(Tack för alla kommentarer på förra kapitlet. Ni är underbara)

Jag gick runt bland ramperna och började räkna, men tappade snabbt bort mig. Allt jag kunde tänka på var att Tyler skrev låtar, och bra sådana också. Vem hade anat att Underkänt-killen som åker skateboard, även kunde förmedla känslor med rim och rytm? Det kändes som om en helt ny dörr öppnats för mig, en förut dold dörr in till Tyler. Till hans djupare sida.

Jag tog upp en näve grus från marken, och lade en sten i högerhanden för varje hjälm jag såg. Undrar om Tyler skulle ha visat mig låtarna tillslut, eller om han skulle hemlighetshållit det för evigt?

En obehaglig känsla av att jag inte kände Tyler så väl trots allt drog över mig.

”Hey tjejen! Är du den som hänger med Mästaren?”

En kille på tretton bast gled upp längs min sida, på en skateboard. Han hade stora blåa ögon som borrade in sig i mig och något barnsligt i ansiktet. Han hade en hjälm också, så jag lade yttligare en sten i högerhanden.

”Hej på dig med. Vem är Mästaren?” svarade jag.

Killen stannade och då gjorde jag det med. Han tittade bort mot den stora rampen, där Tyler åkte. I hans blick fanns något som liknade dyrkan.

”Mästaren.” sa han vördnadsfullt, som om han talade om en gud.

Då klickade det. ”Men du Tyler?” Jag blev full i skratt. ”Varför kallar du honom Mästaren?”

”För att han är Mästaren.” sa killen allvarligt. ”Han är alltid på den störta rampen, han gör trixs som ingen annan vågar. Ingen vet vad han heter, vi kallar honom Mästaren.”

Hjälp, det här började bli lite läskigt. De här ungarna avgudade verkligen Tyler.

”Så er dyrkan minskas inte av att han ramlar hela tiden, och dessutom inte har hjälm?” sa jag skämtsamt.

Killen stirrade väldigt konstigt på mig. ”Mästaren ramlar inte.”

Jag stirrade tillbaka. ”Det gör han visst. Hur förklarar du annars alla hans blåmärken?”

”Mästaren ramlar inte.” upprepade killen bestämt. ”Jag har aldrig sett honom ramla, och jag är här 24 7.”

Jag var stum för ett ögonblick. ”Jag måste gå tillbaka nu.” sa jag tillslut och småjoggade till Tyler.

Han slutade genast att åka när jag kom, och satte sig istället på rampen med brädan i knäet.

”Tjugosex har hjälm.” sa jag. ”Tre, inklusive dig, har inte det.”

Tyler ryckte på axlarna. ”Vad kan jag säga?” Så granskade han mig plötsligt. ”Är något fel?”

”Nejdå.” sa jag avfärdande. Sen ångrade jag mig. ”Bara… bara något konstigt som en kille sa. Han, ehm… Han sa att han aldrig sett dig ramla, vilket är konstigt med tanke på dina skador och…”

”Ah.” avbröt Tyler mig. Han nickade. ”Det beror nog på att jag aldrig testar nya grejer fören ingen är kvar i parken, och det är oftast då jag ramlar så… ja.”

Jag kände mig plötsligt dum. ”Förlåt. Jag bara… Förlåt. Jag borde ha förstått att du inte ljög för mig.”

”Det är lugnt.” sa han med ett underligt tonfall. ”Man kan inte lita på vem som helst.”

Istället för att tänka över det han sagt, kastade jag mig in i en beskrivning av hur ungarna dyrkade honom här. Han leende blev bredare och bredare.

”Är du seriös?” utbrast han tillslut.

”Ja, jag fattar inte att du inte märkt det tidigare. Bli inte förvånad om de börjar med offergåvor.”

Tyler brast i skratt. Jag stelnande till av det främmande ljudet. Jag hade aldrig hört honom skratta förut.

Han hade ett fint skratt, mjukt och varmt. Och när han skrattade upptäckte jag att ett par smilgropar framträdde, och att han fick skrattrynkor kring ögonen. Jag stirrade förundrat på honom. Hade han verkligen varit såhär… snygg förut utan att jag märkt det?

”Vad är det?”

Tylers röst ryckte mig ur mina tankar. Han såg undrade på mig, och till min förvåning rodnade jag.

”Ingenting.”