”Men kan jag få titta då?”

”Mm, inte än.”

Jag suckade otåligt. Adam flinade mot mig och tittade på ritblocket som Tanya höll i handen, tittade på porträttet av mig som jag inte fick se ännu. Några meter bort, i soffan, fnissade Jane till. Hon satt och tittade på tv med Tim.

Det var eftermiddag, vi satt hemma hos Adam och slappade. Tyler var hos en psykolog (han var tvungen att gå till honom varje vecka) och skulle inte komma hem på en halvtimme.

”Tanya, lova mig att du tänker bli konstnär.” sa jag.

Min bästa vän tittade inte upp från blocket när hon svarade: ”Njaa… Känns liksom inte så lyckat. Kommer ju inte att tjäna något.” Hon log. ”Jag tänkte snarare åka till Paris, du vet, stå på gatan och göra porträtt av folk.”

”Och jag kan följa med och skriva ner folks livshistoria för pengar.” sa Adam, som genast hakat på skämtet. ”Du vet, stå på torget och fråga sådär i förbifarten ’Hej! Ska jag skriva en bok om dig?’”

”Och hur hade du tänkt klara dig i Paris, utan att kunna prata franska?” frågade Tanya retsamt. Själv hade hon ett A i franska.

”Jag kan prata franska!” invände Adam med spelad förnärmelse.

”Adam, att kunna säga Hej, hur mår du? på franska räknas inte som att kunna språket.”

Jag vände blicken mot dörren medan de fortsatte diskussionen, hoppades att psykologen hade släppt Tyler tidigare och att han skulle komma in snart. Jag väntade mig inte det, så när en siluett dök upp i dörrfönstret (som var frostat, så att man inte kunde se varken in eller ut) hoppade jag till av överraskning. Men så knackade figuren där ute, och Tyler skulle aldrig knacka, utan bara gå in.

Alla vände nu blicken mot dörren, och Jane for upp ur soffan och satte fart mot dörren. Hon öppnade med en artigt ”God dag.”

Jag kunde se ut i hallen från där jag satt, så jag såg personen som knackat på. Det var en kvinna, med tjockt, brunt hår som föll glanslöst över axlarna. Hennes ansikte var avlångt med höga kindknotor, och hennes ögonbryn så plockade att det knappt fanns något kvar. Hon visste inte alls hur man använder en maskaraborste, eller ett läppstift för den delen. Hon var klädd i en röd kappa och skinnstövlar. Hon var också mager. Hade det inte varit för den misslyckande sminkningen, eller för att hennes hy var gråaktig och det faktum att hon nästan inte hade något kött på benen, hade kvinnan varit vacker.

Och jag kände igen henne direkt. Jag hade aldrig träffat henne förut, men visste exakt vem hon var. Hur många gånger hade jag inte sett in i ett par ögon, som var så lika hennes? Dragigt fingrarna igenom det där bruna håret, bara i ett kortare format? Sett ett leende och kysst dessa läppar, som i hennes fall var överkladdade med läppstift?

Jag var också helt chockad. Vad gjorde hon här? Hur kunde hon finnas ens över huvud taget? Hon kändes som en ond dröm, ett smärtfyllt minne som jag själv aldrig upplevt och lyckats förtränga.

Dessutom hörde hon inte hit. Hon passade inte alls in i alls det här lyckliga, det här livet som äntligen ordnat sig och upplöst alla problem. Med en knut i magen insåg jag att hon nu skulle förstöra allting.

”God dag.” svarade kvinnan där utanför. Att höra hennes röst fick mig att rycka till och komma ur alla tankar. ”Jag letar efter Tyler Slater, finns han är?” fortsatte hon.

”Han heter Tyler Cower nu för tiden.” sa Jane. Hennes röst hade en hård kant. ”Han kommer nog hem snart. Varför söker ni honom?”

”Åh, ser ni inte vem jag är?” sa kvinnan. Hon lät faktiskt förvånad. ”Jag är Tylers mamma.”