”Ni måste hjälpa mig med en sak.” var det första jag sa så fort jag blev ensam med mina vänner.

Jag hade varit vaken i några timmar nu. Jag hade träffat en doktor som hade frågat hur jag mådde, och sen hade jag fått träffa Adam och Tanya. Så fort vi tre blev ensamma hade jag kastat mig över dem.

”Vaddå för sak?” frågade Adam.

”Jag måste få träffa Chris.” sa jag. Jag hade fundera på det och kommit fram till att jag var tvungen att få träffa honom, se hur han mådde. Vilket innebar att jag var tvungen att smyga ut från mitt rum.

Adam och Tanya utbytte en blick.

”Alex…” sa Tanya försiktigt. ”Han har inte vaknat än.”

”Jag vet.” svarade jag bergfast. ”Men jag måste bara få se honom. Se hur mycket skada jag ställt till med.” Det sista sa jag lågt och med sänkt blick. Mina vänner förstod och lovade att hjälpa mig.

Tur att vi var ensamma i sjukrummet, så ingen kunde se oss. Jag och Tanya bytte kläder, så att jag inte liknade en patient. Hon var lite kortare och kurvigare än jag, men jag passade ändå rätt okej i kläderna. Tanya lade sig sedan i min säng och drog täcket över huvudet. De som såg det skulle tro att det var jag som sov.

Sen smög vi ut från rummet och kom till en vit korridor. Adam lämnade mig för att säga till doktorn och mina föräldrar att jag sov, så att de inte skulle störa. Jag smög vidare i korridoren och började söka.

Som tur hittade jag en plansch där det stod hur de olika våningarna var indelade. Jag antog att Chris låg för avdelningen ”Allvarliga kroppsliga skador.” Typ mycket blod och sånt. Jag gav mig av, tog hissen och kom in i rätt korridor. Jag tryckte ner den första dörren och kikade in. När jag såg att det inte var Chris var jag nära att dra tillbaka huvudet igen, tills jag såg att den som låg där var Tyler.

”Tyler?!” utbrast jag och steg in i rummet. Sedan drog jag efter andan.

Halva hans ansikte var fullt av stora, röda märken. Det kunde ha varit skrapmärken om de inte varit så djupa. Hans läpp var hopsydd efter att ha varit sprucken, antar jag. Ena ögat var täckt av en blåtira. Han hade även bandage runt handen.

”Alex? Vad gör du här?” utbrast Tyler i sin tur. Han såg förskräck på med något som liknade oro i ögonen. ”Är du okej?” Var Tyler orolig för mig? Jag som trodde att han hatade mig. Eller inte gillade mig i alla fall.

Sedan insåg jag hur ironiskt det var. Här låg han med ett helt förstört ansikte, och det var mig han var orolig för.

”Är jag okej? Är du okej?” sa jag och tog några steg närmare.

Tyler nickade kort och tittade ner. ”Ja. Jag mår fint.”

”Vad har du gjort?” frågade jag och satte mig på sängkanten. Tyler var inte helt ensam i sitt rum. I en annan säng låg en man, fast han sov. ”Vänta, låt mig gissa.” sa jag sedan med ett finger höjt. ”Skateboard?”

Tyler drog faktiskt lite på munnen. ”Jag skulle testa ett nytt trick, och det gick lite snett.”

”Använder du ens hjälm?” retades jag.

Han ryckte på axlarna. Nej, alltså. ”Vad gör du här?”

”Så du har inte hört?” sa jag med en grimas. ”Jag kraschade med bilen.” Tyler spärrade upp ögonen. ”Men jag okej.” skyndade jag mig att säga. ”Chris Newland, killen som också var i bilen, räddade mig kan man väl säga. Han tog den värsta smällen själv.” Jag tystnade och vek undan blicken. Skuldkänslorna var över mig igen. ”Jag letar efter honom nu. Du råkar inte veta vilket rum han är i?”

Jag vågade titta upp på honom igen. Tyler såg ut att tänka efter.

”Jag skulle gissa att han är i rummet längs ner. Det är det största och finaste. Bara de som har pengar nog får det rummet.”

Jag frågade inte hur han kunde känna sjukhuset så väl. Jag log bara mot honom och sa ”Tack.”

Jag reste mig, och innan jag gick ut genom rummet sa jag. ”Krya på dig.”