Då är det här! The Kapitel 50. Förlåt för att det dröjde, jag ville att det skulle bli bra.

Kapitlet är alltså skrivet ur Tylers synvikel (tack till Frida för den idén) och även dubbelt så lågt som vanligt. Tack även till Naima, för Del 1 och Del 2 idén till kap 49. Och tack till er andra som kom med förslag. Förlåt för att jag var så otydlig.

Hoppas verkligen att ni inte blir besvikna!

 

 

”Jag är klar nu.”

Jag snodde runt och möttes av Alex som kom nedför trappen. Hon hade bytt om till ett par vita shorts och en grön tunika med ett flätat läderskärp runt midjan. Hon hade lagt till lite extra smink och satt upp luggen med ett spänne, med en fjäril på. Hon var väldigt fin. Borde jag säga det till henne? Verkade jag töntig då?

”Då drar vi.”

Eller verkade jag elak om jag inte sa det?

”Hallå? Jorden till Tyler?”

Jag ryckte till när Alex plötsligt var rakt framför mig, viftande med handen. Hon var så nära att jag kunde känna doften från hennes shampoo. Hon log.

”Du var helt borta. Ska vi dra eller?”

Jag nickade. ”Visst.”

 

Vägen till Adams hus var vi tysta, utan att vara besvärade. Jag grumlade hela tiden på om jag borde ha sagt till Alex att hon såg fin ut. Det gick inte att få ur tankarna! Borde jag ha gjort det, eller inte? Ja eller nej?

Alex stannade framför ett enormt, rött hus, som skilde sig från de andra. Hon gick in utan att knacka och började ta av sig skorna. Tveksamt följde jag efter. Huset var stort, ännu större än Alexs, och mycket fint. Allting var prydligt och rent utan att det kändes kalt. Jag strök försiktigt med handen längs dörrkarmen. I allt det här fina kände jag mig som en smutsfläck.

”Titta vem jag fiskade upp!”

Alexs röst drog mig tillbaka till människorna i min närhet. Adam och Tanya var plötsligt där, båda finklädda. Adam log (borde han inte få ont i käkarna av att le så mycket?) och Tanya var bara uttryckslös, som hon ofta var när jag var med. Hon kanske trodde ändå att jag var en knarklangare eller nått. Kan inte klandra henne.

”Tyler ska med på festen!” sa Alex glatt. Gud, påmin mig inte. ”Han behöver låna kläder av dig, Adam.”

”Självklart.” svarade Adam. ”Kom med mig.” Han vinkade åt mig och började gå uppför trappan.

Jag stressade med att få av mina gamla dojor och lutade skateboarden mot väggen. Jag mötte osäkert Alex ögon för en sekund. Hon såg uppmuntrade på mig, vilket fick mig att följa efter Adam.

Ju mer jag såg av huset, desstu mer imponerad blev jag. Allting var som så… mysigt. Så annorlunda med vad jag var van vid.

”Gillar du Billy?” sa Adam plötsligt och log.

Hade jag missat något? ”Billy?”

”Huset!” förklarade Adam med en stor gest. ”Vi kallar den Billy! Eller jag gör det i alla fall.”

”Jaha.” sa jag. ”Jodå, jag tycker om… Billy.”

”Klart du gör.” sa Adam nöjt. ”Alla smarta människor gör det.”

Jag undrade lite om det betydde att jag var smart, när vi kom in i ett stökigt rum fullt med papper.

”Det där är bara artiklar, bry dig inte om dem.” sa Adam och petade till ett papper med foten. Han gick till sin garderob och drog fram en blå skjorta och ett par jeans i samma färg.

”De här borde passa dig.” Han slängde kläderna på sängen.

Jag stirrade på dem. Jag hade inte haft sånna där plagg sedan… aldrig.

”Ja… Jag lämnar dig väl. Kom ner när du är klar.”

Adam gick och stängde dörren efter mig. Jag stod kvar och fortsatte att stirra på kläderna. Jag suckade högt. Om jag faktiskt skulle på fest kunde jag inte gå omkring i munktröja, även om det innebar att alla tydligt kunde se mina sår.

Det högg till i axeln när jag tog av tröjan. Just det. Såren. Jag hade tagit bort styngen igår från dem, men det var ännu inte riktigt läkt.

Jag suckade och drog på de nya, stela kläderna. Att det kändes ovant var ett för svagt ord. Det kändes helknäppt. Adam hade en väggspegel, och när jag såg i den kändes det inte som om det var Tyler Slater som tittade tillbaka. Såren i ansiktet hade bleknat, men var ändå iögonfallande. Håret stod åt alla håll (jag försökte förgäves platta till det) och näsan var sned. Fast det där två sista var normalt.

Jag suckade igen. Gå då. Så jävla svårt är det inte.

Jag gick ner till de andra igen. De stod alla i hallen och skrattade. När jag kom avbröt de sig. Alex stirrade på mig.

”Vad är det?” frågade jag nervöst och såg ner på mig själv. Hade jag glömt att stänga gylfen eller nåt?

Alex ruskade på sig och log. ”Inget. Bara ovant att se dig i något annat än mjukiskläder.”

Jag rodnade (har ingen aning varför, jag bara gjorde det) och går ner de sista stegen till dem. När jag sträckte mig efter skorna sa Tanya, för ovanlighetens skull (hon brukar ju inte prata med mig):

”Vi ska till stranden, så du behöver inga skor.”

I samma sekund upptäckte jag att alla de andra var barfota. ”Åh. Okej.”

Sedan satte vi oss i Adams bil och for iväg. Tanya satt i framsätet, tillsammans med föraren (Adam) och jag delade baksätet med Tanya. Det var så länge sedan jag åkte bil att jag nästa glömt bort hur det var. Det mjuka surrandet, lukten, bilbältet som stramade åt kring kroppen…

Jag satt, stirrandes ut genom fönstret, och trummade med fingrarna. Varför hade jag gått med på det här? För att vara med Alex förståss, men ändå! VARFÖR? Allting skulle ändå gå åt helvete. På något sätt, det skulle det säkert. Jag skulle riva omkull ett bord, starta ett slagsmål, spilla en drink på en tjej, eller något annat hemskt. Jag hörde inte hemma i den världen där man går på fester. Jag hörde inte hemma i deras värld.

”Tyler…”

Alexs mjuka röst fick mig att vända blicken till henne. Hon log mjukt. ”Se inte ut sådär.” sa hon lågt och såg menade på mig.

”Så där hur?” sa jag oförstående.

”Som om din högsta önskan är att få hoppa ut bilen och springa din väg.”

Jag tittade ut genom fönstret igen och svarade inte. När hon suckade lågt kände jag mig elak, på något sätt, och vände mig tillbaka. Alex lutade sig över sätet för att kunna prata med mig utan att Tanya och Adam hörde. Inte för att jag tror att de skulle höra ändå, med tanke på att de redan pratade för fullt.

”Allt kommer gå bra, var inte nervös.” sa hon lågt.

Jag lutade mig också närmare och väste. ”Det kommer det inte! Jag har aldrig varit på en fest förut, jag kommer sabba allting!” Ojdå. Inte hade jag tänkt säga det där.

Alex såg lika förvånad ut som jag. ”Har du aldrig varit på en fest förut?” viskade hon.

Jag ruskade på huvudet och lutade mig tillbaka lite. Nu, när hon inte var fullt lika nära, kunde jag tänka lite tydligare innan jag öppnade munnen. Jag måste få det att verka som om jag inte var fullt lika konstig, som det nu såg ut som. ”Ingen som den här.”

”Du.” sa Alex allvarligt. Hennes bruna ögon låste fast mig. ”Det kommer gå bra. Jag lovar. Hojta bara, så kommer jag och hjälper dig.”

”Ja, vi borde ha något sorts akutord.” inlade Adam. De hade hört oss ändå. ”Ett sånt där ord, så att om vi säger det måste vi genast samlas och lämna festen. Jag vet!” Han knäppte med fingrarna. ”Tonfisk! Tonfisk är vårat akutord.”