”Där är du ju.” utbrast jag när jag fick syn på Tyler, gående emot mig i korridoren. De andra hade redan samlats i rättssalen för att höra juryns dom.

Jag fick fram till honom och skulle ge honom en kyss, men drog mig tillbaka i sista sekund med sammandragna ögonbryn. ”Du luktar cigaretter. Tyler, har du rökt?”

Han rodnade skamset under min blick. ”Jag tog en nyss med Chris.” erkände han.

”Jag trodde du slutat röka.” Kunde inte låta bli att känna mig besviken.

”Det var bara en!” utbrast Tyler. ”Och jag lovar, inga fler! Bara en.”

Jag trodde honom, så jag släppte ilskan som blommat upp. I samma stund insåg jag vidden a någonting annat som Tyler sagt. ”Vänta här nu, sa du att du rökte med Chris? Utan att bråka slash slåss?”

”Jag vet, knäppt.” instämde Tyler.

Vi hade tyvärr inte tid till något mer prat, så jag tog tag i hans arm och drog med honom till rättssalen medan jag förklarade att de väntade där.

Vi gick fram till åtalarbordet och satte oss. Ms Fanell var redan på plats, likaså de två bröderna vid försvararbordet. Tyler och hans pappa såg länge på varandra, med allt annat än kärlek i blicken. Jag lade märke till att fyra poliser nu stod vid Steven, istället för endast två. Hans försök till attack mot Tyler förra gången hade inte glömts.

”Ber om tystnad.” sa domaren med sin dånade röst, och alla som pratat teg. Domaren vek upp en papper och läste i mikrofonen, som egentligen inte behövdes: ”Juryn finner Steven James Slater…” Jag vågade inte ens andas. Nu skulle allt avgöras. ”…skyldig och dömer honom till trettio års fängelse för knarksmuggling och upprepad misshandel.”

Tyler började skratta högt, men det dränktes i hurraropen från publiken. Jag kunde knappt fatta vad som hänt. Vi var fria. Tyler var fri. Min pojkvän skulle aldrig mer behöva bli slagen, jag skulle aldrig mer behöva oroa mig. Dessutom hade min gärningsman också fått vad han förtjänade. Allting hade, otroligt nog, ordnat sig. Drömde jag? Inte kunde väl allt det här hända i verkligheten?

Så fort vi kom ut ur salen, slöt vårat gäng upp sig i en klunga, fortfarande hurrandes. Tanya kramade om mig, Adam dunkade Tyler i ryggen. Chris skrek ”Tjooho!” så högt att det ekade och jag skrattade och grät så samma gång. Vi var ett yrväder av lycka.

Vissa problem fanns förståss kvar. Som var skulle Tyler bo? Dagen efter att Steven dömts skyldig, dök socialtjänsten upp och pratade med Tyler. De sa att han nu måste bo på ett ungdomshem, och att där skulle han få gå hos en terapeut. Ungdomshemmet låg en halvtimma bort med bil, vilket enligt mig var alldeles för långt bort.  Men det fanns inte så mycket att göra. Redan två dagar efter rättegången, flyttade Tyler dit. Han skulle fortsätta att gå i samma skola, så på måndagen träffades vi igen.

Så fort jag såg honom på morgonen gick jag fram och tungkysste honom, mitt i korridoren inför allihopa. Alla skvallrade nu sönder om Tyler, om rättegången och allt det där. Många rykten var hel fel ute, medan vissa var lite mera sanna. Jag orkar inte ens räkna upp dem, så lite brydde jag mig.

Jag drog fingrarna genom hans hår och andades in hans lukt, som nu var helt rökfri. Tyler lät händerna vandra längs min kropp, även han struntade i våra åskådare. Hans mun mot min var det enda som existerade de kommande fem minuterna.

”Fan vad jag saknar dig på hemmet.” flämtade Tyler när vi slutligen drog oss ifrån varandra. ”Alla andra där är missbrukare eller kriminella.”

Jag suckade. ”Jag önskar att jag kunde få dig därifrån.”

”Spelar ingen roll.” svarade Tyler snabbt och kysste mig igen. ”Jag är fri från farsan. Det är det som betyder något.”