Kapitel 93- Det lyckligas slut

Gud vad jag önskar att jag kunde stanna tiden. Bara stoppa allt, just nu. Just nu, där jag låg med huvudet på Tylers axeln, till ljudet av vågorna och med himlens alla stjärnor ovan mig. Tyler strök mig gång på gång över håret och nynnade på någon melodi som han säkert skrivit själv.

”Har du skrivit någon låt om mig?” undrade jag.”

”Tusentals.” svarade han och kysste mig på pannan.

Jag makade upp mig på armbågen och såg ner på honom, medan jag försökte tvinga ner ett leende. ”Allvarligt. Har du det?”

”Allvarligt, jag har skrivit massor.” svarade han och kysste mig. Det gick ett sus genom kroppen.

”Kan jag få höra någon?” frågade jag. Min röst var lite ostadig efter kyssen.

”Du ska få höra en.” svarade han. ”När jag lät mig att spela piano.”

”Ooo, piano.” sa jag dramatisk och lutade hakan mot hans bröst. ” Vem lär dig?”

”Jane. Hon är verkligen jätteduktig! Hon och Adams pappa är så snälla mot mig.” Tyler suckade. ”Jag önskar att de vore mina föräldrar.”

Jag hade fullkomligt glömt bort Tylers pappa. I den lyckovärld som jag senast levt i fanns inte han med. ”Det önskar jag också.”

 

Veckan gick. Chris och Tyler bråkade inte något mer, eftersom de höll sig undan varandra. Tylers betyg steg, mina föräldrar hade ett allvarligt snack med mig om något jag inte ska upprepa, och livet bara flöt på.

Men om det är något jag lärt mig om lycka, så är det att det inte varar.

En kväll satt vårat gäng (jag, Tyler, Adam, Tanya) och hängde vid skateboardparken. Tanya stod på Tylers skateboard och höll på att lära sig åka. Hon var den enda av oss andra icke-åkande som klarade det utan att ramla av.

Så tittade Tanya på något bakom oss, och rynkade näsan. ”Men usch, en fullgubbe.”

Tyler vände sig om före mig, så därför såg jag hans reaktion först: Han blev kritvit i ansiktet och ögonen vidgades av rädsla. Så såg jag det.

Mot oss vinglade Tylers pappa, med en flaska i handen och en smutsig skjorta. Hans hår och skägg var överraskande ansat. Åter fick jag den där känslan av att jag kände igen honom men inte från Tyler. Det var någon annan han påminde mig om.

”När kom han hem?” viskade jag till Tyler. Jag hade också blivit rädd. Nu skulle allt som varit bra sluta. Tyler var tvungen att flytta tillbaka till råtthålet igen, och hans pappa Steven skulle återuppta misshandeln. Jag blev så ledsen att jag nästan började gråta.

”Nyss.” svarade han.

”Vad ser du så skraj ut för?” frågade Adam Tyler, som inte hört vårt samtal. ”Bara en gubbe. Han går nog snart.”

”Jag måste gå.” sa Tyler högt. Ett ögonblick lyste skräcken i hans ansikte, sen tog han på sig en kylig, intetsägande mask. Jag högg tag i hans arm, ville förtvivlat hålla honom kvar. Han drog sig loss.

”Men varför?” frågade Tanya.

”Jag känner honom.” sa Tyler och nickade mot sin pappa. ”Vi ses hörni!”

Tanya och Adam började förvånat att diskutera med varandra, men jag lyssnade inte. Med ett värkande hjärta såg jag min pojkvän gå till Steven, såg hur hans pappa skrek åt honom och höjde handen för att slå, men hejdade sig med en blick mot oss.

Slagen skulle börja när ingen kunde se.


Kommentarer
Postat av: mahtab

åhh stackars tyler!<3

hoppas att det löser sig tillslut, super bra kapitel!



KRAM

2011-09-09 @ 15:00:53
URL: http://matiib.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0