Publiken skrek. Basketspelarna satt på bänken. På länkaren satt mina vänner, tillsammans med Chris och Dafne. Det var dags nu.

Alison nickade åt oss och så sprang vi ut på planen och satte igång med ramsan. Publiken skrek ännu högre. Rörelserna vi gjorde var så intränade att jag inte tänkte när jag gjorde dem, bara gjorde det.  Upp, snurr, hjula, hopp… Så var det dags för mitt solo. Utan att bry mig om att alla stirrade den här gången gick jag fram, gjorde volter och gick i splitt. När jag sedan backade in i skuggan igen applåderade hela gympasalen för fullt. Men snart sattes spelet igång och jag glömdes bort.

Det var lördag förmiddag. Hittills hade tre matcher körts, mot Oklahoma City, Austin och Phoenix. Nu spelade vi emot Sacramento.

Eftersom jag inte behövdes igen förrän i pausen gick jag upp till läktaren och satte mig bredvid mina vänner. De satt i en rad, med Tyler på kanten, sen Adam, Tanya, Dafne och Chris. Jag observerade att Chris och Tyler satt så långt ifrån varandra som möjligt.

Jag slog mig ner bredvid Tyler och fick genast en massa beröm från de andra, för mina insatser som cheerleader.

”Du var jätteduktig, Alex.” sa Dafne, nästan lite blygt. ”Och… förlåt för det där…”

Jag viftade med handen. ”Det är glömt Dafne. Så, Chris, du som är proffset. Vem kommer vinna?” Jag pekade på de spelande.

En annan röst svarade istället: ”Tja, vi skulle ju såklart vinna om Chris hade varit med. Nu vet man aldrig.”

En svarthårig man i slips och frack hade dykt upp. Mr Newland.

Chris suckade djupt och tittade bort från honom. ”Vad gör du här?”

Mr Newland såg förorättad ut. ”Får jag inte hälsa på min egen son? Jag ser att du har skaffat nytt sällskap.” Hans ögon borrade plötsligt in sig i mig. ”Är flickan som nästan dödade dig verkligen bra att umgås med?”

Jag tittade ner i knäet och vågade inte säga något.

”Ursäkta mig Mr Newland.” hördes Tanyas förnuftiga röst. ”Om du är klar med att förolämpa oss skulle väl du kunna gå? Du gör så att vi inte kan koncentrera oss på spelet.”

Alla vände bort sina ansikten för att dölja sina skratt. Även Tyler.

Mr Newland fnös. ”Fräcka är de med. Kom Chris, sitt med mig där borta”

Chris rörde sig inte ur fläcken. ”Pappa. Jag vill att du går nu.”

De stirrade på varandra, så talade en oväntad röst plötsligt.

”Du hörde honom.” sa Tyler och tittade upp på Mr Newland. ”Stick.”

Nu var det Tyler och Chris pappa som stirrade på varandra istället. Men i deras ansikten försvann snabbt bestämdheten, och ersattes av förvåning. Mycket förbryllat, och kanske även lite förvirrat, granskade de varandra. Jag såg från den ena till den andra utan att förstå vad som pågick.

Så bröt Mr Newland plötsligt kontakten, sa adjö till Chris och gick. Tyler stirrade efter honom.

Jag tänkte fråga honom om vad det där varit, när den blåste av till pause och jag var tvungen att rusa ner. Jag gjorde det jag skulle, och när matchen var slut hade vi vunnit den.

Den kvart som vi och spelarna fick på oss att vila var skön. Vi cheerleaders hängde i omklädningsrummet, pratade och slappade. Alison rättade dem som gjort fel och sen var det ut igen. Vi gjorde vår ramsa och satte oss sedan på bänken för att titta på när bortalaget skulle göra sin.

Det var någonting som var bekant med det andra lagets cheerleaders. Jag tittade på tavlan och mitt hjärta hoppade över ett slag när jag såg att det var San Diego vi mötte.

Och där, bland bortalagets basketspelare, såg jag Justin.