”

Jag satt alldeles förstummad efter att Tyler tystnat. Det var någonting med låten som tog andan ur mig, som fick mig att vilja skratta och gråta på samma gång.

”Nå?” frågade Tyler spänt. Han bet sig nervöst i läppen. ”Vad tycker du?”

Jag log. ”Den var fantastisk.”

Helgen passerade och på måndagen var jag inte längre i centrum för allt skvaller: Tanya var det. Det gick rykten om att hon bara varit ihop med Fred för hans popularitet, och nu hade hon tröttnat på honom och blivit ihop med sin livs kärlek: den fattige jounarlisten (Adam alltså). Om man lyssnade på alla skvallerhistorier, lät det hela som en romantisk, komplicerad saga.  Egentligen var det hela väldigt enkelt. Tanya hade gillat Fred men sedan kommit på att hon gillade Adam mycket mer.

”Hur tar Fred det hela då?” frågade Tyler mig. Vi satt i matsalen med Tanya och Adam, som hade för fullt upp med att kyssas för att bry sig om oss.

”Rätt okej, tror jag.” Jag sneglade mot De populäras bord, där Fred skrattade tillsammans med Chris och deras beundrare.

”Han kanske bara spelar.” Tyler såg på mig, väntade på min kommentar.

”Kanske.” höll jag med. Så sparkade jag på Tanyas stol så att de avbröt sig. ”Hörrni, turturduvor, kan ni kanske göra det där någon annanstans?”

Tanya rodnade men Adam bara log och sa: ”Visst, visst.”

Sen var det dags för matteprovet. Mrs Gween delade ut papper bland bänkarna och gick igenom de vanliga reglerna: inga mobiler, inget prat osv. Jag vred på huvudet och gjorde tummen upp till Tyler. Han log skevt tillbaka. Jag hoppades med hela mitt hjärta att han skulle klara det.

Jag var den första som blev klar och hade då gott om tid på att göra ingenting. När tiden var ute skickades alla papper in till Mrs Gween, och hon började genast rätta dem så att vi kunde få tillbaka dem i slutet av lektionen. Jag skickade en lapp till mina vänner om hur det gått, och fick svaren:
Bra, fast jag klarade inte fråga 14. Puss Tanya

Okej, tror jag. //Adam

Ingen aning. Tyler

”Okej. När jag ropar upp ert namn kommer ni fram och hämtar ert prov. Sen får ni gå.” sa Mrs Gween i slutet av lektionen. ”Ms Pettier.”

Jag reste mig och tog emot mitt. 100%, högsta betyg.

Jag hurrade tyst och gick sedan ut. Där väntade jag medan mina klasskompisar kom ut en efter en. Av mina vänner kom Tanya först. Hon hade fått 80 % rätt. Sen kom Adam, som hade fått 72 %. Medan de kramade om varandra kom Tyler ut. Han såg nedstämd ut.

”Vad är det?” frågade jag oroligt. ”Fick du underkänt?”

Han tittade på mig. ”Mm…” Sen utbrast han: ”Jag fick 67!” och log brett.

”Fick du?!” skrek jag överväldigad. Han nickade. ”Men Tyler, det är ju super!”

Skrikande hoppade jag på honom och kramade honom hårt. Vi skrattade tillsammans.

”Vi måste fira detta!” ropade Adam. ”Vi drar till Starbucks! Jag bjuder!”

Vi hurrade allihopa och begav oss sedan av. Tanya åkte med Adam och Tyler med mig.

”Så…” sa Tyler i passagerarsätet. ”Nu när jag fått godkänt, tänker du sluta ge mig lektioner?” Hans ögon tydde på att han inte hoppades på det.

Jag slog honom löst på axeln. ”Hörru grabben, så lätt blir du inte av med mig. Jag tänker inte ge mig förrän du fått högsta betyg.”

”Då får du hålla på länge.” log Tyler.

Jag log tillbaka.

”Gärna för mig.”

”Jag har en överraskning till dig.” sa jag ivrigt. ”Blunda.”

Tyler lydde efter att ha gett mig en misstänksam blick. Det var fredag eftermiddag.  Jag och Tyler befann sig i mitt rum och pluggade. Vi hade bestämt att sätta in en extralektion eftersom det skulle vara ett stort prov på måndag. Dessutom hade vi inget bättre för oss. Tanya hade en träff med Fred och Adam skrev på en artikel.

Jag räckte Tyler den inslagna skrivboken. Han vidgade förvånat ögonen när han tittade.

”Men…” stammade han. ”Jag fyller inte år eller nåt.”

”Jag vet.” flinade jag. ”Ville bara ge dig något. Öppna den då!”

Tyler gav mig en otydbar blick och började sedan slita i omslagspapperet. Jag fick hjälpa honom med snörena, eftersom han inte fick av dem själv. Han verkade inte vara så van vid att öppna presenter.

Tyler flämtade när han fick se boken. Jag log ännu större. Skrivboken var i A4 storlek och hade ljusgröna pärmar. På dens framsida hade jag skrivit Tylers låtar med snirklig stil.

”Kolla!” sa jag ivrigt och bläddrade upp boken. Ena sidan var normat randig, på den andra fanns rader för noter. ”Då kan du skriva texten på ena sidan och noterna på den andra!”

Tyler satt alldeles tyst och stirrade på boken. Tillslut tittade han upp mot mig och log snett. ”Tack.” viskade han.

”Ingen orsak.” log jag.

Nästa morgon vaknade jag av att min mobil ringde. Jag kisade mot skärmen. Tanya.

”Hallå?” mumlade jag sömndrucket.

”Jag har gjort slut med Fred.” kom Tanyas spända röst.

Jag blev med ens klarvaken. ”Du har gjort vad?!”

”Jag har dumpat Fred. Kan jag komma över?”

”Ehm, ja, självklart.” sa jag förvirrad. Hon lade på.

Jag hann slänga på mig några plagg innan Tanya ringde på dörren. Eftersom mina föräldrar var hemma sa vi ingenting förrän vi kommit in till mitt rum och stängt dörren.

”Så, jag har gjort slut med Fred.” sa hon för tredje gången. Hon verkade inte upprörd över det, snarare förvirrad.

”Jag har hört det.” sa jag. Jag kände mig också förvirrad. ”Varför?”

Tanya rodnade och tittade ner på sina händer. ”För att Adam kysste mig.”

”Han gjorde vad?!”

Hon tittade upp på mig igen. ”Adam kom till mig igår. Jag frågade om han verkligen var svartsjuk, och han sa ja. Och när jag frågade varför, så sa han för att han var kär i mig och ville att jag skulle dumpa Fred för honom. Och så kysste han mig, och åh Alex!” Hennes ögon tindrade. ”Det kändes så annorlunda än när jag och Fred kysser varandra! Jag… Jag tror faktiskt att jag är kär i Adam.”

Vi satt tysta och tittade på varandra. Hon väntade på min reaktion, och sakta började jag känna ett glädjerus.

”Men det är ju fantastiskt Tanya!” utbrast jag glatt.

”Vad glad jag blir av att du tycker det.” skrattade min vän. ”Vad ska jag göra nu?”

”Vaddå vad ska du göra? Du ska åka till Adam och berätta att du besvarar hans känslor. Nu! Sätt fart!”

Tanya for upp för att lyda mitt råd. Hon vinkade hejdå till mig och försvann sedan. Jag satt och bara log länge efter att hon försvunnit. Två av mina vänner var förälskade i varandra och skulle snart bli ihop. På något vis hade jag hoppas på det. Lyckliga slut hade jag alltid tyck om, speciellt när det gäller kärlek.

Jag hade nog hoppas på det här, undermedvetet.

Jag övertalade Tanya sedan om att vi skulle åka och shoppa idag. Så först körde vi förbi våra hem och hämtade pengar, sen in till köpcentret. Tanya fick guida mig lite grann, eftersom jag inte varit bland affärerna så mycket.

”Tanya, kan vi inte gå in på ett fik nu?” sa jag när vi gått i en timme. Vi hade köpt kläder och några smycken.  ”Jag känner inte mina fötter längre.”

Hon skrattade åt mig och styrde sedan in oss mot ett sött litet café med namnet: Sweet Cookie. Vi tog ett bord och sedan beställde vi kaffe och varsin kaka.

”Alltså, jag fattar inte vad som har tagit åt Adam.” suckade Tanya och smuttade på sin dryck. ”Han har varit så jävla sur.”

Jag svalde och samlade mig. Det var dags att säga det. ”Jo, ehm Tanya… Jag vill prata med dig om det.”

Hon såg misstänksamt på mig. ”Jaså?”

”Jo…” sa jag tvekade. Bäst att ta det långsamt. ”När började Adam vara… sur?”

Tanya verkade tänka efter. ”När jag började umgås med Fred.”

”Exakt.” sa jag ivrigt. ”Så vad kan det då bero på?”

”På Fred?” sa Tanya oförstående. ”Men varför skulle Adam vara sur för att Fred… Åh.” Hon spärrade upp ögonen. ”Åh. Du menar att Adam är svartsjuk… på Fred?”

Jag nickade. Till min förvåning frustade Tanya till av skratt.

”Men varför är han det?” utbrast Tanya. ”Jag menar, alltså, Fred är ju toppen och så, men Adam är ju fortfarande Adam. Han är ju liksom…”

”Högst upp på listan?” föreslog jag leende.

”Ja.” sa Tanya. Hon rodnade lätt. ”Visste du att jag och Adam låtsatsgifte oss när vi gick på dagis? Vi har växt upp tillsammans. Ingen känner honom så bra som jag, och tvärtom.”

”Mm.” instämde jag. ”Ni är rätt tajta va?”

Tanya hummade och vi satt tysta en stund. När Tanya pratade igen ar det inte längre om Adam.

”Fred är den idylliska pojkvännen.” suckade hon. ”Han är trevlig, smart, sportslig, rolig… Jag gillar honom.”

”Så varför suckar du?” frågade jag.

”Vet inte.” Hon suckade igen. Så ruskade hon på sig. ”Kom, nu shoppar vi vidare. Jag orkar inte tänka vidare på det där.”

Vi gick till en pappersaffär där Tanya köpte fem skisspennor. Varför förstod jag inte riktigt, det var tydligen olika styrkor. Jag fastnade framför en hylla med skrivböcker. Sen Tyler gav mig den där presenten har jag velat ge något tillbaka, men inte vetat vad. Vad sägs som en ordentlig skrivbok, som han kunde skriva ner sina låttexter i?

”Tänker du bli författare?” frågade Tanya med en blick på den ljusgröna boken.

”Det är en present till Tyler” svarade jag och betalade kassörskan.

”Fyller han år?”

”Nej.” Jag stoppade boken i väskan och vi gick ut affären.

”Såååå varför köper du en present till honom?” frågade hon och drog ut på Så.

”För att han köpte mig en.” svarade jag, och nämnde inte att det var för att jag haft namnsdag. En fin present var en fin present, oavsett dag.

”Jaha.” sa Tanya och tittade konstigt på mig.

”Vad?” utbrast jag.

”Ingenting.” sa hon i spelad oskyldighet. ”Det verkar bara som att du gillar honom.”

Jag gav henne en sträng blick. ”Ja, jag gillar honom. Men inte på det sätt som du menar.”

”Om du säger det så.” sa Tanya i samma tonfall som förr.

(Sista dagen för frågestunden! Passa på!)

En sak var säker: Jag fullkomligt älskade min nya bil. Hon var perfekt (jag vet, jag pratar om min bil som en person). Hon stank inte som vissa bilar gör. Hennes säten var mjuka och hon var enkel att köra.

På morgonen sms:ade jag först till Adam att inte hämta mig. Sedan svängde jag förbi till Hillytonroad, fast jag hann inte in till vägen fören jag stötte på Tyler. Han grattade mig för bilen, och jag strålade när jag sa ”Tack.”

När jag svängde in på skolans parkering var Chris (och hans anhängare) de första som kom fram till mig och Tyler.

”Wowow!” utbrast han när jag steg ur bilen och stolt lutade mig mot motorhuven. ”Alex har köpt en bil.”

”Det var faktiskt pappa som köpte den till mig.” log jag. Tyler steg ur och ställde sig bredvid mig. Som en gång förut påminde han om en skugga. Han sa ingenting och jag lät honom vara tyst, eftersom jag visste att han inte ville synas just nu. Inte för att jag visste varför, han var ju inte generad på något sätt.

”En Daewoo.” konstaterade Chris. Han började cirkla runt den med en professionell blick. ”Fixad, med tanke på att vissa delar är nya och andra inte.” Han nämnde mer saker, men de var så komplicerade att jag inte förstod ett skvatt.

Några av Chris vänner knuffade till varandra och pekade åt ett hål. Jag vände blicken dit och fick syn på Tanya och Fred, som kom gående. Fred hade sin arm över hennes axlar, och Tanya skrattade åt något skämt han sagt.

En av anhängarna, en blond tjej, fnös föraktfullt. ”Alltså, hur lågt får man sjunka egentligen?” sa hon. Som på en signal spände jag, Chris och Tyler blicken i henne, men hon var väl för dum för att märka det och fortsatte: ”Vad ser han hos den där tjockisen ens?”

Chris öppnade munnen för att tystna henne, men hann inte fören jag (kokande av ilska) hade stegrat fram till tjejen och gripit tag om hennes urringade linne.

”Säg det där en gång till…” varnade jag. ”… och din söta näsa kommer inte vara så söt längre.”

Tjejen såg rädd ut och försökte vrida sig loss. ”Men har du pms eller?” tjöt hon. ”Seriöst, släpp mig!”

”Seriöst, ge fan i min vän.” svarade jag. Jag släppte henne långsamt. Tjejen backade snabbt några steg och rättade till sina kläder.

”Hon är lika jävla störd som sin kompis.” mumlade hon.

Det var nära att jag hoppade på henne igen, när jag kände en hand mot min axel. Jag vände mig om och mötte Tylers ögon.

”Vi börjar snart.” sa han. ”Vi borde leta reda på Adam.”

”Okej.” Jag gav tjejen en sista hotfull blick innan jag lät Tyler dra mig vidare. Vi hittade snart Adam, där han stod vid sin bil och stirrade på det lyckliga paret. Fast i hans blick fanns inte bara bitterhet längre, utan även hopplöshet. Det högg till i hjärtat av medlidande. Jag måste prata med Tanya. Vi kanske skulle kunna shoppa idag eller så.

”Hej.” hälsade han kort. ”Tanya ser ut att trivas va?”

”Alex höll nyss på att bryta en tjejs näsa för hennes skull.” svarade Tyler.

Nu vaknade Adam till. ”Va?”

”Inget.” sa jag snabbt. ”Har du sett min baby?”

”Din bil? Jovisst, den är fin.” Han lät lite svävade vid sista ordet, eftersom han vänt blicken till Fred och Tanya igen.

”Visst är hon?” utbrast jag leende. Just då ringde det in.

Vi började gå. Vid porten lämnade Tanya Freds sida och kom till oss istället. Hon log mot mig. ”Snygg bil, Alex.”

(Glöm inte frågestunden! Upplysningsvis länkar jag alla som frågar något)

”Okej.” sa jag och slängde pennan. ”Nu har vi jobbat hårt i en halvtimme. Dags för lite belöning: det vill säga musik.”

Jag satte mig framför min dator och klickade upp Spotify. Jag skapade en ny spellista och lade dit fem låtar. Sen vände jag mig till Tyler.

”Din tur. Lägg till fem låtar.”

Han satte sig tveksamt framför datorn och bara stirrade på den.

”Ehm…” sa han. ”Jag vet typ inte hur man använder Spotify… Jag brukar inte vara inne på datorn direkt.”

”Men det är enkelt.” sa jag och visade snabbt hur man gjorde. ”Sådär.”

Jag rättade hans tal medan Tyler valde sina låtar. Sen spelades den upp. Jag fick en plötslig impuls när I Don´t Wanna Be började, och ställde mig upp och började dansade till låten medan jag sjöng (säkert falskt) ”I don't wanna be anything other than what I've been tryin' to be lately!”

Tyler stirrade på mig och skrattade sedan. Men tystnade då jag drog upp honom på golvet.

”Vänta Alex, jag kan inte dansa.” protesterade han med rädda ögon. ”Seriöst, jag kan verkligen inte.”

”Men det klart du kan.” invände jag och höjde volymen. Jag snurrade runt Tyler och började sedan spela luftgitarr lutad mot honom. Då började även han att sjunga med och efter yttligare lite lirkande att spela luftgitarr. Jag hoppade i luften av lycka, jag hade fått Tyler att släppa loss! På något sätt visste jag att ingen fått honom till det förut.

När låten slutade stannade även vi, andfådda av ansträngning och skratt.

”Nä.” sa Tyler och lade sin hand på min axel. ”Nu måste vi fortsätta. Tro mig eller ej, men jag vill faktiskt ha godkänt.”

Jag skrattade och sen fortsatte vi med pluggandet, fast med en lätt stämning. Jag förvånades över vilka låtar som han valt: Taylor Swifts Mean, Pinks Fuckin Perfect, Green Days Amarican Idiot och Johnny Cashs Walk the Line. Först såg jag inget gemensamt mellan låtarna, med sedan insåg jag: Alla artister hade skrivit låten själv.

Efter yttligare en timmes hårt pluggande hördes ljudet av en bil som bromsade in på uppfarten. Mina föräldrar hade kommit. Bilköpsdags!

”Jag tror jag går nu.” sa Tyler och packade ihop sina saker. Jag följde med honom ner till dörren, där vi möttes av min mamma och pappa.

De såg ganska förvånade ut över att se Tyler: och ogillande.

”Mamma, pappa.” sa jag och försökte avbryta deras stirrande. ”Det här är Tyler, min elev och vän.” Vid vän spände jag blicken i dem.

Tyler hälsade och skakade artigt hand med dem. Sedan sa han snabbt hejdå till mig och försvann kvickt ut från dörren.

Efter en liten pinsam tystnad föreslog min pappa sedan att vi skulle åka direkt, vilket jag genast gick med på. Bilaffären vi åkte till var inte särskilt glamourös (det var typ ett skrotområde) men bilarna som fanns där var riktigt fina.

”Vi köper trasiga bilar och piffar sedan upp dem.” sa affärsinnehavaren, en muskulös skäggig man som verkade veta vad han snackade om.

”Ni gör ett bra jobb.” sa min pappa. ”Nå, Alex? Något du fastnar för?”

Jag såg mig omkring och vidgade ögonen då jag fick syn på en mörkblå pärla. Jag pekade.

”Aha.” sa affärsinnehavaren. ”Den gamla Daewoon. Henne får du för…”

Han sa priset och min pappa svarade: ”Vi tar den. Eller hur Alex?”

Jag nickade ivrigt. ”Ja.”

(Glöm inte att fråga saker på frågestunden!)

I skolan så träffade vi Tanya. Hon log hela tiden, och om hon pratade så var det om Fred. Adam var bara tyst istället för att komma med sura kommentarer, vilket var bra antar jag.

Efter sista lektionen gick jag till kuratorns rum och väntade utanför. Det är ganska dålig ljudisolering, tänkte jag, eftersom jag kunde höra allt de sa. Först tänkte jag inte lyssna, men så sa kuratorn något som fångade mig.

”…alla de här skadorna du haft. Fem brutna revben sammanlagt, bruten näsa, krossad käke, axel ut led, brutet nyckelben, sammanlagt tjugoen sår som tvingats att sys…”

”Okej, jag vet vilka skador jag haft.” avbröt Tylers röst. ”Jag liksom upplevde dem.”

”Kan du berätta hur du fått dem?”

”Skateboarding.”

”Du har alltså ramlat?”

”Ja.”

Jag lyssnade sedan inte på fortsättningen, för jag var i smärre chock. Fem brutna revben? Tjugoen sår som måste sys? Herregud. Jag måste tvinga Tyler att börja använda hjälm.

Efter drygt tio minuter till kom Tyler ut. Han himlade med ögonen åt mig, som en redogörelse hur mötet varit, och sen började vi gå. När vi gått fem meter kunde jag inte hålla mig längre.

”Okej Tyler, du måste börja använda hjälm.” sa jag bestämt och stannade. Han stannade också med ett leende som dog bort.

”Jag hörde er.” erkände jag lite skamset. ”Du och kuratorn, när hon läste upp alla de där skadorna.”

Tyler suckade och vände bort ansiktet. ”Det var ingenting, Alex.”

”Ingenting?!” Det var nära att jag puttade in honom i skåpen. ”Du har ju för fan nästan brutet varenda ben i kroppen!”

Jag visste att det där var att överdriva men ändå.

”Alexandra.” sa Tyler allvarligt. Bara att han sa hela mitt namn fick mig att frysa fast, men så var det att han tittade djupt in i mina ögon också. Jag upptäckte att det fanns en brun rand runt pupillen i hans gröna ögon. Tyler fortsatte: ”De flesta av de där skadorna är gamla, från då jag inte var särskilt bra. Sluta oroa dig.”

”Men det klart jag oroar mig.” Jag slog honom löst på bröstet. ”Jag bryr mig ju om dig.”

Han bröt ögonkontakten och vred sig så att jag inte kunde se hans ansikte tack vare huvan. ”Och jag bryr mig om dig. Men du behöver inte oroa dig.”

”Var försiktig i alla fall.” sa jag. ”Lova?”

Han såg på mig igen. ”Heder och samvete.”

Vi stod tysta och bara såg på varandra. Spänningen blev så strak att jag var tvungen att bryta den genom ett lätt skratt.

”Bra.” sa jag. ”Kom nu, så att vi hinner plugga.”

Vi begav oss av hem till mig. Mina föräldrar skulle komma hem först om ett par timmar, och då skulle jag och pappa köpa en bil till mig. Det sög till i magen när jag tänkte på det.

Jag gjorde ett par mackor (al’a Alex såklart) och gick sedan upp till mitt rum, dit Tyler hade gått.

”Vi ska jobba med procent idag för…” började jag, men tystnade då jag klev in i rummet. Framför mig stod Tyler, med ett paket i handen.

”Grattis på namnsdagen.” sa han och log.

”Men Tyler!” utbrast jag. Jag hade inte berättat att jag hade namnsdag ens, vilket ökade min överraskning och förtjusning. ”Vad gullig du är.”

Han rodnade och ryckte på axlarna. ”Öppna den nu.”

Jag satte mig på sängen och slet upp papperet. Där inne fanns min favorit läppglans och en maskara. Precis de smink som jag snart hade slut på.

”Du har ju klagat på att det snart är slut.” sa Tyler, som om han läst mina tankar. Han satt bredvid mig med ett leende, så stort att smilgroparna framträdde.

”Ja, men jag trodde inte att du lyssnade.” Jag log mot honom och gav honom en kram. ”Tack så mycket.”

PS(Jag planerar att ha en frågestund, tack till Mahtab för idén. Vad tycker ni? I så fall ska jag ha den imorgon ända tills på tisdag)DS

Okej, jag var väl inte helt ärlig när jag berättade för mina föräldrar om mitt körkort: jag lade till att jag fått provköra först och så, men än sen? De blev glada i alla fall.

Och bäst av allt: De lovade att imorgon, på min namnsdag, skulle jag och pappa åka och köpa en bil till mig.

Den förste som fick höra den här nyheten var Adam, som kom för att hämta mig på morgonen. Dock surade han bara.

”Jag har en idé.” sa Adam, men utan sin vanliga entusiastiska  röst. ”Vi åker och hämtar upp Tyler, som en överraskning för honom. Jag fick veta via Internet igår att han bor på Hillytonroad 13.”

Jag frågade inte varför han kollat upp det på nätet, utan bara nickade och sa att det var en god idé. Vi hann upp Tyler när han just kommit ut från sin gata. Han ramlade nästan av skateboarden när vi tutade på honom. Vår vän stirrade först på oss en sekund med skrämda ögon och hoppade sedan in i baksätet.

”Shit vad ni skrämde mig.” sa han skärrat och drog handen genom sin lugg, så att den bara blev ännu rufsigare. ”Vad gör ni här?”

”Hämtar upp dig.” muttrade Adam.

”Var är Tanya?” frågade Tyler och drog över huvan på sin tröja.

”Hon från skjuts av Fred.” sa Adam och gjorde sin röst löjlig när han sa Freds namn.

Jag och Tyler såg på varandra. Vi båda hade fått nog av den här sortens Adam.

”Okej Adam, du får faktiskt ta och ge dig nu.” sa jag bestämt.

Blicken som han gav mig skämde mig nästan. ”Vaddå ge mig?”

Tyler ryckte in. ”Sen Tanya började träffa Fred har du blivigt en väldigt otrevlig kille.”

Mitt i prick. ”Du är bara sur hela tiden.”

”Är jag väl inte!” utbrast Adam.

”Är du väl visst.” sa jag och Tyler i kör.

Adam suckade och verkade ge sig. Han såg ångerfull och lite generad ut.

”Det är bara det…” Han gjorde en gest med händerna. ”Den där Fred. Han är inte bra för henne.”

”Och varför inte det?” frågade jag försiktigt.

”Varför?!” utbrast Adam och tände till igen.  ”Vad sägs som att han får henne att skolka, räcker det som ett ’varför’?!”

Det blev tyst i bilen. Så sa Tyler med en förnuftig röst: ”Jag tror att du bara är svartsjuk.”

”Svartsjuk?! Jag?!” Adam fnös. ”Varför skulle jag vara svartsjuk?”

Tyler och jag utbytte en blick och tittade sedan menande Adam, som vred sig under våra blickar. Han suckade igen.

”Okej, jag kanske är lite svartsjuk då.” mumlade Adam. Äntligen! Ett erkännande! ”Jag fattar inte varför!” fortsatte han. ”Jag har aldrig varit svartsjuk förut på någon av Tanyas killar. Fast… ingen av dem har ju varit Fred.”

”Du kanske helt enkelt bara borde…” Jag slog ut med händerna. ”Du vet, berätta om dina känslor för henne.”

”Vad menar du?” Adam såg uppriktigt frågande ut.

Jag suckade. Jag hade trott att nu när Adam erkände att han var svartsjuk, så skulle han också erkänna att han var kär i Tanya. Men jag får väl nöja mig med ett erkännande, så länge i alla fall.

”Vi är framme nu.” konstaterade jag istället för att svara.

”Jag har en present till dig.”

Chris och jag satt följande morgon utanför gympasalen och väntade på att de skulle öppna dörrarna till omklädningsrummen. Tanya och Adam syntes inte till, inte Tyler heller trots att han lovat att komma idag.

”Vaddå?” frågade jag.

Chris började gräva i sin axelväska. Många tjejer kastade avundsjuka blickar på mig, och jag förvånades över hur lätt det var att ignorera dem. Jag började väl bli van.

”Åh, herregud Chris!” utbrast jag när han räckte mig det lilla plastkortet. ”Mitt körkort!”

Han skrattade åt min upphetsning.

”Hur fick du tag i det?”

”Tja, jag har mina kontakter.” svarade han och blinkade åt mig.

Just då fick jag syn på en utstickande gestalt som stod bland alla.

”Tyler!” ropade jag. ”Kom och sätt dig.”

Han var klädd i sina vanliga kläder, fast istället för huvan hade han en keps som var vriden åt sidan för att dölja blåmärket. Han gick fram till oss och satte sig bredvid mig. Jag såg att han var som i början igen. Han bar en känslolös mask i ansiktet och om han pratade, skulle det vara med ett kyligt tonfall. Han hade dragit sig in bakom sina skyddande murar, de som jag hade kommit förbi. Jag var ganska säker på att det berodde på Chris närvaro.

”Har du sett Tanya och Adam?” frågade jag honom.

Det var Chris som svarade: ”Fred skulle ut med Tanya idag.”

”Menar du att hon skolkar?” Jag stirrade på honom.

”Ja.” Chris ryckte på axlarna. ”Än sen? En dag borta gör väl ingen skillnad.”

Jag var tyst. I nästa sekund kom Adam och satte sig bredvid Tyler.

”Gissa var Tanya är.” muttrade han surmulet.

”Skolkar med Fred?” sa jag. ”Chris berättade nyss.”

Mr Dime kom och låste upp omklädningsrummen. Idrottslektionen gick väl ganska smärtfritt. Läraren bara ignorerade både mig och Tyler.

Senare på dagen hade vi engelska. Tyler och jag satt bredvid varandra, och nu var han inte sluten längre. Vi skickade lappar under bordet, och eftersom vi satt bredvid varandra var det inget svårt att smuggla dem.

”Kärlek.” sa Mr Bramon och skrev ordet på tavlan. ”Kan någon förklara ordet Kärlek? Mr Slater?”

Jag knuffade till Tyler som var mitt uppe i ett lappskrivande. Jag viskade till honom vad frågan var och han tittade på Bramon.

”En känsla.” svarade han.

Fnissningar hördes som tystnades av min blick. ”Kan du utveckla dig?” bad Mr Bramon.

”Som man känner för någon.” mumlade Tyler.

”Mr Slater, jag tror att du inte har…”

Då brast det för Tyler, såg jag. Han tittade häftigt upp på Mr Bramon och fixerade honom med en intensiv blick, som jag inte skulle vilja utsättas för.

”Jag vet inte om du är döv eller bara trög, men jag ska väl upprepa mig i alla fall. Kärlek är en känsla som man känner för någon. Det är mitt svar och jag bryr mig inte ett skit som det inte duger för dig.”

Alla i klassen höll andan medan Mr Bramon stirrade på Tyler. Där blev han tyst skrev jag till Tyler, som dolde ett leende bakom handen.

”Mr Slater, jag vill tala med dig efter lektionen.” sa läraren tillslut.

Vid lektionens slut väntade jag utanför klassrummet tills Tyler kom ut. Min blick frågade vad som hänt.

”Jag får börja gå till kuratorn igen.” sa han. ”I morgon, efter skolan.”

Jag suckade medlidande. ”Jag kan vänta på dig, om du vill.”

”Nej men, det behöver…”

”Jo.” invände jag. ”Jag väntar, sen sticker vi hem till mig och tar en lektion. Det var mycket roligare att vara hemma hos mig än på skolan.”

Han log snett. ”Okej.”

(Tack för alla kommentarer på förra kapitlet. Ni är underbara)

Jag gick runt bland ramperna och började räkna, men tappade snabbt bort mig. Allt jag kunde tänka på var att Tyler skrev låtar, och bra sådana också. Vem hade anat att Underkänt-killen som åker skateboard, även kunde förmedla känslor med rim och rytm? Det kändes som om en helt ny dörr öppnats för mig, en förut dold dörr in till Tyler. Till hans djupare sida.

Jag tog upp en näve grus från marken, och lade en sten i högerhanden för varje hjälm jag såg. Undrar om Tyler skulle ha visat mig låtarna tillslut, eller om han skulle hemlighetshållit det för evigt?

En obehaglig känsla av att jag inte kände Tyler så väl trots allt drog över mig.

”Hey tjejen! Är du den som hänger med Mästaren?”

En kille på tretton bast gled upp längs min sida, på en skateboard. Han hade stora blåa ögon som borrade in sig i mig och något barnsligt i ansiktet. Han hade en hjälm också, så jag lade yttligare en sten i högerhanden.

”Hej på dig med. Vem är Mästaren?” svarade jag.

Killen stannade och då gjorde jag det med. Han tittade bort mot den stora rampen, där Tyler åkte. I hans blick fanns något som liknade dyrkan.

”Mästaren.” sa han vördnadsfullt, som om han talade om en gud.

Då klickade det. ”Men du Tyler?” Jag blev full i skratt. ”Varför kallar du honom Mästaren?”

”För att han är Mästaren.” sa killen allvarligt. ”Han är alltid på den störta rampen, han gör trixs som ingen annan vågar. Ingen vet vad han heter, vi kallar honom Mästaren.”

Hjälp, det här började bli lite läskigt. De här ungarna avgudade verkligen Tyler.

”Så er dyrkan minskas inte av att han ramlar hela tiden, och dessutom inte har hjälm?” sa jag skämtsamt.

Killen stirrade väldigt konstigt på mig. ”Mästaren ramlar inte.”

Jag stirrade tillbaka. ”Det gör han visst. Hur förklarar du annars alla hans blåmärken?”

”Mästaren ramlar inte.” upprepade killen bestämt. ”Jag har aldrig sett honom ramla, och jag är här 24 7.”

Jag var stum för ett ögonblick. ”Jag måste gå tillbaka nu.” sa jag tillslut och småjoggade till Tyler.

Han slutade genast att åka när jag kom, och satte sig istället på rampen med brädan i knäet.

”Tjugosex har hjälm.” sa jag. ”Tre, inklusive dig, har inte det.”

Tyler ryckte på axlarna. ”Vad kan jag säga?” Så granskade han mig plötsligt. ”Är något fel?”

”Nejdå.” sa jag avfärdande. Sen ångrade jag mig. ”Bara… bara något konstigt som en kille sa. Han, ehm… Han sa att han aldrig sett dig ramla, vilket är konstigt med tanke på dina skador och…”

”Ah.” avbröt Tyler mig. Han nickade. ”Det beror nog på att jag aldrig testar nya grejer fören ingen är kvar i parken, och det är oftast då jag ramlar så… ja.”

Jag kände mig plötsligt dum. ”Förlåt. Jag bara… Förlåt. Jag borde ha förstått att du inte ljög för mig.”

”Det är lugnt.” sa han med ett underligt tonfall. ”Man kan inte lita på vem som helst.”

Istället för att tänka över det han sagt, kastade jag mig in i en beskrivning av hur ungarna dyrkade honom här. Han leende blev bredare och bredare.

”Är du seriös?” utbrast han tillslut.

”Ja, jag fattar inte att du inte märkt det tidigare. Bli inte förvånad om de börjar med offergåvor.”

Tyler brast i skratt. Jag stelnande till av det främmande ljudet. Jag hade aldrig hört honom skratta förut.

Han hade ett fint skratt, mjukt och varmt. Och när han skrattade upptäckte jag att ett par smilgropar framträdde, och att han fick skrattrynkor kring ögonen. Jag stirrade förundrat på honom. Hade han verkligen varit såhär… snygg förut utan att jag märkt det?

”Vad är det?”

Tylers röst ryckte mig ur mina tankar. Han såg undrade på mig, och till min förvåning rodnade jag.

”Ingenting.”

(Fyller år idag, om ni vill veta. Blir 14 :D)

Så fort jag såg en siluett som åkte i den störta rampen, så visste jag att jag hittat Tyler. Ingen annan åkte ju där.

Jag kom närmare och såg att min vän hade på sig en svart munktröja idag, och självklart dolde huvan hans ansikte. Så slutade Tyler åka och satte sig på rampen. Han drog upp något sorts block ur sin väska som låg på marken, och skrev något i den. När jag kom ännu närmare såg jag att det var en skrivbok från skolan.

”Kompenserar du för skolkningen?” ropade jag.

Tyler såg häftigt upp och stirrade på mig i några sekunder, innan han lade ner blocken igen. ”Hej Alex.” hälsade han tillbaka. ”Vad gör du här?”

”Letar efter dig.” svarade jag. Jag behövde inte höja rösten längre. ”Pluggar du, eller?”

”Ehm…” mumlade Tyler utan att svara ordentligt. Jag gick fram och satte mig bredvid honom, utan att vilja släppa ämnet om skolblocket. Jag var nyfiken.

”Får se nu vad du gör.” sa jag och sträckte mig efter väskan.

Tyler gjorde en rörelse, som för att hindra mig, men hann inte fören jag dragit upp blocket. Jag lutade boken mot knäet och började bläddra i det. Först fanns bara vanliga skolanteckningar, men sen kom noter på sidorna och bredvid dem texter. Jag stannade upp och stirrade på orden och krumelurerna.

”Är det här… låttexter?” Jag tittade förvånat upp på den väldigt generade Tyler, som ryckte på axlarna. Jag kunde inte se hans ansikte, men jag tror att han rodnade.

”Typ”

Jag tittade ner i blocket igen och läste en refräng. Jag kände inte igen den, men jag tyckte genast om rimmen och handlingen. Det var en sång som handlade om att flyga utan vingar.

”Har du skrivet dem? Tyler?” tillade jag när han inte svarade.

”Ja.” mumlade han. Så skyndade han sig att säga: ”Det är bara något som dyker upp då och då, inget seriöst liksom. Bara för skojs skull typ.”

”De är ju skitbra!” sa jag och bläddrade till nästa låt. ”Är noterna musiken?”

Han humlade till svar.

”Jag visste inte att du kunde noter.” sa jag retsamt. ”Kan du spela något instrument också?”

”Nej.” sa Tyler och kliade sig under huvan. Jag kunde skymta ett leende. ”Ironiskt va? Att kunna noter men inte spela.”

Jag ryckte på axlarna. ”Kanske det. Varför visar du inte de här texterna för Mr Bramon?”

Han såg frågade på mig. ”Varför skulle jag?”

”För att höja ditt betyg i engelska.”

Tyler lutade sig tillbaka så att jag kunde se hans ögon blänka under huvan. ”Det krävs mer än några dumma låtar för att få honom att ändra uppfattning om mig.”

Jag tänkte först protestera mot ’dumma låtar’, men något som han sa fick mig att tänka på kuratorn. ”Vet du, för att byta ämne, jag var hos kuratorn idag.”

”Ajdå.” Jag hörde att han log. ”Hur var det?”

Jag skrattade till. ”Helt värdelöst.”

Jag anade ett större leende. Jag tröttade helt plötsligt på huvan som dolde honom, så jag böjde mig fram och drog ner den med orden: ”Och varför har du på huvan? Man ser dig ju inte.”

En försträckt min drog över Tylers ansikte, men sen såg jag inte hans min något mer. För allt jag kunde titta på var det enorma blåmärket som han hade över hela den vänstra tinningen.

Jag suckade. ”Inte igen.”

Tyler ryckte på axlarna och började dra för huvan igen, men ångrade sig och lät den vara. ”Det är ingen fara. Det gör inte ens ont.”

”Du borde börja ha hjälm.” sa jag. ”Alla andra har det.” Jag fick en idé, kanske en barnslig en, men ändå. ”Vet du. Jag ska gå runt i parken och räkna alla som har hjälm och inte. Så får du se.”

Din story är jätte bra!!!! Skulle du kunna svara på två frågor?
1.hur många unika besökare har du varje dag?
2. Skriver du på fler berättelser? Skulle vilja läsa de :D Kan du rekommendera några berättelser du läser 

Tusen tack!!!

Folk fortsatte att stirra i korridorerna: men den här gången var det med skamsna blickar. De ville nog alla, men ingen vågade be om ursäkt som den där eleven på morgonen. Men det behövdes inte. Bara jag visste att de nu visste, så var jag nöjd.

Senare på dagen, när vi hade kemi (där Chris är min labbpartner, som ni minns) så blev min grupp klara innan de andra, så vi hade några minuter på oss att bara slappa.

”Var är din gangsterkompis, förresten? Jag har inte sett honom idag.”

”Tyler?” svarade jag. ”Han är väl sjuk antar jag.”

Så hajade jag till och blängde på Chris. ”Och varför ser alla honom som en gangster?

Chris ryckte på axlarna. ”Tja, han klär sig ju lite gangsteraktigt. Du vet, med munktröja där huvan alltid är uppdragen. Han ser faktiskt rätt läskig ut.”

Jag himlade med ögonen.

”Men hur som helst.” sa Chris sen. ”Vi ska till stranden sen. Hänkar du?”

”Tyvärr inte.” sa jag nedstämt. ”Jag ska till kuratorn.”

”Så, Alexandra. Välkommen hit.”

Jag vred mig i fåtöljen jag blivit visad till och försökte låta bli att påskina hur obekväm jag kände mig. Kuratorns rum var rätt litet, med frostglas i fönstren och bilder av fjärilar och stränder på väggarna. Kuratorn själv var en ung tjej, men som lyckades se gammal ut ändå med sina jätteglasögon, långa och trånga kjol, uppsatta hår och stickade skarf.

”Tack. Och jag föredrar Alex.”

”Självklart.” sa kuratorn och log mot mig. Leendet var så falskt att Dafne lika gärna kunde ha suttit där. ”Nå, vi här alltså här för att prata om dina traumatiska händelser.”

”Vad pratade du med Tyler om, när han var här?” frågade jag plötsligt.

”Jag har tystnadsplikt, och nu är det dig vi pratar om. Kan du berätta vad som hände den där kvällen?”

Så jag berättade exakt vad som hänt och utelämnade ingen detalj (som sagt, hon hade ju ändå tystnadsplikt).

”Intressant.” sa kuratorn och antecknade någonting. ”Så du är alltså irriterad på Chris?”

”Inte nu längre.”

”Okej.” Mer anteckningar. Det här började kännas som ett polisförhör. ”Så du vill vara, eller är, ihop med Chris?”

”Va? Nej!” utbrast jag. ”Vi är bara vänner.”

”Okej.” Hon satt tyst en stund och bara skrev. ”Du har haft vissa utbrott på lärare den senaste tiden. Varför då?”

”För att de var taskiga mot Tyler.” svarade jag direkt. ”Jag var tvungen att försvara honom.”

”Och det kan han inte göra själv?”

”Jo, det kan han nog.” sa jag. ”Fast ingen av lärarna skulle lyssna på honom.”

”Och varför lyssnar de inte på honom?”

”För att de tror att han är korkad.”

”Och varför tror de det?”

”För att han har dåliga betyg.”

”Tror du att han är korkad?”

”Jag vet att han inte är korkad. Han är smart, men visar det inte.” Jag såg upp på kuratorn och sa: ”Det är leder ingen vart. Kan jag gå nu?”

Hon sneglade mot klockan. ”Din tid går faktiskt ut nu, så ja. Du kan gå.”

Jag greppade min väska och skyndade ut. Äntligen fri. Det där samtalet hade inte hjälp ett dugg, utan bara gjort mig irriterad.

Först tänkte jag sticka till stranden, men sedan bestämde jag mig för att leta efter Tyler. Även om jag hela dagen sagt till andra att han nog var sjuk, så trodde jag det inte själv. Jag var ganska säker på att Tyler skolkade.

Och första stället som man går till, om man letar efter honom, är självklart skateboardparken.

Dock kunde jag inte få Tyler att dansa, hur mycket jag än tjatade. När vi slutligen åkte hem var det minst sagt blandad stämning i bilen. Tanya var så överlycklig att hon inte ens märkte att Adam var skitsur och inte sa ett ord.

När vi kommit tillbaka till Adams hus så var det sent på natten. Tyler såg rent av skräckslagen ut när han såg klockan. Jag hann knappt säga hejdå fören han bytt om och åkt iväg på sin bräda. Hans föräldrar är väl väldigt punktliga med tiden.

På söndagen skulle Tanya umgås med Fred, och Tyler gick inte att hitta, så jag och Adam spenderade dagen ensamma. Vi skrev den där artikeln om olyckan. Tack vare att min vän var ivrig för att få ett riktigt ’skop’ så tjatade han inte om Tanya. I alla fall inte så mycket.

På måndagen var jag riktigt nervös. Idag skulle Chris vara i skolan och dessutom skulle artikeln publiceras. Alla lyssnar ju på Chris, och han skulle berätta vad som egentligen hänt, och de som inte kunde höra Mr Populär skulle ju läsa skoltidningen. Skulle skvallret äntligen dö?

En bil tutade utanför. Jag kikade ut genom fönstret och såg att det var en blå jaguar. Jag rynkade pannan och tänkte: Vem? Sen fick jag syn på den blonda figuren i förarsätet, med ett par stora solbrillor och ett lika stort leende. Jag vinkade och sms:ade sedan till Adam att han inte behövde hämta mig idag.

”Hallå där.” ropade Chris när jag sedan kom ut och satte mig bredvid honom.

”Snygg kärra.” svarade jag.

”Tja, någon kvadda den gamla så jag behövde en ny.” Han log mot mig. ”Skoja bara. Vill du testköra sen?”

Jag stirra honom tills jag insåg att han var allvarlig. ”Tror inte det. För det första så vet vi hur det förra gången, och för det andra så har jag inte fått tillbaka mitt körkort.”

”Just det. Ska snacka med farsan om det sen.”

Vi småpratade vägen till skolan. Chris hade knappt stängt av bilen fören Dafne och hennes maffia var framme.

”Chris gubben!” pep Dafne. ”Varför har du inte ringt? Jag visste inte att du skulle komma idag!”

Hon gick fram till Chris och kramade honom, eller snarare klängde på honom. Chris försökte mota bort henne varsamt. Fast det behövdes inte, för så fort Dafne fick se mig ställde hon sig genast i försvarsposition.

”Och vad gör du här? Har du inte ställt till med nog?”

Jag kände att det var dags att dra. ”Vi ses Chris.” sa jag och började gå.

Jag letade efter mina andra vänner och hittade snart Adam och Tanya. De stod vid ståndet där man delade ut skoltidningen och tittade nöjd på alla som läste artikeln. Läsarna stirra inte lite när jag kom, men jag struntade i dem.

”Alla läser artikeln!” flinade Adam glatt när jag kom.

”Bra.” sa jag. ”Har ni sett Tyler?”

”Nej.” svarade Tanya. ”Han är väl sjuk idag.”

”Anar det.”

”Ehm, du Alexandra?”

Jag snodde runt och tittade på en elev som jag inte kände igen, men jag tror att han går i klassen under mig. Eleven såg blygt på mig och hade en tidning i handen.

”Ja?” sa jag, lite förvånad.

”Ville bara be om ursäkt, liksom. För att jag trodde du var själmordbenägen.”

Jag blinkade. Kunde det verkligen fungera? Tydligen.

Jag log mot eleven. ”Det är lugnt. Du är förlåten.”

Ett rop skar genom den tystnad som uppstått mellan mig och Chris.

”Hey, Newland! Dumpa bruden och kom! Vi har världens grej på gång!”

Några killar en bit ner på stranden vinkade åt honom att komma. Chris såg frågande på mig.

”Gå du.” sa jag.

Han sa hejdå och sprang iväg till sina vänner. Jag satt kvar och tittade på vågorna, med Chris kyss fortfarande inom mig. Han var den första person jag kysst, som inte var Justin. Jag önskar verkligen att jag kunde ha känt något speciellt, för då hade jag äntligen kunnat glömma Justin. Då hade jag i alla fall vetat att jag kunde glömma honom, och ha känslor för någon annan.

En hemsk tanke slog mig: Tänk om jag inte kunde bli kär i någon annan?

Jag reste mig och började gå för att skaka av idén. Snart fick jag syn på en välbekant gestalt, som satt på en klippa inte långt ifrån vågorna. Han var lite annorlunda i sina nya kläder förståss, men jag kände ändå igen siluetten. Jag styrde stegen ditåt och satte mig bredvid Tyler.

”Så det är här du är, alldeles ensam?” sa jag.

Tyler vände sig mot mig och log snett.

”Jag tycker om att få vara ifred.” Så spärrade han upp ögonen och verkade ångra vad han nyss sagt. ”Inte för att jag vill att du ska gå, liksom! Jag tycker om att bara ifred, men inte helt ensam. Jag… Jag tycker om at vara ifred med dig.”

Han vände bort ansiktet och verkade väldigt generad.

”Så hur går det då? Jag menar…” sa jag när Tyler tittade oförstående på mig. ”Med festen och allt. Du var ju så nervös.”

”Tja, nu är jag inte på festen, eller hur? ” sa Tyler. Det fanns något i hans röst, som påminde mig om den kyla han visat när vi först träffades. Han tittade ut över havet, och fortsatte med en bitter stämma: ”Jag antar att jag flydde, som vanligt.”

”Vaddå flydde?” frågade jag och ändrade ställning.

”Att vara på samma plats som många andra människor är inte min grej.”

Vi var tysta. Han verkade arg på sig själv, så jag sa (i ett försök att muntra upp honom): ”Du är i alla fall inte fäst vid en kille som inte vill ha dig.”

Han såg väldigt undrande på mig. ”Va?”

Jag ryckte på axlarna och undvek hans blick. ”Jag hade en pojkvän i San Diego, men han dumpade mig. Jag har ännu inte glömt honom, trots att jag vill det. Jag börjar undra om jag någonsin kommer att göra det.”

Tyler rynkade ögonbrynen. ”Men varför dumpade han dig?”

Jag vände mig mot honom, förvånad över hettan i hans röst. Tylers ansikte gick från argt till förläget, och han tittade ner i sina knän. Det såg nästan ut som att han rodnande, men det kunde man inte veta säkert i det här mörkret.

”Förlåt. Du behöver inte svara på det där.” sa han blygt. ”Det är bara…” Han lyfte blicken till havet och gjorde en uppgiven gest med händerna. ”Jag kan bara inte förstå hur någon skulle vilja göra slut med dig.”

Jag blev varm inombords av hans ord. ”Det är okej. Han dumpade mig för att jag skulle flytta, och att det därför skulle bli så långt avstånd mellan oss.”

Jag upptäckte att det inte var lika svårt att prata om Justin längre. Berodde det på att Tyler var den som lyssnade, eller att jag kanske höll på att komma över killen ändå?

Upprymd över den sista tanken märkte jag inte ens att Tyler tog sats för att säga något, utan jag bara reste mig upp och kastade en blick mot partytältet.

”Kom nu.” sa jag och drog upp honom på fötter. ”Jag skulle ju lära dig att dansa, eller hur?”

”Hallå där, är det inte Alex den vackra och sköna?”

Jag vände på huvudet och fick, till min stora förvåning, syn på Chris. Bortsett från hans såriga ansikte, såg han ut att må fint. Han var klädd i shorts och en t-shirt, och i ena handen fanns en ölburk. I den andra ett sex-pack av samma dryck.

Mina läppar särades i ett leende. ”Hej Chris! När kom du ut från sjukhuset?”

”Igår. Egentligen skulle jag ’ta det lugnt’, men inte kan jag väl missa en fest som den här!” Han såg på de dansande, med en blick som om han var i himlen.

Jag skakade på huvudet och tittade på spriten i hans hand. ”Jag trodde detta var en alkoholfri fest? Hur fick du tag i den där?”

Chris flinade. ”Jag har mina kontakter.” Han såg för första gången på mina vänner. ”Vill ni ha kanske?” Han höll upp sex-packet.

Tyler skakade på huvudet och Adam sa, stelt: ”Nej. Vi har lovat att hålla oss nyktra.”

Chris höjde ögonbrynet åt mig och lyfte åter ölen.

”Nej, jag dricker inte.” svarade jag på hans outtalade fråga.

”Jag går en sväng.” mumlade Tyler, och gick snabbt därifrån. Bara en liten stund senare sa Adam att han skulle hämta lite bål, och gick han också.

Chris satte sig på den nu lediga platsen bredvid mig. ”Vad var det med dem?”

Jag ryckte på axlarna. ”Tyler är bara sån. Och Adam… tja, det svaret har du där.” Jag nickade åt Fred och Tanya.

Chris skrattade. ”Så han fick till det!”

Jag såg frågade på honom och Chris sa snabbt: ”Jag träffade Fred igår, och allt han pratade om var Tanya. ’Borde jag ringa henne? Jag har ju hennes nummer. Eller ska jag bara låtsas som ingenting? Ska jag bjuda ut henne kanske? Tänk om hon är arg på mig! Jag kanske kan sms henne’!” Chris skrattade och jag instämde.

Han såg på mig. ”Hur är det då? I skolan typ, menar jag.”

Så jag berättade om att folk skvallrar om mig, och att jag blev kickad av Dafne efter att ha örfilad henne (här skrattade han). ”Jag vet inte hur jag ska få slut på allt skvaller.” avslutade jag.

”Jobbar inte Adam med skoltidningen?” frågade Chris och tog en klunk av ölet.

”Jo, han är chefredaktör.”

”Kan inte han skriva en artikel då? Om vad som egentligen hände?”

Jag sken upp. ”Jo! Det är en toppenidé, Chris! Tack!”

”Ingen orsak.” log han. Han såg på mig ”Vill du gå en sväng kanske?”

Varför inte? ”Visst.”

Vi reste oss och försvann bort från partytältet. Det var mörkare här ute, och tystare. Vi stannade vid en klippa där vi satte oss ner och tittade på vågorna en stund.

Chris tog ett djupt andetag och vände sig mot mig. ”Jag skulle vilja prova en sak. Lovar du att inte bli arg?”

Jag såg misstänksamt på honom. ”Visst, jag lovar. Vad är det?”

Han såg lite nervöst på mig och sedan, plötslig, kysste han mig.

Jag ska vara ärlig: Chris var bra på att kyssas. Han formade läpparna efter mina och rörde dem på ett sätt som fått andra tjejer att gå upp i taket. Tanken slog mig: Att vara ihop med Chris kanske inte skulle vara så dumt ändå. Så jag besvarade kyssen, och väntade på det där bubblade känslorna som brukade komma när jag och Justin kysstes. Men… de kom inte. Jag försökte verkligen, men det gick inte.

Jag drog med mig undan med en liten besviken suck. Jag såg på Chris, som granskade mig med en fundersam (och kanske även han lite besviken) min.

”Var ärlig nu.” sa han. ”Vad kände du?”

”Ärligt?” sa jag tveksamt. ”Jag kände bara smaken av öl.”

Chris skrattade. ”Lustigt. Jag kände inte heller något speciellt.”

Jag ryckte på axlarna. ”Då är det bevisat. Vi kan inte bli mer än vänner.”

Det fanns redan många bilar på strandens parkering, men Adam lyckades tränga sig in ändå. Vi klev ur bilen och ut på den mjuka sanden. Solen hade just gått ner, och allt ljus kom från det enorma (och då menar jag enorma) partytältet som stod mitt på stranden. Från det kom även grillukt och rytmisk musik. Det såg väldigt inbjudande ut.

Jag krokade arm med Tyler och Tanya, och Tanya likadant med Adam. Så var vi en sammanhängande kedja av vänner, som vinglade fram till festen.

Det var massor av ungdomar i partytältet. De flesta dansade till ett livebands musik, och de som inte gjorde det stod vid snaksen och den alkoholfria bålen, eller stod helt enkelt vid sidan av. Här och var fanns även stora trälådor som man kunde sitta på.

”Åh, herregud!” pep Tanya till och gömde ansiktet. Vi såg alla förvånat på henne.

”Vad Tanya?” frågade jag.

”Fred är här.” väste hon och kikade försiktigt fram. Jag följde hennes blick och fick syn på personen i fråga som stod och dansade, klädd i shorts och ett linne.

”Vad trevligt.” sa jag uppriktigt. ”Du borde gå fram till honom.”

”Är du galen?” viskade hon. ”Jag har inte pratat med honom sen… du vet.” Olyckan.

”Men du gillar väl honom?” sa jag.

”Jo…”

”Gå fram då!”

”Vi kanske borde använda akutordet.” sa Adam, som mörknat så fort han fick syn på Fred.

”Nej. Jag vill inte förstöra festen för er.” sa Tanya.

”Men det är helt lugnt.” sa Adam, som nu såg lite glad ut. ”Vi kan se en film istället eller…”

”Han kommer hitåt!” nästa skrek Tanya. Fred hade fått syn på oss, eller snarade fått syn på Tanya, och börjat gå mot oss med ett charmigt leende.

”Hej Tanya.” log Fred när han stannat framför oss. Han granskade henne uppifrån och ner. ”Du är snygg ikväll.”

Tanya rodnade. ”Tack.”

Fred såg på oss andra. ”Hej Alex och… ehm, hennes vänner.”

”Hej Fred.” sa jag artigt. Tyler tittade bort och Adam liknade ett åskmoln.

”Vill du dansa?” Fred hade vänt sig mot Tanya igen.

”Jag dansar inte så bra…” svarade Tanya blygt, men jag såg att hon ville.

”Jag hjälper dig!” sa Fred glatt och började dra ut med henne på dansgolvet. ”Ses, hörrni!” vinkade han till oss andra.

Jag log åt Tanya, som verkade överlycklig, och ledde mina vänner bort till tre tomma lådor som vi satte oss på, med Adam i mitten. Vi alla tittade på Tanya (eller Adam stirrade snarare). Fred hade tagigt tag i hennes höfter och visade henne hur hon skulle dansa. Sen tog han tag i hennes händer och gjorde likadant.

”Vad ser hon egentligen hos honom?” muttrade Adam surt.

Jag var ärlig. ”Tja, han är ju snygg, sportig, smart, charmig och…”

”Jag fattar.” avbröt Adam. Han stirrade mördande på Fred och Tanya, som bara dansade närmare och närmare varandra. Båda såg jätteglada ut. Kanske lite förälskade till och med.

Tyler fångade min blick bakom Adams rygg och mimade ”Svartsjuk?” med höjda ögonbryn.

Jag nickade med en grimas.

Bandet bytte låt och började spela en långsam sång. Alla par slöt upp i en tryckare, även Fred och Tanya. Adams mungipor åkte ännu längre ner. Så lämnade Freds hand Tanyas midja och gled ner över hennes rumpa.

”Nu räcker det!” utbrast Adam argt och for upp. Både jag och Tyler hög fast i varsin arm och tryckte ner honom igen. ”Släpp mig!” ropade Adam och slet sig loss från mig, men Tyler höll fast. ”Han tafsar ju på henne, för fan!”

”Men verkar hon ha något emot det?” frågade Tyler ovanligt högt och tittade menade på Tanya. Hon verkade befinna sig i sjunde himlen.

Då är det här! The Kapitel 50. Förlåt för att det dröjde, jag ville att det skulle bli bra.

Kapitlet är alltså skrivet ur Tylers synvikel (tack till Frida för den idén) och även dubbelt så lågt som vanligt. Tack även till Naima, för Del 1 och Del 2 idén till kap 49. Och tack till er andra som kom med förslag. Förlåt för att jag var så otydlig.

Hoppas verkligen att ni inte blir besvikna!

”Jag är klar nu.”

Jag snodde runt och möttes av Alex som kom nedför trappen. Hon hade bytt om till ett par vita shorts och en grön tunika med ett flätat läderskärp runt midjan. Hon hade lagt till lite extra smink och satt upp luggen med ett spänne, med en fjäril på. Hon var väldigt fin. Borde jag säga det till henne? Verkade jag töntig då?

”Då drar vi.”

Eller verkade jag elak om jag inte sa det?

”Hallå? Jorden till Tyler?”

Jag ryckte till när Alex plötsligt var rakt framför mig, viftande med handen. Hon var så nära att jag kunde känna doften från hennes shampoo. Hon log.

”Du var helt borta. Ska vi dra eller?”

Jag nickade. ”Visst.”

Vägen till Adams hus var vi tysta, utan att vara besvärade. Jag grumlade hela tiden på om jag borde ha sagt till Alex att hon såg fin ut. Det gick inte att få ur tankarna! Borde jag ha gjort det, eller inte? Ja eller nej?

Alex stannade framför ett enormt, rött hus, som skilde sig från de andra. Hon gick in utan att knacka och började ta av sig skorna. Tveksamt följde jag efter. Huset var stort, ännu större än Alexs, och mycket fint. Allting var prydligt och rent utan att det kändes kalt. Jag strök försiktigt med handen längs dörrkarmen. I allt det här fina kände jag mig som en smutsfläck.

”Titta vem jag fiskade upp!”

Alexs röst drog mig tillbaka till människorna i min närhet. Adam och Tanya var plötsligt där, båda finklädda. Adam log (borde han inte få ont i käkarna av att le så mycket?) och Tanya var bara uttryckslös, som hon ofta var när jag var med. Hon kanske trodde ändå att jag var en knarklangare eller nått. Kan inte klandra henne.

”Tyler ska med på festen!” sa Alex glatt. Gud, påmin mig inte. ”Han behöver låna kläder av dig, Adam.”

”Självklart.” svarade Adam. ”Kom med mig.” Han vinkade åt mig och började gå uppför trappan.

Jag stressade med att få av mina gamla dojor och lutade skateboarden mot väggen. Jag mötte osäkert Alex ögon för en sekund. Hon såg uppmuntrade på mig, vilket fick mig att följa efter Adam.

Ju mer jag såg av huset, desstu mer imponerad blev jag. Allting var som så… mysigt. Så annorlunda med vad jag var van vid.

”Gillar du Billy?” sa Adam plötsligt och log.

Hade jag missat något? ”Billy?”

”Huset!” förklarade Adam med en stor gest. ”Vi kallar den Billy! Eller jag gör det i alla fall.”

”Jaha.” sa jag. ”Jodå, jag tycker om… Billy.”

”Klart du gör.” sa Adam nöjt. ”Alla smarta människor gör det.”

Jag undrade lite om det betydde att jag var smart, när vi kom in i ett stökigt rum fullt med papper.

”Det där är bara artiklar, bry dig inte om dem.” sa Adam och petade till ett papper med foten. Han gick till sin garderob och drog fram en blå skjorta och ett par jeans i samma färg.

”De här borde passa dig.” Han slängde kläderna på sängen.

Jag stirrade på dem. Jag hade inte haft sånna där plagg sedan… aldrig.

”Ja… Jag lämnar dig väl. Kom ner när du är klar.”

Adam gick och stängde dörren efter mig. Jag stod kvar och fortsatte att stirra på kläderna. Jag suckade högt. Om jag faktiskt skulle på fest kunde jag inte gå omkring i munktröja, även om det innebar att alla tydligt kunde se mina sår.

Det högg till i axeln när jag tog av tröjan. Just det. Såren. Jag hade tagit bort styngen igår från dem, men det var ännu inte riktigt läkt.

Jag suckade och drog på de nya, stela kläderna. Att det kändes ovant var ett för svagt ord. Det kändes helknäppt. Adam hade en väggspegel, och när jag såg i den kändes det inte som om det var Tyler Slater som tittade tillbaka. Såren i ansiktet hade bleknat, men var ändå iögonfallande. Håret stod åt alla håll (jag försökte förgäves platta till det) och näsan var sned. Fast det där två sista var normalt.

Jag suckade igen. Gå då. Så jävla svårt är det inte.

Jag gick ner till de andra igen. De stod alla i hallen och skrattade. När jag kom avbröt de sig. Alex stirrade på mig.

”Vad är det?” frågade jag nervöst och såg ner på mig själv. Hade jag glömt att stänga gylfen eller nåt?

Alex ruskade på sig och log. ”Inget. Bara ovant att se dig i något annat än mjukiskläder.”

Jag rodnade (har ingen aning varför, jag bara gjorde det) och går ner de sista stegen till dem. När jag sträckte mig efter skorna sa Tanya, för ovanlighetens skull (hon brukar ju inte prata med mig):

”Vi ska till stranden, så du behöver inga skor.”

I samma sekund upptäckte jag att alla de andra var barfota. ”Åh. Okej.”

Sedan satte vi oss i Adams bil och for iväg. Tanya satt i framsätet, tillsammans med föraren (Adam) och jag delade baksätet med Tanya. Det var så länge sedan jag åkte bil att jag nästa glömt bort hur det var. Det mjuka surrandet, lukten, bilbältet som stramade åt kring kroppen…

Jag satt, stirrandes ut genom fönstret, och trummade med fingrarna. Varför hade jag gått med på det här? För att vara med Alex förståss, men ändå! VARFÖR? Allting skulle ändå gå åt helvete. På något sätt, det skulle det säkert. Jag skulle riva omkull ett bord, starta ett slagsmål, spilla en drink på en tjej, eller något annat hemskt. Jag hörde inte hemma i den världen där man går på fester. Jag hörde inte hemma i deras värld.

”Tyler…”

Alexs mjuka röst fick mig att vända blicken till henne. Hon log mjukt. ”Se inte ut sådär.” sa hon lågt och såg menade på mig.

”Så där hur?” sa jag oförstående.

”Som om din högsta önskan är att få hoppa ut bilen och springa din väg.”

Jag tittade ut genom fönstret igen och svarade inte. När hon suckade lågt kände jag mig elak, på något sätt, och vände mig tillbaka. Alex lutade sig över sätet för att kunna prata med mig utan att Tanya och Adam hörde. Inte för att jag tror att de skulle höra ändå, med tanke på att de redan pratade för fullt.

”Allt kommer gå bra, var inte nervös.” sa hon lågt.

Jag lutade mig också närmare och väste. ”Det kommer det inte! Jag har aldrig varit på en fest förut, jag kommer sabba allting!” Ojdå. Inte hade jag tänkt säga det där.

Alex såg lika förvånad ut som jag. ”Har du aldrig varit på en fest förut?” viskade hon.

Jag ruskade på huvudet och lutade mig tillbaka lite. Nu, när hon inte var fullt lika nära, kunde jag tänka lite tydligare innan jag öppnade munnen. Jag måste få det att verka som om jag inte var fullt lika konstig, som det nu såg ut som. ”Ingen som den här.”

”Du.” sa Alex allvarligt. Hennes bruna ögon låste fast mig. ”Det kommer gå bra. Jag lovar. Hojta bara, så kommer jag och hjälper dig.”

”Ja, vi borde ha något sorts akutord.” inlade Adam. De hade hört oss ändå. ”Ett sånt där ord, så att om vi säger det måste vi genast samlas och lämna festen. Jag vet!” Han knäppte med fingrarna. ”Tonfisk! Tonfisk är vårat akutord.”

Vill att det ska hända någonting bra mellan Alex och Tyler än vänner bara typ de kysser varandra eller något:)
Hoppas kapitel 50 kan komma snart!!! Är så taggad!

Anonym om Önskningar till Kapitel 50?:

aaa att det typ händer något mellan Alex och tayler (något bra alltså) ;)