Folk fortsatte att stirra i korridorerna: men den här gången var det med skamsna blickar. De ville nog alla, men ingen vågade be om ursäkt som den där eleven på morgonen. Men det behövdes inte. Bara jag visste att de nu visste, så var jag nöjd.

Senare på dagen, när vi hade kemi (där Chris är min labbpartner, som ni minns) så blev min grupp klara innan de andra, så vi hade några minuter på oss att bara slappa.

”Var är din gangsterkompis, förresten? Jag har inte sett honom idag.”

”Tyler?” svarade jag. ”Han är väl sjuk antar jag.”

Så hajade jag till och blängde på Chris. ”Och varför ser alla honom som en gangster?

Chris ryckte på axlarna. ”Tja, han klär sig ju lite gangsteraktigt. Du vet, med munktröja där huvan alltid är uppdragen. Han ser faktiskt rätt läskig ut.”

Jag himlade med ögonen.

”Men hur som helst.” sa Chris sen. ”Vi ska till stranden sen. Hänkar du?”

”Tyvärr inte.” sa jag nedstämt. ”Jag ska till kuratorn.”

 

”Så, Alexandra. Välkommen hit.”

Jag vred mig i fåtöljen jag blivit visad till och försökte låta bli att påskina hur obekväm jag kände mig. Kuratorns rum var rätt litet, med frostglas i fönstren och bilder av fjärilar och stränder på väggarna. Kuratorn själv var en ung tjej, men som lyckades se gammal ut ändå med sina jätteglasögon, långa och trånga kjol, uppsatta hår och stickade skarf.

”Tack. Och jag föredrar Alex.”

”Självklart.” sa kuratorn och log mot mig. Leendet var så falskt att Dafne lika gärna kunde ha suttit där. ”Nå, vi här alltså här för att prata om dina traumatiska händelser.”

”Vad pratade du med Tyler om, när han var här?” frågade jag plötsligt.

”Jag har tystnadsplikt, och nu är det dig vi pratar om. Kan du berätta vad som hände den där kvällen?”

Så jag berättade exakt vad som hänt och utelämnade ingen detalj (som sagt, hon hade ju ändå tystnadsplikt).

”Intressant.” sa kuratorn och antecknade någonting. ”Så du är alltså irriterad på Chris?”

”Inte nu längre.”

”Okej.” Mer anteckningar. Det här började kännas som ett polisförhör. ”Så du vill vara, eller är, ihop med Chris?”

”Va? Nej!” utbrast jag. ”Vi är bara vänner.”

”Okej.” Hon satt tyst en stund och bara skrev. ”Du har haft vissa utbrott på lärare den senaste tiden. Varför då?”

”För att de var taskiga mot Tyler.” svarade jag direkt. ”Jag var tvungen att försvara honom.”

”Och det kan han inte göra själv?”

”Jo, det kan han nog.” sa jag. ”Fast ingen av lärarna skulle lyssna på honom.”

”Och varför lyssnar de inte på honom?”

”För att de tror att han är korkad.”

”Och varför tror de det?”

”För att han har dåliga betyg.”

”Tror du att han är korkad?”

”Jag vet att han inte är korkad. Han är smart, men visar det inte.” Jag såg upp på kuratorn och sa: ”Det är leder ingen vart. Kan jag gå nu?”

Hon sneglade mot klockan. ”Din tid går faktiskt ut nu, så ja. Du kan gå.”

Jag greppade min väska och skyndade ut. Äntligen fri. Det där samtalet hade inte hjälp ett dugg, utan bara gjort mig irriterad.

Först tänkte jag sticka till stranden, men sedan bestämde jag mig för att leta efter Tyler. Även om jag hela dagen sagt till andra att han nog var sjuk, så trodde jag det inte själv. Jag var ganska säker på att Tyler skolkade.

Och första stället som man går till, om man letar efter honom, är självklart skateboardparken.