”Men Tyler har ju godkänt nu. Varför ska ni ändå ha en lektion?” frågade Tanya. Med ena handen rörde hon om i soppan, den andra var i Adams. Tisdag och onsdag hade runnit förbi, och nu var det torsdag, jag och Tylers lektionsdag.

”Men han kan alltid få högre betyg, va?” påpekade jag. Tyler nickade instämmande.

”Tanya.” sa Adam mjukt. ”Låt pluggisarna plugga om de vill.”

”Mm…” hummade Tanya. ”För de vill ju inte följa med oss på bio ikväll, eller?”

”Lockade, men nej.” sa jag. ”Vissa av oss är faktiskt ansvarliga här.”

”Vad menar du med det?” utbrast Adam, spelad stött. ”Är det fel att vilja gå ut med sin flickvän?” Han lyste när han sa Flickvän.

”Nej, det är det inte.” sa Tanya och kysste hans kind. ”Okej, vem köper popcorn?”

De mötte varandras blickar och sa sedan i kör: ”Sten, sax, påse.”

Det var tydligen deras sätt att göra upp om någonting. Jag skrattade åt dem. De passade verkligen ihop, i och med att de kände varandra som sin egen hand.

”Aja, ha så kul.” sa jag. ”Plugga är faktiskt inte så dumt.”

 

”Rätt igen!” utbrast jag glatt och bockade för talet jag nyss rättat. Jag låg på mage i min säng och rättade Tylers nyss gjorda tal, medan personen ifråga bollade med sin penna. Klockan var snart fem och vi hade jobbat länge.

”Det var sista talet, och du fick alla rätt!” Jag klappade händerna. ”Nu tycker jag att vi kan ta en paus för middag.” Jag sträckte mig efter telefonen för att beställa pizza. När det var gjort frågade Tyler:

”Jag har inte sett dina föräldrar idag. Var är de?”

”De jobbar. Hela natten.” Jag himlade med ögonen. ”Vad är egentligen så kul med att vara professor?”

”Man får köra med sina elever.” föreslog Tyler och jag skrattade.

”Vore i för sig rätt kul.” flinade jag.

Vi fortsatte skämta om professorer tills det ringde på dörren. Pizzan hade kommit! Vi åt den direkt ur kartongen på mitt rum.

”Hur går det med skrivandet, förresten?” frågade jag när jag ätit klart.

”Bra, antar jag. Jag… nej vänta!”

Innan han hunnit hindra mig hade jag öppnat hans väska och fiskat upp den gröna skrivboken. Jag började bläddra i den (han hade fyllt sidorna med text) när Tyler kastade sig fram och dolde sidorna.

”Snälla.” bad han. De gröna ögonen låste fast mig. ”Att göra intrång i mina låtar är att göra intrång i mitt huvud.”

”Men släpp in mig då.” sa jag lågt. Jag släppte greppet om boken, och Tyler stängde den och lade den i sitt knä. Jag fortsatte: ”Släpp in mig i ditt huvud.”

Tylers ansikte var en oläsbar blandning mellan något som liknade förvåning och tvekan. Han vägrade inte direkt.

”Du kan sjunga en för mig.” sa jag ivrigt och flyttade mig lite närmare. ”Snälla Tyler?”

Vi tittade på varandra, nej, snarare in i varandra. Jag såg hur han långsamt gav med sig.

”Okej då.” suckade han. Han gav mig en nervös blick och suckade igen. Jag rättade till min ställning och satte mig i skräddarsits framför honom. Tyler slog upp boken och bläddrade varsamt mellan sidorna. Så valde han en, såg åter på mig, och började sjunga.

Jag var fast från första stund. Tyler kunde sjunga, och även om han inte hade en bestseller-röst, tyckte jag att han sjöng vackert. Versen på låten var fin och förtrollande. Den handlade om kärlek, om hur någon bländade sångaren med sitt skratt och leende. Melodin var underbar den också. Så stämde Tyler in på refrängen:
”I will give you wings and catch you when you fall.

I will bee your rock when the stream is to strong.

And when you are sad, I will hold you tight

When it’s seems to dark, I will bee your light.”

Jag satt alldeles förstummad efter att Tyler tystnat. Det var någonting med låten som tog andan ur mig, som fick mig att vilja skratta och gråta på samma gång.

”Nå?” frågade Tyler spänt. Han bet sig nervöst i läppen. ”Vad tycker du?”

Jag log. ”Den var fantastisk.”