På måndagen ansträngde jag mig för att vara helt normal, och inte som om jag nyss upptäckt att en av mina vänner blivit misshandlad i sex år, men det behövdes inte, för ingen fäste någon större uppmärksamhet på mig. Alla pratade om Chris och Dafne. Jag lyssnade på alla historier och kom slutligen fram till två enkla fakta:

Chris och Dafne var ihop igen.

Chris hade slutat i basket och Dafne i cheerleading.

Svårare en så var det inte.

Senare på dagen träffade jag Chris. Han var ensam, sånär på Fred. Det var rätt ovanligt, och jag frågade var alla hans anhängare var någonstans.

”Vet inte. Bryr mig inte.” svarade Chris och log. Fred sa hejdå till honom och vi stod ensamma.

”Så…” sa jag långsamt. ”Dafne alltså?”

Chris skrattade och rodnade lite lätt. ”Ja. Hon är inte som du tror, faktiskt.”

”Hur är hon då?” frågade jag.

”Snäll. Rolig. Hon är annorlunda när man är ensam med henne.”

Jag mindes den gång då hon och jag varit ensamma i omklädningsrummet och vi pratat om våra ex, och insåg att det var sant. ”Jag förstår.”

”Hej, Alex.” sa en tjejröst. Alison, en tjej i cheerleaderlaget som var både snäll och smart, men dock rätt hård, kom fram till oss. Chris ursäktade sig och försvann bortåt korridoren.

”Hej Alison.” sa jag. ”Hur är läget?”

”Läget är fint.” log Alison. Tack vare hennes mörka hy såg hennes tänder skinande vita ut. ”Väldigt fint faktiskt, eftersom jag har blivit den nya kaptenen för cheerleaderlaget. Och jag vill ha dig med igen.”

Ett lyckorus fyllde mig. ”Säkert? Åh tack Alison!” Jag kramade henne.

”Tatt lugnt nu tjejen.” sa hon och lösgjorde sig. ”Det är träning imorgon och på torsdag. Se till att komma, för i helgen är det Sun Beach Cup. Lag från hela Kalifornien kommer, så vi måste vara i topptrim.”

”Jag kommer.” lovade jag.

”Bra.” sa Alison kort och försvann sedan.

Efter skolan var jag tvungen att gå till kuratorn igen.

”Välkommen tillbaka Alexandra.” sa hon svalt och tittade ner i sitt block.

”Jag vill bli kallad Alex.”

”Självklart.” sa hon svävande. ”Din vän Chris är nu åter ihop med Dafne har jag hört. Hur reagerar du på det?”

”Jag är väl glad, för deras skull alltså.” sa jag.

”Du är inte svartsjuk på Dafne?”

Hade hon inte fattat än att jag inte var intresserad av Chris? ”Nej. Varför skulle jag vara det?”

”Varför skulle du?”

”Jag vet inte! Jag är inte svartsjuk.” röt jag. Ursh, när skulle jag slippa det här?

”Självklart. Och varför tror du att du reagerar såhär?”

För att du är jävligt dryg. ”Vet inte. Vad tror du?”

”Det är inte du som ska ställa frågor lilla vän. Lämna det åt mig. Så varför tror du…”

Jag suckade och sneglade mot klockan. Tjugo minuter kvar. Suck.