Jag trummande nervöst med fingrarna mot bordet. Bytte ställning på stolen, kastade en blick mot klockan. Fem i tre. Tyler borde komma när som helst nu. Alldeles snart…

Det var onsdag. Vi hade vunnit matchen och tisdagen att bara passerat utan händelser. För en vecka sen hade jag och Tyler bestämt att vi skulle träffas i det här klassrummet vid den här tiden. Jag skulle nog gå igenom några saker med ekvationer idag.

Jag bytte ställning igen. Varför var jag så nervös egentligen? Jag kunde inte sitta still och en del av mig ville bara springa iväg. Det kunde ju bero på att med Tyler… ja, då kände jag mig bara så elak och dålig. På något sätt tog han mitt självförtroende och lämnade bara osäkerhet kvar.  Tyler gillade inte mig, det visste jag. Och jag borde egentligen inte bry mig, visst? Jag menar, jag har stått ut med att folk hatat mig förr. Men med Tyler… jag ville så gärna att vi skulle vara vänner.

Jag ryckte till när det plötsligt dunsade bredvid mig. Det var Tyler, som lade ner sin mattebok på bordet. Jag hade inte ens hört honom komma. Han hade en keps på sig igen, och samma munkjacka. Han satte sig på stolen och gav mig en snabb blick. Han väntade.

”Ehh, idag ska jag gå igenom några saker.” rabblade jag nervöst. Jag reste mig och gick fram till tavlan. ”Alltså… om du har ett sånt här tal… nej, jag menar ett sånt här… nej alltså.” Jag skrev fel tal hela tiden och fick sudda och sudda. Tankarna ville inte hänga ihop och jag kunde riktigt känna Tylers spetiska blick i nacken. ”Om man har det här talet så…”

Jag gav upp med en suck. Lika bra att få det ur sig.

Jag vände mig mot Tyler, som såg både skeppisk och förvånad ut. Jag tog ett par steg framåt och lutade armbågarna mot bordet, så att hans ansikte bara var några decimeter ifrån mitt. Han ryggade undan, men jag höll stadigt kvar hans blick.

”Okej.” sa jag. ”Det här känns bara konstigt. Vi kom lite på fel sida av varandra där vid starten. Jag tror att vi båda har missuppfattat den andre, och så kan det inte vara. Därför föreslår jag att vi bara total-glömmer allt som hänt tidigare, och börjar om. Så vad sägs?”

Tyler blinkade förvånat mot mig. Jag var också lite förvånad över min rättframhet, men det kändes bra. Om han nu ändå hatade mig så hade jag i alla fall försökt.

”Okej.” Tyler ryckte på axlarna och slog undan blicken. ”Visst, varför inte?”

”Bra.” sa jag lättat och log stort. Jag rätade på ryggen och slöt ögonen för en sekund. Sen öppnade jag dem och log stort.

”Hej.” hälsade jag och sträckte fram handen. ”Jag är Alex, din nya extralärare.”

Först stirrade Tyler bara på mig som om jag var tokig. Så ryckte det i ena mungipan, det närmaste ett leende jag någonsin sett på honom. Han skakade min hand.

”Tyler.”

”Okej.” sa jag glatt. ”Alltså, idag ska vi gå igenom den här…”

Resten av min ’lektion’ var faktiskt ganska trevlig. Inte för att Tyler sa något i onödan, eller för att han log eller skrattade. Men han var inte kylig längre.

När jag skulle gå hem kände jag mig glad och nöjd, trots att jag inte hade någon skjuts. Fast jag skulle faktiskt ta körkort i kväll, och om jag bara sen fick en bil slapp jag i fortsättningen att be folk om skjuts. Yeah.

Jag hörde ett ljud bakom mig och snodde runt. Det var Tyler som om glidande på sin skateboard. Han saktade förvånande nog ner farten bredvid mig och bara åkte en stund, stirrades ner i marken utan att säga ett ord. Jag väntade, undrade var Tyler kunde tänkas vilja mig.

”Vi ses.” sa han tillslut och åkte vidare.

”J-ja, vi ses!” ropade jag efter honom. Jag stammade av förvåning. Min ska-vi-börja-om grej verkade ha varit mer uppskattad än jag först trott. Jag log av glädje. Tyler var svår att förstå och hela tiden visade han nya sidor som fick mig att bli förbryllad. Men varje gång som han visade någon form av vänlighet kunde jag inte låta bli att bli glad.