”Är det bara jag, eller undviker Tyler oss?”

Det var inte bara Adam. Jag märkte det också. Det var dagen efter att Tylers pappa återvänt, och hela dagen hade jag försökt nå honom här i skolan. Men han hade håligt sig undan, med huva uppdragen så att jag inte ens kunde se hans ansikte.

Adam suckade. ”Tyler har blivit så konstig sen hans pappa kom hem och han flyttade ut. Han pratar inte med mig. Och jag som trodde vi var typ bästa vänner.”

Han lät så sårad att jag önskade att jag kunde berätta som det var, säga varför det var som det var. Men jag teg.

Vid slutet av dan, då nästan alla gått hem, såg jag min pojkvän gå i korridoren och tog chansen. Jag skrek inte ”Tyler!”, för de andra gånger jag gjort det hade han bara ökat takten och försvunnit. Därför gick jag ikapp honom och haffade tag i hans arm när jag kom jämsides. En elektrisk stöt for genom kroppen, bara för att jag inte rört honom annars idag.

Tyler tvärtstannade och vände sig tvärt mot mig, med en bryskhet som överraskande mig.

”Vad?” röt han.

Jag tappade målföret. Dels för att han var så otrevlig (vilket sårade mig lite) och för att han hade både en fläskläpp och en blåtira.

Tyler såg att jag stirrade på hans skador, så han vek skickligt huvudet åt en vinkel som gjorde att huvan dolde hans ansikte.

”Du har undvikit mig idag.” sa jag. Jag lät nästan ynklig. Tyler gav mig en snabbt, ångerfull blick, men vände sedan sig bort igen. ”Du har undvikit Adam också.” sa jag. ”Han känner sig sårad. Tanya också.”

”Det är bäst så.” sa han lågt.

”Vaddå ’bäst så’?” sa jag irriterat.

Han vände sig tvärt mot mig, på ett sätt som andra skulle ha uppfattat som hotfullt men jag såg mest var intensivt och frustrerat. ”Fattar du inte?” väste han. ”Han vet nu! Han vet allt! Han vet om att jag har vänner, han vet att ni är vännerna! Han är rädd för att ni ska få veta, och för att ni ska berätta för någon! När han är rädd gör han hemska saker. Jag vill inte att ni ska råka illa ut… Det är bäst att ni håller er borta från mig.”

Tyler började gå igen, men jag högg fast i honom och höll honom kvar. Jag kände mig frustrerad, men även rädd. ”Spela inte någon jävla Edward Cullen.” fräste jag. Jag hade aldrig gillat Twilight. ”Vaddå, ska jag bara skita i dig nu eller? Vill du de?” Han svarade inte. ”Det tänker jag inte. Jag är för fan din flickvän och jag ska ingenstans.”

Tyler drog sig lös. Han fixerade mig med sina gröna, arga ögon.

”Vi kan inte vara tillsammans. Snälla, bara gå.” För ett ögonblick lyste hans ögon av smärta, men det försvann lika fort som det kommit. Men det räckte för att tala om sanningen för mig. Tyler älskade mig fortfarande, han bara gjorde det han trodde var rätt.

”Tyler…”

”Sluta Alex.” avbröt han mig. ”Det funkar inte. Vi lever i skilda världar.”

Han gick. Jag som kvar, med tårar som steg i ögonen. Det kändes som att någon hade snörat åt min strupe. Hur jag än gjorde kunde jag inte få nog med luft. Jag försökte trösta mig med att Tyler inte gjort slut. Han hade bara bett mig att hålla mig undan. Det var inte slut. Inte slut.

Hans sista mening ekade i mig. Vi lever i skilda världar.

Jag förstod inte vad han menade. Vaddå skilda världar?

Han var min värld.