Jag följde Tylers anvisningar och gick till dörren längs ner till korridoren. Jag lade först örat mot den och lyssnade. Bara ett stadigt pipande, inget annat. Jag steg in.

Rummet var större än de andras. Den hade även en stor tv, målningar på väggarna och annat små tjafs. I en stor säng, omgiven av en massa apparater, låg Chris.

Om Tyler hade sett risig ut, så var det ingenting gämfört med Chris. Han hade slutna ögon och bandage runt pannan och käken. Den bit av ansiktet som man såg var rött av sår. Ena armen av ombandagerad och den andra hade två slangar i sig. En som ledde till en droppåse och en till en blodpåse. Han hade också slangar i näsan men jag visste inte vad de var till för.

Långsamt gick jag och satte mig på en stol bredvid sängen. Byrån bredvid var översållad av blommor. Av apparaterna som annars omringad Chris var en skärm som visade pulsen den enda som jag förstod mig på.

Jag suckade och kände hur tårarna pressade på under ögonlocken. Chris såg döende ut.

”Åh, förlåt Chris.” viskade jag, trots att han inte kunde höra mig. ”Förlåt, förlåt, förlåt.”

Så hörde jag plötsligt hur pipandet ökade, ett tecken på att han puls steg. Jag tittade förvånat på hans orörliga ansikte. Kunde han… kunde han höra mig?

”Chris?” sa jag, stadigare nu. ”Chris, hör du mig?” Jag reste mig från stolen och böjde mig över honom. Jag tog försiktigt hans hand, utan att bry mig om vad det kunde betyda. ”Vakna Chris. Snälla. Jag är jätteledsen, men snälla. Vakna.”

Hans ögonlock fladdrade till. Jag stod fastfrusen. Höll… höll han på att vakna? Kunde det verkligen ske?

”Chris?” viskade jag spänt och böjde mig ännu närmare. Hans läppar särades.

”Newgirl.”

Han sa ordet så lågt att det knappt gick att urskilja, och trots att jag hatade det smeknamnet blev jag överlycklig.

Jag andades ut i en lättnad suck. På något sätt kändes det som om allting skulle ordna sig nu.

Chris slog långsamt upp ögonen och såg på mig med en dimmig blick. Han granskade mig och sedan omgivningen. ”Var är jag?” frågade han hest. Sedan grimaserade han, som om det gjorde ont att tala. När han rört på läpparna sprack några av de sårskorpor som bildats i ansiktet upp och började blöda. ”Vad gör du här?”

Han verkade inte minnas någonting. Han hade ju ändå säkert fått mycket starkare droger än jag.

”Chris…” sa jag. Jag fick tvinga fram fortsättningen. ”Vi var på en dubbeldate, du, jag, Erik och Tanya. Jag övertalade dig att jag skulle få köra din bil, när du skulle skjutsa hem mig. Men jag tittade inte på vägen och körde in i ett räcke. Du kastade dig framför mig och tog en värsta smällen själv.” Jag sänkte blicken och pressade tillbaka tårarna. Jag hade gråtit nog.

”Wow.” sa Chris lågt, Jag tittade in i hans chockade ögon, som plötsligt blev oroliga. ”Är du okej, Alex?”

Vad var det här? Oroa-sig-för-Alex-istället-för-sig-själv-trots-att-man-själv-är-ett-vrak-dagen?

”Jag mår fint. Har du tittat på dig själv?” Dum fråga. Han har ju varit medvetslös fram tills nu. ”Ska du inte stämma mig nu?”

Han rynkade ögonbrynen och då sprak ännu några sårskorpor. ”Stämma dig?”

”Jag kvadda din bil ju. Du sa att du skulle stämma mig om den ens fick en repa.”

Chris skrattade hest. Han öppnade munnen för att svara, men då flög dörren upp. Tre personer stormade in. En bar en vit rock, en doktor antar jag. En annan var en bredaxlad man, med brunt hår och blixtrande ögon. Den sista var en kvinna, med blont hår och överdrivet mycket smink. Mannen måste vara Chris pappa, jag kände igen den breda käket. Och kvinnan måste vara hans mamma, med tanke på det blonda håret.

”Åh, min gubbe!” pep Chris mamma och stormade fram till sängen. Jag reste mig upp och lämnade plats åt henne.

”Vem är du?” sa hans pappa till mig. Med det där arga ansiktet såg han faktiskt läskig ut.

”Du har inte lov att vara här.” sa doktorn med sin lugna doktor-röst.

”Förlåt.” sa jag. ”Jag ville se hur han mådde, och när jag pratade med honom vakande han. Jag är Alex Pettier.” avslutade jag och sträckte fram handen mot Chris pappa. Han var så finklädd att jag kände mig tvungen att vara artig. Men Chris pappa såg på mig med mörka ögon.

”Du höll på att döda min son.” morrade han. Han pekade på dörren och skrek sedan rakt i mitt ansikte. ”Ut härifrån! Ut härifrån, DIN SLAMPA!”