Tyler bet sig i läppen samtidigt som han log. Han vek undan blicken, rodnande, och sa ”Tack.” Han lade undan boken och började sedan snabbt prata om något annat.

”Kan vi inte vara hos dig nästa gång?” frågade jag och såg på Tyler. Han stelnande till.

”Det går inte.” sa han utan att titta på mig.

”Varför?”

”Det är så stökigt.”

Jag höjde ett ögonbryn. ”Jag tror jag kan hantera det.”

”Min pappa tycker inte om främmande människor.”

Jag var tvungen att skratta åt hans skrämda min. ”Han behöver inte vara hemma när…”

”För guds skull Alex, vi kan inte vara hemma hos mig!” avbröt Tyler mig, högt och skarpt. Jag frös fast av hans tonfall, och sättet som han argt spände ögonen i mig. Det högg till inom mig av att han pratat med mig sådär. Han verkade se det för plötsligt mjuknade han och suckade.

”Alex…” sa Tyler mjukt. Han suckade igen och reste sig från sängen. Jag sa ingenting, det kändes som att jag inte kunde röra mig.

Tyler såg ner på mig, och nu var hans ögon bara sorgsna.  Han greppade sin väska och hivade upp den på axeln. Vid dörröppningen till mitt rum dröjde han kvar och såg på mig.

”Vi ses.” sa Tyler kort och försvann sedan. Snart såg jag honom åka förbi mitt fönster.

Jag satt länge och funderade på varför Tyler var så ihärdig om att jag inte fick komma till hans hem, men kunde inte komma på varför. Jag trodde mig känna Tyler, men egentligen fanns det mycket jag inte visste om. Vilka bestod hans familj av, te.x?

Jag lade mig ner på sängen och stötte i någonting. Jag vred förvånat på huvudet och upptäckte Tyler skrivbok. Ojdå. Han hade visst glömt den.

Jag lade den i knäet. Jag borde inte, jag visste det, men kunde ändå inte låta bli att öppna den och läsa texterna. Hans låtar var bara så bra. Jag bläddrade vidare och hejdade mig vid en som löd:

My dad is a as, and my mother hit the road

I suck in my class, and my teachers se me as a load

I hate this word, who is driving me to insane

I’m being hurt, but I learn to hide my pain

Jag strök med handen över orden. Det var någonting med den som kändes personlig, som om… Tyler skrivit om sig själv.

Var inte löjlig, sa jag genast till mig själv. Tylers pappa är inte ett as, och varför skulle han ha ont? Fast… lärarna ser honom som en belastning, och vad vet jag egentligen om hans familj?

”Okej.” sa jag högt till mig själv. ”Kör bara boken till Tyler, och sluta vara så dum.”

Jag tog skrivboken och gick ut till min bil. De var mörkt nu men jag hittade ändå utan problem till Hillytonroad. För första gången körde jag faktiskt in på vägen.

Först var jag övertygad om att jag kommit fel. Husen här var små och sunkiga. De hade döda trädgårdar och nästan alla var trasiga på något sätt: lösa takpaneler, krossad ruta, trasigt stuprör… Ett hus hade toapapper över hela sig. Utanför ett annat satt ett par och söp.

Ut ur hus nr 13 kom en medelålders man. Han var klädd i ett smutsigt linne och trasiga jeans. Han hade vildvuxet, svart skägg och tovigt hår. I handen bar han en whiskyflaska, och sättet han gick på tydde på att han var full.

Jag fick en stark känsla av att någonting var fel, men trots det parkerade jag bilen en bit ifrån hus nr 13 så fort den fulle mannen försvunnit, och klev ur den med skrivboken i handen.

Trädgården här var lika död som hos de andra, och färgen hade flagnat på ytterväggarna. Jag gick fram till dörren och tänkte knacka, men såg att den var öppen. Missmodigt gick jag in. Hallen var liten och stökig. Tapeten var riven och fläckad. Köket, som man kunde se från härifrån och likaså vardagsrummet, hade rostiga matvaror och mycket disk. Vardagsrummet var full av tomma ölburkar och pizzakartonger.  På soffbordet stod ett överfullt askfat.

Okej, Tyler kunde verkligen inte bo här. Jag vände mig om för att gå och fick syn på något i hallen som jag inte sett förr.

Tylers väska.