”Åh.” sa Jane. Hon var helt klart chockad. ”Åh.”

”Jag heter Regina Gardiner.” berättade Tylers mamma. ”Får jag stiga in?”

”Självklart.” sa Jane lite frånvarande, och släppte in Regina. Adams mamma kastade en blick på sin man, en blick med rädsla.

Regina såg sig omkring i huset med en granskande blick. Hon tog inte av sig skorna, utan bara klampade in och ställde sig mitt på golvet.

”Vad- vad gör du här?” stammade Jane. Orden kunde ha varit otrevliga, men på det darrande sätt som Jane sa det på lät det mera ynkligt.

”Åh, jag ska inte ta Tyler ifrån er.” sa Regina avfärdande. Jane och Tim slappnade faktiskt av, som om det var det de fruktat. ”Jag vill träffa honom. Se hur han har det, vara där för honom.”

”Precis som du varit där för honom de senaste sex åren?”

Alla vände förvånat blicken mot mig. Jag var också förvånad. Den där kyliga, bittra rösten lät inte alls som min egen.

Men att se Regina stå där, och säga sånna saker väckte bara en sådan förakt hos mig.

”Och vem är du? Hans fostersyster?” frågade Regina kallt, med tyngt på foster.

”Jag är hans flickvän.” svarade jag.

Regina såg lite förstummad ut över detta. Men innan hon hann svara (vilket hon uppenbarlige tänkte göra) sköt Tim in: ”Men Alex, nu ska vi inte vara otrevliga. Slå dig ner, Mrs Gardiner.”

”Tack Mr Cower.” log Regina mot Tim och satte sig på en stol, bredvid Adam och snett framför mig.

Jane gick iväg och kokade te och under tiden var alla bara konstigt tysta. Adam och Tanya utbytte blickar med mig ibland, blickar som talade om att de inte heller tyckte om Regina och också tyckte att hon borde dra.

”Så, Regina.” sa Jane och ställde ner en tekopp framför kvinnan. Till skillnad från Tim använde hon Reginas förnamn. ”Varför bestämde nu dig för att komma nu?”

”Jo, jag hörde att Steven äntligen åkt in i fängelse och…”

Regina berättade om hur hon, efter att hon lämnat Tyler och hans pappa, gifte om sig med en viss Mr Gardiner. De hade dock skilt sig ganska snart, och Regina hade börjat jobba som kassörska. Sen, sex år senare, hade hon hört att Steven åkt in i fängelse och då vågade hon åka tillbaka. Hon fick veta att Tyler blivit adopterad (hon försökte dölja det, men jag såg hur mycket hon ogillade detta faktum) och åkte sedan hit.

Det hördes ljudet av hjul mot stenplattor, och alla tystande för de visste vad det betydde: Tyler kom hem. Jag ville rusa upp, hindra honom från att komma in och se Regina. Hindra honom från att bli sårad och arg, som jag visste att han skulle bli.

Men jag hann inte, fören dörren öppnades och Tyler gick in.

”Jag är hemma!” ropade han och ställde skateboarden på golvet. Han hade inte tittat mot oss än. ”Gissa vad psykologen sa den…”

Han hade vänt på huvudet och upptäckte Regina. Allting stod stilla.

Först syntes bara chock i Tylers ögon. Han stod helt fastfrysen. Långsamt gick Regina fram till honom.

”Tyler.” viskade Regina och strök sin son över kinden.

Då vaknade Tyler till. Jag hann skymta smärta i hans ögon, innan det förvandlades till ilska.

”Rör mig inte!” skrek han och slog häftigt bort hennes hand.

”Men Tyler…” sa Regina, sårat och förvånat. ”Jag ville bara…”

”Nej!” skrek Tyler och backade undan från henne. ”Prata inte med mig. Du har inte ens rätt att titta på mig!”

”Men…”

Tyler avbröt henne igen.

”Du övergav mig!” Tylers ögon var nu blanka. ”Du bara drog, och lämnade mig åt den där… den där…”

I den hemska tystnandet snyftade Tyler till. Det fick det att värka i mig. Jag hade aldrig sett Tyler gråta.

Så vände mig pojkvän om och rusade uppför trappan. En smäll som ekade i hela huset hördes när han slog igen dörren efter sig.