På morgonen vakande jag av ett pling från mobilen, som talade om att jag fått ett sms. Jag stirrade upp i taket och orkade först inte kolla det. Jag tänkte på igår. På kvällen hade jag åter igen bett Tyler om att inte gå tillbaka, fast han hade gjort det ändå.

”Du kan bo under min säng.” hade jag föreslagigt. ”Mina föräldrar jobbar ändå så mycket, de märker det inte.”

Han hade lett. ”Tack för erbjudandet, men jag måste tillbaka. Se inte på mig sådär, Alex. Jag klarar mig. Han är antagligen så bakfull att han max slänger mig några glåpord.”

Jag hade insett att jag inte skulle vinna den här striden. ”Okej. Men kom imorgon.”

”Så fort jag kan.”

 

Jag suckade och sträckte mig efter telefonen. Till min förvåning var ett från Dafne. När jag hade varit med i cheerleaderlaget hade jag bytt nummer med alla tjejerna, alltså även med dens kapten.

5 tjejer är sjuka och kan inte komma på matchen idag, stod det. Kan du hoppa in?

Så nu ville hon ha med mig! Min första reaktion var att vägra, men sen kom jag på hur kul det egentligen var med cheerleading. Jag gav mig med en suck.

Visst kommer. När? skrev jag. Svaret kom genast: 13.00

Klockan var elva nu. Jag klev upp och klädde på mig. Jag kanske var lite ur form, men om jag åkte tolv så skulle jag hinna värma upp och lära mig rörelserna.

Kvart i tolv kom Tyler, åkande på sin skateboard.

”Hej.” hälsade jag glatt och granskade honom för att se om han fått yttligare några skador sen igår. Det hade han inte.

”Ska du någonstans?” frågade han och tittade på väskan jag höll i handen.

”Jo, jag ska hoppa in för några i cheerleaderlaget. Det är en match idag. Du kan väl följa med om du vill?” frågade jag hoppfullt.

”Och vara en cheerleader?” Han såg konstigt på mig.

Jag skrattade till. ”Nej, och titta på matchen dummer.”

”Jaha. Jomen, det gör jag gärna.” sa han lätt rodnande och följde med mig ut till bilen.

I gympasalen var redan basketlaget och cheerleaderna, både borta och hemma, på plats.  Dafne skuttade snabbt fram till mig. De hade fått nya dräkter; nu hade de linnen och lite för korta kjolar.

”Alex, gud va bra att du kom!” utbrast Dafne och kastade sig om halsen på mig. Jag och Tyler utbytte undrande blickar. ”Kom, vi måste skynda oss och lära dig stegen!”

Så fick hon syn på Tyler och tystnade snabbt. ”Ja…” sa hon tvekade. Ha! Hon var rädd för min vän. ”Vi är där borta.” sa Dafne snabbt och försvann sedan.

”Är inte det där tjejen du bitchklappade?” frågade Tyler och såg efter Dafne.

”Jo.” sa jag. ”Man är Dafnes vän när det passar henne.”

Jag log mot honom och pekade mot läktaren. ”Skaffa dig en plats nu, så ses vi senare.”

Jag sprang iväg till de andra tjejerna. De verkade uppriktigt glada över att se mig. Under ledning av Dafne visade de mig sedan ramsan som de jobbade med. Så fick jag en egen cheerleader-dräkt som jag fick gå och sätta på mig. Den var lite för stor vid höfterna för mig, men fick duga. Sedan värmde jag upp och började träna. Ramsan var inte särskilt svår och det gick snabbt för mig att lära mig den. Under tiden kom fler och fler åskådare och satte sig på läktaren. Jag såg att Chris föräldrar fanns bland dem. Verkar som att Chris skulle spela idag. Det hade han inte gjort sedan olyckan.

Komiskt nog dök Chris upp bredvid mig just när jag tänkte det.

”Hallå där.” log han mot mig.

Jag log tillbaka. ”Hej Chris. Ska du spela idag?”

”Jo, farsan tvingade mig.” sa han utan att se på mig.

”Vaddå ’farsan tvingade mig’? Vill du inte spela?” frågade jag.

”Jo, klart jag vill spela.” sa han. ”Men jag… ärsh, du ska inte behöva höra det.”

”Jo, berätta!” insisterade jag och drog med mig honom åt sidan, så att de andra inte kunde höra. ”Vad?”

Chris suckade. ”Jag tycker om att spela basket, men min pappa vill att jag ska försörja mig på det. Att jag ska bli världsbäst och så. Men jag vill bli… äh, det är löjlig.”

”Vad vill du bli, Chris?” sa jag uppfodrande.

Han suckade, och sa sedan som om det vore det töntigaste i världen. ”Jag vill bli bilmekaniker.”

”Men Chris, det är ju perfekt! Du är ju jätteduktig på bilar!”

Han stirrade på mig. ”Vet du hur lite lön en bilmekaniker tjänar?”

Jag lade armarna i kors. ”Är det pengarna du oroar dig för?”

”Inte jag. Min pappa. Eller han skulle i alla fall göra det, om han visste om att jag ville bli mekaniker.”

”Din pappa kan inte få styra ditt liv.” sa jag bestämt. Dafne vinkade åt mig. ”Jag måste gå nu, men tänk på det jag nyss sa.”