”Det är fuskigt.” muttrade Adam, när jag fem i tre reste mig för att gå från lektionen. ”Jag kanske också borde bli en cheerleader? Då får man ju lämna lektionerna tidigt!”

”Jag måste hinna byta om innan matchen.” sa jag. ”Dafne sa att vi skulle samlas vid tre. Dessutom får killar inte vara med i cheerleaderlaget.”

”Men matchen börjar inte fören halv fyra.” konstaterade Tanya.

”Vi måste hinna värma upp.” försvarade jag mig. ”Se inte så bitter ut. Jag paxar de bästa plasterna åt er.”

Med de orden så såg mina vänner genast gladare ut och förlät mig. Jag skyndade mig sedan iväg till tjejernas omklädningsrum, som redan var fullt.

”Sötnos, du är sen.” sa Dafne och såg på mig under sina enorma ögonfransar. ”Skynda dig att byta om nu.”

Jag kastade på mig den korta kjolen och tröjan med Newclass märke på. Så satte jag upp mina lockar i en knut där bak. Så var det dags för uppvärmning.

Ute i salen fanns det redan tre grupper: Motståndarlaget, motståndarlagets cheerleaders och vårat basketlag. Vi ställde oss i ett hörn och börja stretcha. Jag kom ihåg mitt löfte och gick upp på läktaren, där jag lade min väska och min kofta på varsin stol. Sådär ja. Mina vänner skulle få sitta på första parkett.

Vi hann köra igenom ramsan en gång innan publiken började ränna in. Jag pekade på Tanya och Adam vars de skulle sitta. De log båda stort när de såg vilka platser jag fixat.

Så var det dags. Först gjorde motståndarnas cheerleaders en ramsa som egentligen inte var särskilt imponerande. Så var det vår tur.

”Ett, två tre…” räknade Dafne ner viskandes. Så började vi.

Vi ställde upp oss på ett led och började sjunga en hejarramsa. Sen delade vi på oss, en grupp hjulade åt ena hållet och de andra åt ett annat. Vi samlades igen och gjorde några danssteg. Nu var det min tur. Jag klev fram så att jag stod ensam med de andra bakom mig. Alla stirrade och för ett ögonblick blev jag osäker. Nej Alex! tänkte jag. Banga inte ur nu! Så jag gjorde det enda som hade kunnat rädda Newclass stolthet.

Jag blundade. Så snart jag slapp se alla återvände självförtroendet. Jag gjorde först några enkla danssteg, snurrade och sedan började jag hoppa runt. Jag hörde publiken dra efter andan. Då gjorde jag det slutgiltiga steget: En baklänges volt som avslutades i split. Jag lyfte pom-pomsen och tjejerna bakom mig skrek ”GO NEWCLASS!”

Publiken vrålade och applåderade. Jag vågade öppna ögonen och såg at de flesta log stort mig. Jag kastade en blick mot läktaren. Tanya och Adam gav mig tummen upp.

Matchen drogs igång. Fred och Chris var som gjorda för att spela forward med varandra. Det var som om de kunde läsa varandras tankar. Det blev snabbt 2-0 till oss.

Chris var en duktig basketspelare, det var jag tvungen att erkänna. Faktiskt var han den bästa på plan. Han kunde dribbla förbi sina motståndare hur lätt som helst, och om det ändå sket sig fanns Fred där för att rädda grejen.

I halvlek kom Chris fram till mig. Alla tjejer bredvid började göra till sig, men den här gången fick de ingen uppmärksamhet. Chris log mot mig och strök några svettiga hårslingor ur pannan. Jag önskade att jag kunde fly igen, men jag var fast nu. Jag kunde bara lägga armarna i kors och stirra surt på honom. Jag hade inte glömt det där han sagt i bilen.

”Du har undvikit mig.” klagade Chris.

Jag sa ingenting. Chris suckade och bytte ben som han stod på.

”Jag är ledsen, okej?” sa han. Hans ögon såg in i mina, och han verkade nästan ångerfull. ”Jag erkänner, jag är en idiot ibland.”

Wow. Det var stora ord för att komma från någon som Chris. Tjejerna bakom mig verkade också förvånade. Okej, en underdrift. De var i chock.

Jag hann inte säga något, fören en signal meddelade att matchen började igen. Chris gav mig en sista blick innan han gick in på plan igen. Han ropade något åt Fred, som (chockerande nog) stått och pratat med Tanya. De båda ställde sig på sina positioner och matchen fortsatte.