(Fyller år idag, om ni vill veta. Blir 14 :D)

Så fort jag såg en siluett som åkte i den störta rampen, så visste jag att jag hittat Tyler. Ingen annan åkte ju där.

Jag kom närmare och såg att min vän hade på sig en svart munktröja idag, och självklart dolde huvan hans ansikte. Så slutade Tyler åka och satte sig på rampen. Han drog upp något sorts block ur sin väska som låg på marken, och skrev något i den. När jag kom ännu närmare såg jag att det var en skrivbok från skolan.

”Kompenserar du för skolkningen?” ropade jag.

Tyler såg häftigt upp och stirrade på mig i några sekunder, innan han lade ner blocken igen. ”Hej Alex.” hälsade han tillbaka. ”Vad gör du här?”

”Letar efter dig.” svarade jag. Jag behövde inte höja rösten längre. ”Pluggar du, eller?”

”Ehm…” mumlade Tyler utan att svara ordentligt. Jag gick fram och satte mig bredvid honom, utan att vilja släppa ämnet om skolblocket. Jag var nyfiken.

”Får se nu vad du gör.” sa jag och sträckte mig efter väskan.

Tyler gjorde en rörelse, som för att hindra mig, men hann inte fören jag dragit upp blocket. Jag lutade boken mot knäet och började bläddra i det. Först fanns bara vanliga skolanteckningar, men sen kom noter på sidorna och bredvid dem texter. Jag stannade upp och stirrade på orden och krumelurerna.

”Är det här… låttexter?” Jag tittade förvånat upp på den väldigt generade Tyler, som ryckte på axlarna. Jag kunde inte se hans ansikte, men jag tror att han rodnade.

”Typ”

Jag tittade ner i blocket igen och läste en refräng. Jag kände inte igen den, men jag tyckte genast om rimmen och handlingen. Det var en sång som handlade om att flyga utan vingar.

”Har du skrivet dem? Tyler?” tillade jag när han inte svarade.

”Ja.” mumlade han. Så skyndade han sig att säga: ”Det är bara något som dyker upp då och då, inget seriöst liksom. Bara för skojs skull typ.”

”De är ju skitbra!” sa jag och bläddrade till nästa låt. ”Är noterna musiken?”

Han humlade till svar.

”Jag visste inte att du kunde noter.” sa jag retsamt. ”Kan du spela något instrument också?”

”Nej.” sa Tyler och kliade sig under huvan. Jag kunde skymta ett leende. ”Ironiskt va? Att kunna noter men inte spela.”

Jag ryckte på axlarna. ”Kanske det. Varför visar du inte de här texterna för Mr Bramon?”

Han såg frågade på mig. ”Varför skulle jag?”

”För att höja ditt betyg i engelska.”

Tyler lutade sig tillbaka så att jag kunde se hans ögon blänka under huvan. ”Det krävs mer än några dumma låtar för att få honom att ändra uppfattning om mig.”

Jag tänkte först protestera mot ’dumma låtar’, men något som han sa fick mig att tänka på kuratorn. ”Vet du, för att byta ämne, jag var hos kuratorn idag.”

”Ajdå.” Jag hörde att han log. ”Hur var det?”

Jag skrattade till. ”Helt värdelöst.”

Jag anade ett större leende. Jag tröttade helt plötsligt på huvan som dolde honom, så jag böjde mig fram och drog ner den med orden: ”Och varför har du på huvan? Man ser dig ju inte.”

En försträckt min drog över Tylers ansikte, men sen såg jag inte hans min något mer. För allt jag kunde titta på var det enorma blåmärket som han hade över hela den vänstra tinningen.

Jag suckade. ”Inte igen.”

Tyler ryckte på axlarna och började dra för huvan igen, men ångrade sig och lät den vara. ”Det är ingen fara. Det gör inte ens ont.”

”Du borde börja ha hjälm.” sa jag. ”Alla andra har det.” Jag fick en idé, kanske en barnslig en, men ändå. ”Vet du. Jag ska gå runt i parken och räkna alla som har hjälm och inte. Så får du se.”