Epilog- Konsert

Trummisen avslutade sitt solo och de två sångarna, en tjej och en kille, tog i och började sjunga på refrängen. Jag sjöng med, för jag kunde texten utantill. Jag hade till och med suttit bredvid Tyler när han skrev den. ’

Jag lutade armbågarna mot bardisken och tittade på alla fans, när de dansade i takt med bandets musik.  Bandet hette The Planet, och Tyler hade kontaktat dem för ett år sen. Han hade hört dem spela, och insett de var duktiga. Men inga av deras låtar hade varit bra, så de hade inte blivit särskilt stora. Men så hade Tyler skrivit några låtar för dem, och pang bom så visste hela USA vilka de var! Men få visste vem som stod bakom hitlåtarna, och det var precis så som min pojkvän ville ha det.

Men, få är alltid någon.

”Visste du att det är en kille som har skrivit alla The Plantes låtar?”

Jag vände på huvudet och såg på två killar i tjugofem års åldern, som stod och pratade med varandra. Den som nyss talat hade svart hår, en töntlig t-shirt och en keps. Den andra hade en skjorta och glasögon.

”Ja, jag hörde det. Han är ju typ bara arton dessutom.”

”Vad heter han? Jag har glömt.”

”Cower någonting.”

Nu kunde jag inte låta bli att lägga mig i. Jag vände mig mot killarna och sa: ”Han heter Tyler Cower och var arton när han skrev de första låtarna, nu är han nitton.”

Killarna såg förvånat på mig. Sen gled deras blickar nedåt. Jag önskade att jag tagit en annan topp, som de stirrade ner i min urringning. Jag lade armarna i kors.

”Och vem är du då?” frågade t-shirt killen med fejkat självförtroende.

”Jag är Tyler Cowers flickvän.” svarade jag.

Blickarna reste sig till mitt ansikte, och nu såg de på mig med nyvunnen respekt.

”Åh.” sa keps-killen. ”Va- Vad trevligt att träffas.” Han stod stum för några sekunder. ”Ehm, jag är Jim Karyln. Det här är Ed.” Han pekade med tummen på sin kompis.

Jag höjde mitt glas till dem. ”Jag är Alex.”

”Hur gammal är du?” frågade Ed.

”Nitton.” svarade jag. ”Jag pluggar till danslärare.”

Det hade tagigt ett tag innan jag tillslut listat ut vad jag ville bli. Dans var det enda som jag verkligen tyckte var roligt, så jag hade tagigt mig in på en danslinje tillsammans med Dafne. Hon och jag gick i samma klass och var goda vänner nu.

Tanya gick en tecknarlinje och Adam pluggade till journalist. Chris gick på en teknikskola, där han lärde upp sig till bilmekaniker och Tyler pluggade till musiklärare. Fast jag tror inte att han någonsin ska behöva ta det jobbet, med tanke på hur mycket han redan tjänade på att skriva låtar. Andra artister hade kontaktat honom och bett om sånger, men Tyler hade tackat nej. Han hade redan skrivit på ett kontrakt som band honom till The Planet för de närmaste åren. Men sen, då.

”Kom kolla, där kommer ju Tyler.” sa jag.

Killarna snodde runt och deras ögon blev stora klot när de fick syn på min pojkvän, som banade sig fram i folkmassan. Han log mot mig och jag log tillbaka. Han hade på sig en svart skjorta med hade ett par knappar uppknäppta vid halsen och ett par snygga jeans. Jag minns första gången som han skulle gå och se The Planet spela hans låtar. Alla våra vänner skulle följa med, och Chris hade stoppat Tyler innan han hunnit gå utanför dörren.

”Vänta.” hade Chris sagt och granskat Tyler. ”Tänker du verkligen gå sådär?”

”Vaddå då?” hade Tyler förolämpat sagt. ”Vad är det för fel med mjukiskläder?”

”Kusin, du har mycket att lära.” hade Chris suckat och dragig in Tyler på hans rum. När han sedan kom ut igen, var han snyggt klädd i märkeskläder. Jag tycker att min pojkvän ser fantastiskt vad han än har på sig, fast det var nog ändå bra att Chris därefter hjälpte Tyler med outfiten tills han själv lärt sig.

”Hej snygging.” hälsade Tyler på mig och kysste mig på kinden. Fjärilarna i magen vaknade, som alltid när han var i närheten.

”Hej.” log jag. ”Du, jag vill presentera några för dig. Det här är Jim och Ed. De tycker om dina låtar.”

Först nu lade Tyler märke till killarna. Jim och Ed såg ut som om de skulle svimma, när Tyler skakade hand med dem och frågade hur de mådde.

”Br-Bra.” stammade Jim. ”Ehm, kan vi få ett kort med dig?”

Tyler såg förvånad ut, precis som jag kände mig. Det var inte ofta som någon faktiskt visste vem han var, än mindre ville ta bilder med honom.

”Visst.” svarade Tyler och ställde sig bakom killarna.

Skinande av lycka tog Jim fram sin mobil frågade om jag kunde ta ett kort. Jag tog emot telefonen och backade lite, så att de alla tre skulle komma med på bilden. Tyler stod mittemellan Jim och Ed.

”Cheese.” sa jag och tog bilden.

”Tack så mycket.” sa Jim och stoppade ner mobilen i sin ficka. ”Men du, Mr Cower. Hur kom du på låten Never think of you?”

”Säg Tyler. Och, ja, när jag skrev den…”

Så fortsatte de två killarna att överösa min pojkvän med frågor, till dess att de inte hade något mer att säga än ”Alltså du är så bra. Så jävla bra.”

”Okej killar.” sa Tyler tillslut. The planet spelade sista låten nu. ”Det har varit jättekul att snacka med er, men nu måste jag tyvärr gå. Ska träffa banden snart…”

”Ja, vi förstår. Hejdå.” sa Jim snabbt.

”Hejdå.” fyllde Ed i.

Tyler lade armen om mig och så gick vi. Vakterna lär oss passera eftersom de kände igen oss.

”Så, hur var det där?” frågade jag. ”Dina första riktiga fans.”

”Lite läskigt.” svarade Tyler. ”Men kul.”

Han stannade. Vi var i en trappa, en mörk trappa med svarta draperier på båda sidor. Utanför dånade applåderna och många skrek ”Vi älskar er!”, och ”En gång till!”.  Strålkastarna lyste igenom här och var och bildade ett dunkelt ljus.

”Varför stannar vi?” frågade jag.

Tyler strök en lockig hårslinga bakom mitt öra. De senaste åren hade han växt så mycket, nu var han ett helt huvud längre än mig.

”Ville bara säga att jag älskar dig.” svarade han mjukt. ”Och att jag aldrig, aldrig kommer lämna din sida.”

Hans ögon såg in i mina och jag blev varm och lealös i hela kroppen. Hans vackra ögon, gröna med ett stänk av brunt runt pupillen. Jag skulle aldrig tröttna på att se på dem, eller på hans smala läppar, hans sneda näsa eller tjocka, rufsiga hår.

”Jag älskar dig också.” svarade jag. ”Och kommer alltid finnas här för dig.”

Så kysstes vi. Jag kände mig hel, och visste att jag aldrig mer skulle behöva vara trasig eller känna mig ensam. Nu var vi en, vi var okrossbara.

Unbreakable.


Kommentarer
Postat av: Mimmi

OMG! SKITGRYMT KAPITEL! JÄTTEKUL ATT DU HANN PUBLICERA UT KAPITLET INNAN JAG GICK! DU GILLAR VERKLIGEN DINA LÄSARE SÅSOM VI GILLAR DIN NOVELL <3

ASSÅ GUD VILKET BRA... KAPITEL? HAHA KÄNNS SÅ KONSTIGT ATT DEN E REDAN SLUT!!!!!!!!!!!! DET VAR JÄTTEBRA OCH DU BORDE VERKLIGEN FORTSÄTTA MED ATT SKRIVA NOVELLER, TUSEN TACK IGEN FÖR ATT DU PUBLICERADE KAPITLET INNAN JAG ÅKTE :) OCH DET VAR GRYMMT ATT DET UTARTADE SIG EFTER 3 ÅR :) JAG HAR ALLTID FÖLJT SUNBEACH SEDAN KAPITEL 19 OCH DEN ÄR VÄRD MER ÄN 100 KOMMENTARER DETTA SISTA KAPITEL! ÄLSKAR DIG OLIVIA, DU ÄR GRYM TJEJEN!

2011-10-15 @ 17:54:16
Postat av: Sabbe

Grymt bra!!! Älskar novellen! En av de nästa jag läst. Lätt!

Hoppas att du kmr att fortsätta skria :D!

2011-10-15 @ 18:14:01
Postat av: Malin

Hela novellen har varit jättebra! Synd att dom är slut;) men jättebra! :D

2011-10-15 @ 18:46:51
Postat av: Gudon

Jag är ordlös ! Din novell är fantastisk bra, jag kanske har varit lite dålig på att kommentera men jag har ALLTID läs din novell. Och ända från kapitel ett så visste jag att det skulle bli en underbar novell, sluta inte med det du gör, det är underbart och man blir glad. Ännu en gång en toppen avslutning.

2011-10-16 @ 11:50:44
URL: http://thegoldenstates.blogg.se/
Postat av: mahtab

gud vilket bra slut!!!!!!!!!<3 ÄLSKAR din novell så jätte mycket så sluta ALDRIG MED ATT SKRIVA!!!!!!

TUSEN TACK för att du började skriva på den här novellen!!!! love sunbeach!!!!!!!!!!!!!!

ser fram emot när du får din första bok tryckt;)



kram

2011-10-16 @ 18:44:24
URL: http://matiib.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0