På torsdagslunchen satt jag med mina vänner vid vårt vanliga bord. Jag hade nyss berättat om hur det gått på cheerleaderträningen, vilket var bra. Alison var sträng men en duktig ledare. Hon lät mig göra några solotrixs, vilket jag inte ha något emot. Jag hade verkligen glömt hur kul cheerleading var.

Tyler flackade med blicken mellan oss andra. Jag granskade honom. Hela dagen hade han velat berätta något, men inte sagt det.

Så kom det plötsligt.

”Min farsa ska bort i två veckor.”

Gaffel blev slapp i min hand medan jag gapande stirrade på Tyler. Vaddå bort? Varför då? Han kändes inte precis som den typen som bara reser bort sådär.

”Vars ska han då?” frågade Tanya. Varken hon eller Adam hade reagerat särskilt. De visste ju inte.

”New York. Grejen är den att han har hyrt ut vårat hus, så jag behöver någonstans att bo.” Det sista sa han lite tveksamt, medan han kikade på oss. Han kanske undrade om ha verkligen hade lov att fråga något sådant.

”Du kan bo hos mig!” utbrast Adam genast.

Tyler log sakta. ”Säkert?”

”Ja, skitsäkert! Det blir asgrymt! Kolla, vi kan dra i en madrass i mitt rum och…” så bara babblade han vidare.

När Tyler sedan reste sig för att hämta mer mjölk tömde jag mitt glas och följde efter. När han stod och fyllde på låtsades jag stå i kö bakom honom.

”Vaddå bort? Varför ska han resa?” viskade jag.

”Han har några ärenden i jobbet.” mumlade Tyler lågt.

”Vad har han för jobb då?”

”Det vill du inte veta.” Någonting i hans röst fick mig att tro det.

”Så då sa han åt dig att bo hos någon av dina vänner?” frågade jag skeptisk. ”Jag trodde att han inte visste att du hade några.”

”Det vet han inte heller.” sa Tyler. Han gav mig en bestämd blick. ”Och så ska det förbli.”

 

Senare på dagen var det idrott. Jag hade medvetet ’glömt’ mina ombyteskläder, så att Tyler inte skulle behöva sitta ensam på bänken. Så när lektionen började gick jag direkt och satte mig där.

”Ms Pettier, var har du ombyteskläderna då?” röt Mr Dime åt mig.

”Jag har tyvärr glömt dem. Förlåt, Mr Dime.” Jag log fejkat.

”Och du har väl också glömt dem.” muttrade läraren åt Tyler. ”Synd för er, för idag ska alla som inte kan vara med på gympan, vilket är ni, laga trasiga bollar i förrådet. Sätt gång, allt ni behöver finns redan där.”

Jag öppnade munnen för att protestera, men Tyler hann före. ”Självklart ska vi göra det. Kom nu Alex.”

Han ledde bort mig från en förvånad Mr Dime. Jag var också rätt överraskad.

”Vad sa du så för?”

”Ville bara se hans min.” Tyler flinade mot mig och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Hans leende var så fint och värmande, jag tyckte verkligen om det.

När vi sedan satt och sydde och tejpade bollar råkade jag sticka mig på nålen. Jagr inte beredd på det, så jag skrek till trots att det inte gjorde ont.

”Vad är det?” frågade Tyler genast.

”Inget.” sa jag snabbt. ”Stack mig bara.” Jag stirrade på den röda bloddroppen som trängde fram och kunde inte låta bli att grimasera.

”Få se.” sa Tyler och tog försiktigt min hand i sin, trots mina protester. Det var ju bara en litet nålstick. Ingenting i gämförelse med vad han var van vid.

Fast det sved faktiskt, så jag lät honom hålla kvar min hand. Hans hud mot min frambringade en massa konstiga, bubblade känslor som påminde lite om det jag känt med Justin, och samtidigt inte. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men det fick mig att rodna.

”Du stack dig djupt.” sa Tyler och mötte mina ögon. Det var som om världen stod stilla i det ögonblicket, då vi såg på varandra.

Så stack Mr Dime i huvudet och bokstavlige skrek: ”Sluta fåna er och jobba!”

Tyler släppte min hand som om han bränt sig och vek undan blicken. Hans kinder var blossande röda, och mina med.