Jag vet inte varför, men jag gick ändå och väntade på Justin efter matchen. Han dök snart upp i korridoren och ledde mig ut på parkeringen, som var helt öde.

”Så.” sa jag och vände mig mot honom, med armarna i kors. ”Vad ville du prata om?”

Justin tog ett steg närmare mig och lade händerna på mina axlar. ”Alex.” sa han och såg in i mina ögon. Det kändes inte alls lika speciellt som när jag och Tyler såg in i varandra. ”Jag har försökt och försökt att komma över dig, men det går inte. Och när jag ser dig idag inser jag att jag fortfarande är kär i dig. Snälla, kan vi försöka igen?”

För några månader sen skulle jag ha jublat. Nu kunde jag bara stirra på honom och långsamt skaka på huvudet.

”Justin, det går inte…” sa jag och vred mig ur hans grepp. Jag tänkte fortsätta med Jag är inte kär i dig längre, men han avbröt mig.

”Du har hittat någon annan, va?” sa han snabbt. Hans ansikte var nu hårt och argt. ”Du har en ny pojkvän.”

Innan jag hann protestera hördes en osäker röst bakom oss.

”Ehm, Alex?”

Vi båda snodde runt och fick se Tyler. Hans blick vandrade tveksamt mellan mig och Justin. ”Vi undrade vars du tog vägen så jag skulle liksom hämta dig.” sa han.

Justins ansikte mörknade. ”Aha.” sa han. ”Det här är alltså din nya pojkvän.”

”Va? Nej, jag har ingen pojkvän.” fräste jag till Justin och gick sedan fram till Tyler. ”Kom Tyler, vi går nu.”

”Jag trodde faktiskt att du skulle ha bättre smak en så.” ropade Justin innan vi ens hunnit tagigt ett steg. ”En ligist. Kom igen Alex, kan du inte bättre?”

Jag vände mig mot honom igen, kämpandes för att hålla tillbaka vreden. ”För sista gången Justin, vi är inte ihop och kalla honom inte det!”

”Men jag förstår dig.” fortsatte Justin kyligt, som om jag inte sagt någonting alls. ”Jag skulle inte heller vilja erkänna för folk, inte ens för mig själv, om jag var kär i en ligist. Vad skulle de tro om mig va?”

Ditt svin ditt svin ditt svin, tänkte jag ilsket. Vreden pulserade som gift i mina ådror och fick blodet att koka. Så jag gjorde det enda som skulle kunna få tyst på Justin.

På ett par sekunder hade jag vänt mig till Tyler, lagt händerna bakom hans nacke och pressat mina läppar mot hans.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig att känna. Möjligtvis smaken av det han senast ätit, men inte mer. Istället exploderade jag av känslor. Min mage fylldes av sprakande fjärliar och fyrverkerier. Hela min kropp var fylld av ett oförklarligt lyckorus, och jag tycktes brinna fast på ett skönt sätt. Jag kunde inte tänka, bara känna. Jag var tvungen att komma närmare Tyler, vara så tätt intill honom som det bara gick. Så jag drog honom närmare mig, och han virade in handen i mitt hår och tryckte mig mot sig. Inget annat existerade utan Tyler, hans läppar, hans händer…

Alla de här känslorna var de som jag brukat känna när Justin kysste mig, fast nu var det hundra gånger starkare. Att kyssa Justin var ingenting med det här. Han var en vindpust, det här var en storm, en orkan.

På något vis lyckades jag slita mig från Tyler. Jag flämtade, och han var också andfådd. Vi såg på varandra, båda med överraskade och förvånade blickar. Justin bröt vår ögonkontakt genom att knuffa sig emellan oss. Det var då som verkligheten slog mig, som en örfil. Jag hade kysst Tyler. Tyler, min vän. Vi hade kysst. Och inte bara det, det hade känts bra också. Bättre än bra.

”Ehm…” sa Tyler. Han rodnade, vilket fick mina kinder att blossa upp. ”Vi kanske ska gå till de andra nu?”

Jag nickade hastigt. ”Ja. Vi går.”