”Okej, såhär långt har jag kommit: It’s hard to show, that I didden’t know. You where always… Och så någonting om att han alltid fanns där eller nåt.”

Jag suckade och trummade med pennan mot skivblocket framför mig. Jag och Tanya satt inne på ett café och åt lunch. Att skriva en låt var mycket svårare än det såg ut.

”Du kanske ska ändra de första meningarna lite.” föreslog Tanya. ”Know är typ den enda som rimmar på show.”

Ett plingade talade om att någon fler hade kommit in till caféet. Det var Adam (Tanya hade messat honom). Han sökte efter oss med blicken och satte sig sedan bredvid Tanya, efter att ha kysst henne på kinden.

”Så hur går det med låten?” frågade han mig

Jag såg misstänksamt mellan mina två vänner, innan jag förstod att Tanya måste ha berättat allt om igår för sin pojkvän.

”Dåligt.” suckade jag.

”Tja, det är bäst att du lägger på ett kol då för ikväll ska du sjunga den.”

Även Tanya såg förvånad ut, så det hade hon inte varit med på.

”Varför då?” frågade jag nervöst. Blotta tanken på att stå inför Tyler och sjunga mina känslor fick mig att vilja spy och hoppa i luften på samma gång.

”För att mina föräldrar ska bort ikväll.” sa Adam. ”Fast jag ska ju i för sig ingenstans…”

”Men Adam, du lovade ju att vi skulle gå på bio ikväll.” sa Tanya med en, antog jag, spelad sorgsenhet i rösten.

”Gjorde jag?” sa Adam förvånat. Så fattade han vinken. ”Ja just det, det gjorde jag.”

Jag suckade åt dem. ”Det går ändå inte. Låten blir inge bra.”

”Få se.” bad Adam och jag räckte honom skrivblocket. Han läste det med en koncentrerad blick.

”Vad sägs som att ändra show till belive, och know till see?” föreslog han.

Jag lyste upp. ”Då kan nästa rad bli You where always right beside me!”

Jag tog tillbaka skrivblocket och kluddade snabbt ner orden. Ännu ett plingade från dörrklocka, och när jag tittade upp såg jag att det var Tyler som kommit in.

Jag såg honom genom ett helt annat ljus nu. Han såg helt perfekt ut, trots att den gråa munkjackan hade ett par fläckar, att skorna var slitna, hans ögonbryn ojämna och hans näsa sned. Han var så snygg. Eller det ordet räckte inte. Han var mer än så.

Han var vacker.

Att bara se honom fick hela min kropp att pirra och min hjärna att stänga ner sig. Jag ville vika bort blicken och dölja mina röda kinder, men jag kunde inte sluta titta på honom.

”Hej, förlåt att jag är sen.” sa han och drog fram en stol till sig själv. ”Jag skulle…” Han mötte mina ögon och kom av sig. Jag fick bita mig hårt i läppen för att inte tappa huvet. Amen, ni vet hur jag menar.

”… bara göra något.” avslutade Tyler meningen. Han hade vekt undan blicken och hade blossande kinder.

Tanya och Adam såg mellan oss med luriga blickar.

”Tyler, har du skrivit en kärlekslåt någon gång?” frågade Tanya helt svalt.

Sluta! mimade jag till henne.

”Kanske det.” svarade Tyler undvikande. Hans blick for över mig och vek sedan åter undan.

”Alex skriver en.” sa Adam. Både jag gav honom en skarp blick. Varför var han tvungen att öppna munnen? Någon av dem?

Tyler såg förvånat på mig. ”Gör du?”

”Inte riktigt.” svarade jag snabbt och stoppade ner skrivblock ner i väskan. ”Jag bara kluddar typ.”